Flyttat utomlands för kärleken men trivs inte

1,5 år är inte länge, ge det ett år till. Att flytta kan alltid vara svårt och omställning är längre när det är ett nytt land. Man pratar om olika stadier vid flytt utomlands 1- allt är nytt och kul 2- olikheterna märks och man längtar hem 3- man vänjer sig och hittar sin plats 4- glömt vad det är.

Har du berättat till din partner om dina känslor?

Om inte, gör det! Något väldigt viktigt : du måste börja prata språket med din partner, han ska vara din främsta språklärare. Det är så man lär sig ett nytt språk. Förklara att du känner dig nervös inför honom, tänk på att han förmodligen inte kan tre språk ( och om han kan det så är han nog medveten om svårigheterna) och sätt igång att prata! Lyssna på radio, se på tv på det språket. Låt språket bli din nya värld. Du klarar detta! Ett steg i taget. Tänk såhär : det jag inte kan idag, det kan jag imorgon. Alla är nybörjare i början :)

Som nämndes ovan är 1,5 års tid väldigt kort och livet utomlands har sina faser. Jag bodde utomlands för kärleken i över tio och flyttade hem till Sverige nyligen, och jag avskyr det här nu. :) När jag bodde utomlands kunde jag längta efter det eftersom jag hade en sådan romantiserad bild av det och för att jag inte visste något bättre då.

Angående din jobbsituation. Oroa dig inte för att du kommer att vara utdaterad på den svenska arbetsmarknaden ifall ni någongång skulle flytta hit. Internationell erfarenhet är ovärderlig.

Angående språket. Pratar du språket eller engelska på jobb? Vad du känner för din sambo, hans familj och vänner är helt normalt! Jag och min man pratar på ett tredje språk (inte engelska) och även om jag har lärt mig att prata hans språk något sånär, så är det pinsamt och jobbigt att göra det inför honom. I många fall kan man förstå mycket, meningar bildas i ens tankar, men när man ska uttrycka det snubblar man över bokstäverna. Det finns något som kallas language learning plateau, vilket innebär när det i princip känns som om man inte blir bättre på språket man lär sig. Detta brukar vara en intermediatenivå och man kommer oftast inte längre genom att bara läsa kurser eller liknande, utan man behöver utsätta sig själv och prata ofta och mycket med någon som bara talar språket ifråga. Du skulle behövt skaffa en egen vän som endast talar det språket, eller att du umgås med hans familj, syskon, vänner när han inte är med.

Jag brukade också säga till min man att jag aldrig skulle vilja ha barn med honom i landet vi bodde. Det är så himla hårt tryck på att plugga, och barn brukar spendera 12-14h i skolan. Men nu är vi i Sverige och här är det rena rama lekstugan. Ingen respekt för lärare, skrik, stim och bråk i klassrummet utan att någon kan säga till. Har du ett begåvat barn blir det tillsagt att plugga långsammare.

Summasummarum. Allt du känner är helt normalt. :) Det blir mycket bättre om du fortsätter att ge det en chans.

Skulle gärna vilja veta vilket land du är i, men förstår om du inte vill uppge det.

Jag har pratat med min sambo om oron jag känner inför att prata på hans språk när han är med. Han blir ju såklart ledsen av att höra att han inte kan fungera som ett stöd för mig utan istället ökar min ångest. Ibland har jag funderat över om det skulle kännas enklare om han lärde sig svenska också så att jag kan känna hur det är att vara i hans situation.

Jag prata i huvudsak på det andra språket på jobbet men ibland även engelska. Men jag är i en position på jobbet där det inte krävs att man pratar särskilt mycket.

Hade det bara varit språket som var problemet hade det kanske kännts enklare. Nu är det både språk, kultur och jobb som jag inte trivs med. Är på gång med att bli medlem i en förening där jag kan utöva min hobby. Kanske blir det en förbättring.

Ska också tilläggas att jag förstår 90% av det som sägs på det andra språket. Jag kan kolla på filmer, nyheter, läsa tidningen utan problem och att skriva går också relativt bra. Jag har svårt för uttalet och vågar helt enkelt inte prata..

Jag läste inte hela sittning inlägg, men tror du kanske kan känna igen dig i min historia. Mötte min man på semestern och flyttade till hans land efter ca 6 mån med distansförhållande - då var jag 27 år och hade en ganska bra karriär och ferm blev stor skillnad mot att flytta från innerstan i Sthlm med mkt socialt liv till småstadsliv i nytr land. Hatade mitt nya jobb och trivdes inte i varken land eller stad jag flyttat till. Efter ca 1 år valde jag att flytta till London ett tag och återgå till distansförhållande. Tanken var att han evt skulle flytta efter senare, men så blev det inte. När jag blev 30 så började jag få lust på familj och lugnare liv och då kändes det ok att flytta tillbaka. Vi har nu 2 barn och jag älskar att bo här, och kan absolut inte tänka mig att bo i Sthlm eller london med barn. Men skulle dock absolut inte velat bo här innan familjetid. Så mitt råd är - om detta är kärleken i ditt liv - lägg upp en långsiktig plan. Kan ni resa tillsammans ellee ha distansförhållande tills den blir aktuellt med barn etc? När det blir småbarnsliv så ändrar man livet så mycket ändå så då kanske det är lite andra variabler som spelar in var man bor (inte minst var man har familj som man har hjälp och trygghet från). Lycka till!

Jag kan absolut inte tänka mig att skapa familj i detta landet. Hans familj är såklart nära men jag känner ju inte alls samma trygghet med dem som med min egen familj. Det är väldigt konservativt här och inte alls samma tänk med jämställdhet till exempel. Jag vill isåfall att barnen ska få med sig båda språken och båda kulturerna eftersom det är viktigt för mig att de vet varifrån de kommer. Min sambo förstår det här och vet att jag gärna vill tillbaka till Sverige så småningom. Frågan är bara när det är dags.

Men det var det jag menade - det blir kanalen naturligt för er att landa i Sverige i en mindre stad och där du har familj den dagen ni ska stifta egen familj. Fram till dess kanske ni kan tänka lite mer kortsiktigt - finns det ett tredje land (kanske engelsktalande så bägge kan kommunicera) dit ni kan flytta tillsammans ett tsg? Kul äventyr? Eller kan du använda tiden i det landet du är nu annorlunda om du vet att det är kortsiktigt tex passa på att ta vidareutbildning? Eller kan ni ha distansförhållande ett tag etc?

Oj hade inte skrivit klart. Skulle också skriva att för mig var det uteslutet att bo kvar när jag vantrivdes. Livet är för kort för att gå runt och hata vardagen. Jag mådde riktigt dåligt det året jag bodde där utan barn. För mig var det dock ok att landa där när vi skulle ha familj då det var en mindre stad och han har mycket bra familj, medan min familj är spridd över flera länder samt min hemstad är Sthlm innerstad pch där vill jag inte bo med barn. Men för er hade det ju säkert blivit omvänt. Men fram till den tiden - varför stå ut med en plats man inte trivs?

Alla länder har ju fördelar och nackdelar. Just nu verkar det som att du ser nackdelarna: konservativt. Men det kanske finns en massa bra saker med det som att folk är artiga, respekterar äldre osv. Jag tror att om du kommer in i språket och börjar prata så kommer du känna dig mer inne i samhället. Det spelar ingen roll att uttalet är fel. Börja prata språket med din sambo! Det är ju jättebra att din sambo kan tänka sig flytta till Sverige, kanske kan han börja med svenskalektioner redan nu? Utnyttjar du landets fulla kapacitet? Gå på lokala event, ät inhemska specialiteter och uppmuntra din sambo att ta med dig på lokala saker. Bjud in dina kollegor på middag, hitta på någonting ensam med din sambos kompisars flickvänner. Och diskutera skillnaderna mellan länderna med invånarna, det kan bli riktigt intressant! Kanske så har de någonting de tycker är negativt om Sverige? Kanske till och med nått du kan hålla med om ? ;)

Ja den tanken har också slagit mig att jag kanske ska läsa vidare när jag ändå inte är nöjd med mitt nuvarande jobb samtidigt som jag ger det lite mer tid!

Distansförhållande är jag inte så sugen på igen..

Erkänner att jag tenderar att se de negativa sidorna före de positiva. Självklart finns det positiva saker också som jag kan uppskatta här med. Vi går ofta på evenemang, stora konserter, ut på middag eller livemusik på en pub. Saker som jag vet kanske inte är lika lättillgängliga i Sverige.

Tror att antingen är man en person som har lätt för att ta för sig i främmande situationer, som kan öppna sig och ta till sig ett språk och en kultur, eller är man någon där det inte fullt är så enkelt. Mitt huvudsakliga problem är ju egentligen att jag inte vågar prata hans språk när han är där. Känns som en osynlig maktbarriär mellan oss när en pratar sitt modersmål och den andra sitt tredje språk. Det är väldigt svårt att komma över då vi även lärde känna varandra på engelska.

Låter som en väldigt bra idé att du lär honom svenska samtidigt som han lär dig sitt språk. Både för att ni båda kommer att ha stor förståelse för varandras svårigheter, båda kommer att få känna sig som elev och lärare. Men också för att när ni väl senare flyttar till Sverige så kommer hans tillvaro bli oerhört lättare om han redan till viss del kan språket- det är egentligen en ännu viktigare anledning till att du börjar lära honom språket. Och försök släppa känslan av att du är dålig och pinsam om du säger fel inför din partner- det är ju ni två mot världen, alltid.

Jag tror verkligen inte att det är så svart och vitt vad gäller att ta åt sig språk och kulturer. Du är i en helt normal fas där du främst ser de negativa sidorna. Oftast stör man sig på saker som man tyckte var lustigt eller speciellt i början, och tänker i stil med ?Om det hade varit Sverige, då hade jag minsann kunnat ...!?. Jag upprepar, du är i en helt vanlig fas som alla, verkligen alla, går i genom. I denna tråd vill du säkert höra att Sverige är så bra, men för alla som har bott utomlands och lyckats komma förbi fas 2, vet man att det inte är så.

Fas 1: Allt är nytt och roligt.

Fas 2: I princip allt suger och man anser att sitt eget land är i princip bäst.

Fas 3: Man börjar uppskatta skillnaderna och inser att ens hemland inte alls är så bra som man trodde.

När jag bodde utomlands för kärleken fanns det knappt svenskar eller västerlänningar där. Jag kommer ihåg att jag satt på ett café och pluggade när en annan västerländsk kille kommer in. Han sätter sig i andra sidan av rummet, men efter ett tag kommer han och sätter sig mittemot mig och frågar med ett stelt uttryck ?hur länge har du varit här??. Vi hade aldrig setts förr men vi spydde galla över hur värdelöst det var att bo där, att vi inte förstod hur man kan göra ditten eller datten.

Landet jag bodde i var också väldigt konservativt, men nu ser jag bara fördelar med det. Respekt och gemenskap som Sverige verkligen saknar, till exempel.

Det ÄR svårt att byta språk när man har använt ett och samma i flera år. Som jag skrev tidigare vågar jag knappt heller prata min makes modersmål trots att jag kan det okej och förstår i princip allting. Vågar du inte börja prata din sambos modersmål med honom, gör inte det då. Det är okej! Skaffa vänner på egen hand, typ genom event, aktiviteter, språkcafe, eller liknande, där ingen kanske talar engelska eller i alla fall inte vet att du är osäker på språket. Vänj dig lite åt gången.

Sist men inte minst, självklart känner du dig inte lika trygg med hans familj som du har känt i mindre än två år, jämfört med din familj som du har vuxit upp med.

Hade aldrig lämnat ett bra liv för en kille. Flytta tillbaka.

Så ni ska inte prata  svenska med varandra om ni flyttar till Sverige?

Bortsett från det, så tycker jag att du ska göra det du känner är rätt. Du har testat ett bra tag nu, och känns det inte rätt, så lita på den känslan.

Vilket land är det?

Tack för dina värdefulla tankar :) jag får se vad jag bestämmer mig för, en flytt är hur som helst inte aktuell förrän tidigast till hösten/nästa vinter.

Nej vi kommer nog inte prata svenska med varandra om vi flyttar. Min släkt och familj kan ju alla engelska och det är så de har kommunicerat hittills.

Vill helst inte säga vilket land det är ;)

Tycker egentligen inte heller att jag ska gå runt och inte trivas här. Det har t.o.m. gått så långt att jag fått stora sömnproblem och får gå i terapi p.g.a. det samt min ångest/oro.

Ja det är ju ännu en anledning att han börjar lära sig lite svenska.

Skulle tagit tag i det från början för det blir bara svårare och svårare att byta språk ju längre tiden går. Samma med hans vänner, de har jag ju också lärt känna på engelska.. min sambo säger också till andra att jag kan språket så bra nu och det gör bara att jag känner ännu större press även om han säkert menar väl. Vi skriver sms mestadels på hans språk så ett steg närmare är vi..