Nygift och otrogen

Så tråkigt att läsa. Min man är 100% fantastisk med vår dotter, den bästa pappan jag kunnat ge henne. Hon är hans allt. Om du bara blivit sårad som jag än gång och var ganska säker på att det inte sker igen (han har ju heller inte mått bra av det här och vill väl inte må så igen) hade du resonerar annorlunda då?

Jag vet att jag tar för lätt på det (även om hon verkar lite halvt galen) men jag VILL ju tro på honom och någonstans kanske jag inte behöver veta om allt för att skydda mig själv? Hans lögn kan bli min sanning

Nej, det stämmer inte. Det var mig han skadade, inte vårt barn. Om det hade varit tvärtom att jag varit otrogen, hade jag varit en dålig mamma då?

Förutom otroheten är han en fantastisk pappa. Att påstå att man blir en dålig pappa av att ha varit otrogen tycker jag är lite naivt, allt är ju inte svart eller vitt. Vår dotter på 4 år vet ju inte riktigt vad han gjort och har förhoppningsvis heller inte blivit så lidande av det. Hennes föräldrar älskar henne villkorslöst, det är väl det viktigaste?

Och det är inte så lätt att vara realistisk. Jag vet att hans handling är oförlåtlig och han har förnedrat mig på ett sätt som jag aldrig trodde. Självklart borde jag lämna honom. Men bara för han gjorde fel betyder det ju inte att jag slutar älska honom och han avslutade ju allt med henne innan jag kom på er pga mig, att han valde mig. Hur lämnar man någon man älskar? Och hur motiverar man det?

Hon hör av dig ibland, typ schizofren. Ibland arg på att han ?ljuger? ibland för att vara ?snäll?. Han har tydligt sagt att han inte vill ha med henne att göra.

Egentligen inte, gillar inte daltande. Så klart ska jag inte känna nån press men jag antar att hon alltid kommer finnas kvar som nån konkurrent. Som du säger ska sex vara kul men uppenbarligen tyckte han inte det var kul med mig. Han hade ju mycket sex med mig, vi försökte ju bli gravida! På en vecka låg han flera gånger med oss båda. Sexet med henne var kul, sexet med mig var ett måste typ.

Jag har bokat tid för terapi idag, har typ om 1,5 veckor.

Nej det går inte att lita på honom. Mannen jag litar mest på i hela mitt liv, det tryggaste jag vet, går inte att lita på... så jävla sorgligt.

Nej det är inte ditt jobb att lita på honom igen.

Tillit förtjänar man med tiden. Det är 100% hans jobb att fixa det genom handling. Och det tar tid. Mycket tid.

Det är just därför vi är många som talar om att det är tidens gång som gör att det inte lyckas hålla. För att tilliten aldrig kommer tillbaka, att misstänksamhet och ångesten aldrig överger en, att vardagen aldrig glömmer det inträffade. Att det alltid kommer finnas ett före och efter otroheten. Det äter upp en inifrån och ut. Det är det tidens gång visar.

De fåtal som lyckas är nån ynka promille och det handlar om fylleknull en gång och att man kysst nån på firmafesten. Sånt kan man komma förbi.

Men aldrig en planerad otrohet och aldrig nånsin någon som ljugit medvetet inför prästen.

Men varför är otrohet så jäkla svårt? Egentligen handlar det ju bara om sex och jag vet ju att han legat med fleeera innan mig och det bryr jag mig ju inte om.. Hur länge är legitimt att landa och klamra sig fast då? 1 år? 2 år? vad kan vara det vanligaste?

 

Nånstans tror jag ju att jag i framtiden kan bli lycklig igen, att vi kan lägga det här bakom oss och bli vi igen. Lyckliga tillsammans. Att jag kan förlåta honom på alla plan.. jag vill bara att det ska vara nu. jag är ju någonstans trygg med att det inte kommer ske igen och som jag sagt här i tråden. Jag känner ju honom och tror faktiskt inte det kommer ske igen vad alla här än skriver men trots det så har det ju redan hänt en gång för myckett..