Anonym (FruL) skrev 2020-01-07 22:47:55 följande:
Jag har inte varit otrogen. Så det finns inget att berätta och således att förlåta. I mitt fall handlade det bara om långa blickar. Samt orena tankar i mitt huvud. Inga onödiga samtal, inga sms, ingen beröring (ens av misstag). Skulle aldrig tillåta det ske. Bara rent arbete när vi väl ses - arbetssituationen är dessutom sådan att man knappt hinner göra något annat än arbeta. Vad han tycker om mig vet jag inte och kommer aldrig att få reda på. Vill inte veta heller och tror faktiskt han är helt ointresserad. Jag har skärpt till mig och släppt det. Låtit elden dö. Vill absolut inte ha honom. Min egna man är den bäste för mig. Det som triggade igång detta var en verklighetsflykt under en extremt arbetsam period på jobbet - tror jag.
Men jag har sagt till min man, alldeles från början, att skulle han vara otrogen vill jag inte veta. Jag pratar här om otrohet av typen engångsföreteelse. Jag vill inte att han lastar mitt psyke och min själ och vårat förhållande med en sådan tung börda. Bättre att inte veta. Inget skulle bli bättre, bara sämre. Jag vill vara och förbli lyckligt ovetandes. Därav mitt tidigare råd till ts.
Vad är egentligen skillnaden och vad tycker du är bra?
Att din partner har ett engångsknull efter krogen, som i princip visar vad för människa han/hon är, och som dessutom kan leda till mersmak, om det inte kommer fram.
Eller att partnern träffar en kollega på jobbet, startar ett smygförhållande bakom din rygg och efter ett halvår kommer på att hen vill skiljas??
Du är i båda fallen helt ovetande vad som pågår bakom din rygg.