Separera?

Kan ju tillägga att sambon inte känner som jag. Vi är på helt olika plan när det gäller det här..

Jag var i samma läge som du för ett år sedan. Extremt konflikträdd och extremt rädd för att vara ensam. Såg framför mig hur veckorna utan barnen skulle sluta med att jag satt hopkrupen i ett hörn och bara panikgrät.

Jag flyttade för exakt åtta månader sedan. Det blev inte alls så som jag trodde. Självklart saknar jag mina barn när de inte är här, framförallt första kvällen när de åkt till pappa. Men det går bättre än jag förväntade mig.

Tack och lov har jag och mitt ex en helt fantastisk relation och har haft hela tiden. Vi har umgåtts hela sommaren, hittat på grejer och varit på utflykter med barnen precis som innan. Under julen sov jag över hos honom så jag inte behövde missa varken uppesittarkvällen eller julaftonsmorgonen med barnen. Vi firade julen ihop precis som alla andra år. Även nyår firade vi ihop. Det är nästan för bra för att vara sant kan jag känna ibland. Men så otroligt skönt att vi alltid kan ställa upp för varandra, att jag kan ringa när som helst och prata i en timme, att jag kan träffa honom när som helst så jag inte måste vara utan varken honom eller barnen.

Han är verkligen min bästa vän och jag älskar honom gränslöst. Att de rätta känslorna inte räckte till är jättetråkigt, men jag är tacksam för det vi har idag istället.

Vad härligt att höra!

Men hur var det innan separationen? Var ni eniga i beslutet eller var det du som ville bryta upp?

Jag hatar ju att jag gör honom illa, då han älskar mig väldigt mkt och vill leva med mig.

Förstår att du kanske är rädd för att göra honom illa men han blir nog ledsen oavsett hur du vrider och vänder för på de. Du vet ju vad du vill försök berätta de så milt som möjligt, en dålig dag för ett bra liv.

Förlåt ,men det låter mer som om ni blev särbos, inte att det faktiskt tog slut? Vad sker den dagen han träffar någon ny? 

Tyvärr är ju inte alla eniga så om det är något sånt du väntar på TS, så kanske du får vänta väldigt länge. Bättre att du är ärlig med hur du vill, både inför partnern och dig själv 

Så kanske det låter ja, men varför ska man inte kunna umgås för att man separerat? Framförallt när det finns barn med i bilden är det väl faktiskt väldigt bra om man kan hålla sams och umgås, fortsätta ha traditioner kvar och kunna HJÄLPA varandra?

Det har blivit så normalt att man avskyr varandra efter en separation. Föräldrar kan inte ens vistas i samma rum utan att vilja klösa ögonen ur varandra. Man kan inte diskutera viktiga saker kring barnen ens, utan man hatar varandra så mycket att barnen blir lidande.

Vi älskar varandra och är bra vänner. Vi är INTE särbos, INTE tillsammans, vi har INTE någon fysisk relation.

Hur det blir när HAN träffar någon ny? Jättebra tror jag! Jag skulle bli väldigt glad för hans skull och verkligen unna honom det. Varför skulle jag inte göra det liksom?

Och som ett tillägg, jag träffar en ny så det är inte så att jag "håller fast" vid honom ;)

Jag tog steget på ett fegt sätt. Han lyssnade inte eller ville inte acceptera att jag ville göra slut.

Så det blev lite konflikter när jag ville att han skulle flytta ut. Jag hade företräde till hyresrätten efter att ha ansökt om bodelning. Enkel process då jag bara meddelade hyresvärd att bostaden skulle ingå i bodelning och att jag hade störst behov. Då skrev de över lägenheten på mig.

Använde mig mycket av lagstöd i processen. Försökte hålla mig distanserad. Jag älskade honom fortfarande men jag älskade mer än honom. Han ville hålla ihop av praktiska skäl. Så jag lejde en person som låtsades vara min älskare vilket gjorde att förloppet gick fort. Då ville han bort fort.

Det var jag som tog upp att jag kände att det inte fungerade längre. Då hade vi haft den diskussionen några gånger innan redan men det slutade alltid med att vi ville ge det ett försök till. Den här gången hade jag bestämt mig och när vi satte oss ner och pratade så var vi väldigt ledsna båda två, men vi var också överens om att det nog var dags. Efter det var det som att en sten lyfts från axlarna på både honom och mig. Vi pratade och pratade om allt. Hur vi skulle lägga upp det kring barnen, hur vi skulle dela upp alla grejer osv.

En otroligt lugn separation där barnen alltid kommit i första hand. Idag bor vi 400m ifrån varandra och träffas dagligen. Barnen kan gå emellan som de vill och de behöver aldrig vara ledsna och känna att de ska vara ifrån oss en hel vecka i taget.

Det är nog VÄLDIGT ovanligt att det går till såhär. Det har gått många rykten om att vi är tillsammans igen, för att vi syns ute tillsammans. Tråkigt att det ska behöva vara så känner jag.

Ungefär som mig. Har tappat bort mig själv och vill gå vidare på egen hand, med barnen. Men det är så j-la svårt att få ur sig... Är också konflikträdd och livrädd att jag ska känna mig ensam och därmed ångra mig.