Nu vill han att jag flyttar ut?

Ja jag har ju lärt mig en läxa!!

Han försökte de första 2,5 åren att stå på min sida och sätta upp regler med att hon måste höra av sig ifall hon kommer på mammans vecka och att hon inte behöver komma varje dag för att hon hittar på att hon glömt något.

Men hon grät och sa att han inte älskar henne, att hon mår dåligt psykiskt och behöver stöd. Hon sa att han borde se att jag är en barnhatare är och att jag borde söka psykisk hjälp! Då vände han och började ställa krav på mig istället och lät henne bestämma. Hon hade vunnit!!

Att hon är där fast det är "mammansvecka" kan du inte göra något åt. Barnen är tillräckligt gamla för att själva bestämma var dom vill vara. Som barn ska man alltid vara välkommen, oavsett vad, hem till sina föräldrar, det är hennes hem lika mycket under "mammaveckan" som "pappaveckan", behöver du barnfritt varannan vecka skulle du inte ha flyttat in överhuvudtaget.

Låter helt tokigt att hon inte ska få äta av maten som finns heller för att "det är din", om det nu är så att ni har helt delad ekonomi och själva köperoch står gör eran egen mat. Självklart ska hon inte ta dina kläder utan att du ska få säga ifrån, det är ju dina kläder.

Däremot att din sambo vägrar öppna ögonen och förstå att hans dotter har en ätstörning är hemskt, speciellt när hon dessutom har själv sagt att hon har det. Det måste man ta hand om och även kolla upp så att det inte är någon medicinsk orsak till varför hon äter hela tiden.

Vissa är helt enkelt riktigt hemska under tonåren, bara för att din inte var det så betyder det inte att alla är så. Men självklart så har du rätt att säga ifrån ifall du känner att hon är otrevlig och dyligt, precis som hon har rätt att säga ifrån till dig.

Jag själv var hemsk i lägre ålder mot pappas "nya", ville inte behöva dela med mig av honom, hon var dum i huvudet, hon brydde sig inte alls om oss, bara sina egna barn osv.

Känner väl att det enda du kan göra är att prata med din sambo, sätta er ner och prata genom allt, går inte det så prova att ta in en tredje part. Men det verkar som att han inte vill prata men om det?

Då är det enda du kan göra är att bestämma hur du vill göra, ändra på dig (trots att du tycker att du har rätt) och stanna eller så informerar du honom om att du har börjat leta efter nytt boende men att han måste ha översende med att det kanske kan ta lite tid pga den rådande bostadsbristen, att du hoppas han kan ha förståelse gör det och att du får låna bilen (om den nu inte står på dig, då kan han inte bara ta den) tills du lyckatd ordna saker, flytta in ett annat rum och försök att komma överens under tiden.

Hur har barnet två hem om det halva tiden inte är välkommet? Verkar då som att barnet snarare inte har nåt riktigt hen utab är välkommen på nåder.

Fast vi vet ju inte hur välkommet barnet är i det andra hemmet heller.

Hur har barnet två hem om det halva tiden inte är välkommet? Verkar då som att barnet snarare inte har nåt riktigt hen utab är välkommen på nåder.

Nä det har du ju gjort klart i tidigare trådar.Men vem argumenterar du mot? Du debatterar ju saker som ingen nämnt ett ord om.

Det är fler än två personer som påverkas av dessa "överenskommelser" (och i ts fall verkar der ju enbart vara hon själv som ansett sig bestämma). Tonåringens känslor ska såklart också vägas in.

Jag har fortfarande inte flyttat :( Kärleken är för stark. Han och jag var iväg en vecka utomlands i solen och man kan inte ha det bättre. Massor med kärlek, allt är enkelt och 100% bra. Dottern skulle vara hos sin mamma den veckan vi var iväg så allt perfekt. När vi kommer hem sent på söndagskvällen så ser jag dirkekt att dottern har varit i huset. Allt var stökigt, hon hade ätit och druckit upp varenda droppe. Vi hade sett framemot kaffe (med mjölk) och varsin macka. Hon hade lämnat ett mjölkpaket med 2 droppar i och absolut ingenting annat. Alla sängar var obäddade, nerdraget i sovrummen, tavlor på sned, allt huller om buller. Jag blev vansinnig och även pappan. Han ringde upp henne och sa på ett vänligt sätt till henne. Då sa hon att hon är barn (17 år) och vi är vuxna som ska handla mat och städa efter henne som är barn. Han sa att hon får gärna vara här men lämna allt som det var när vi lämnade i söndags. Hon vägrade förstå och slängde luren i örat på honom. Efter det blev han arg på mig och sa att det är mitt fel att de nu är ovänner. Dagen efter skulle han flyga till stockholm så han och dottern hade bestämt att hon skulle sova hos mamman. Jag såg framemot en skön kväll ensam i huset efter jobb. Då sitter dottern i vardagsrummet och äter IGEN! Jag kunde inte låta bli att fråga "är du HÄR idag?!" Din pappa är ju inte här!" Då svara hon bara "men JAG är!!" Hon har eget vardagsrum men satt hela kvällen i vårt vardagsrum så jag fick ligga i sovrummet. Såg framemot att äta något framför TV men ställde in all mat jag handlat i kylen....som naturligtvis HON åt upp sen! Jag kokade!!

Sambon ringde henne direkt och frågade varför hon kommit när hon och han bestämt senast kvällen innan att hon skulle komma på tisdag. Då säger hon bara att hon glömt och att det är ok för mig.

Nu vill hon ändra från veckovis till att hon bor 2 veckor hos oss och 2 hos mamman. Det är helt ok för mig om hon bara håller sina veckor nu och inte alltid springer hos oss. När hon glömt saker hos mamman så orkar hon atldirg hämta hos henne, men alltid när det är tvärtom.

Tror ni hon älskar mig eller är det ren jävulskap?!

Ja, hon har själv erkänt att hon har kraftiga kontrollbehov och har träffat en psykolog för 1,5 år sedan. Hon är också överkänslig och känner av stämningar lätt, precis som jag. Just därför borde hon känna att jag inte mår bra när hon kommer trots att pappan inte är där, när de har bestämt annat.

Det värsta av allt är att min sambo kallar mig för "Barnhatare!!" Men jag har absolut ingenting emot väluppfostrade barn. Det är när de är otrevliga och egoistiska jag stör mig.

Han förstår inte detta utan fortsätter att säga att hon "bara är ett barn!!" Enligt mig är hon nästan vuxen och vet bättre. Han säger att barn "glömmer lätt"! konstigt då att hon inte glömmer något på andra hållet när hon ska vara hos sin mamma som är singel och ensam hemma. Varför inte hellre vara med henne än med sin styvmor?

Så jobbigt att bo typ på gatan nu hos vänner. kan han verkligen komma undan så lätt att han bara kan slänga ut mig? har gjort mig av med alla möbler också. tycker att han åtminstone borde hjälpa mig att hitta ett boende eller hjälpa till ekonomiskt.

det enda vi bråkar om är dottern och han tål inte att jag ens nämner henne namn, så illa är det. han blir som galen. så när vi var iväg på semestern så var vi så långt ifrån dottern och då brydde jag mig inte. men när man bor med någon som hon så kan man inte bara vara tyst. hon är som en parasit som har bestämt sig för att förstöra vårt liv. Sen är han helt galen som reagerar som han gör och måste slå och förstöra mina kläder för att han inte vill att jag flyttar.

Någon som känner till sambolagen och vad jag har för rättigheter? Eller om jag anmäler honom nu för det han gjorde i lördags.

Polisen gjorde en anmälan trots att jag inte ville. Nu fick han en orosanmälan från socialen angående hans barn dessutom. Varför gör de så när jag inte vill anmäla. Utredaren och 2 poliser har kontaktat mig för att få mig att anmäla men jag ändrar inte mig. Hoppas verkligen att de lägger ner eftersom där saknas vittnen!

Det stod i tidningen om vårt bråk men väldigt överdrivet.

Han har gjort mycket fel och känner fruktansvärd ånger!! Jag vill inte göra hans liv till ett helvetet ! Vi är båda delaktiga!

Jag vill inte anmäla honom och vill inte erkänna detta

Om jag vägrar göra anmälan; kan åklagaren ändå gå vidare med fallet trots brist på bevis? Blir jag isåfall förhörd?