Han gråter och saknar mamma hela tiden

Vill liksom inte anklaga mamman heller för saker som jag är inte är säker på.. vet ju inte alls hur det ligger till. Men med facit hand så kanske detta beteende från barnet är lite udda.

Faktan är såhär: barnet är sen i utvecklingen, kan inte prata ordentligt och går hos logoped, kan inte klä på sig, svårt med motorik, leker inte med andra barn på en 5 årings nivå. Är lite överviktig (enligt bvc), svårt att förstå logiska saker och svårt att förstå instruktioner. Han har nedsatt syn och hörsel.

Mamman har haft många pojkvänner, 3 st på ett år och flyttat 2 gånger. På 3 år har mamman och barnet flyttat 4 gånger. Barnet har bytt förskola 3 gånger och kommer byta igen nu när de flyttat till nya kil.len. Mamman har fått en orosanmälam gällande barnet pga mammans tidigare missbruk (innan barnet föddes).

Jag och mannen har vart ett par i 3 år. Hans bonusson är här varannan helg pga avståndet. Hans son är 5 år. Min dotter bor hos oss på heltid och hon är också fem år.

Det är jättejobbigt när han kommer hit..han gråter v a r e n d a dag flera gånger om dagen för att han saknar sin mamma säger han. Om han får tillsägelse så gråter han för att han saknar mamma också. Har han smutsiga kläder så gråter han för att han säger att mamma kommer bli arg, går någonting sönder så gråter han för att mamma ska bli arg. Fixar jag med hans hårär han rädd att mamma inte ska tycka om det.

Försöker göra ALLT för att han ska trivas här och ha det bra men det har gått 3 år nu. På söndagen när han ska hem så är han varenda gång arg, tjurig och bara tjatar om hur lång tid det är tills han ska hem.

Är det så för alla med bonusbarn??

Alltså har jag förstått rätt?

Han saknar, ni ger tillsägelse som leder till att han gråter! Varför ger man tillsägelser till ett litet barn som saknas sin mamma? Klart han måste få ha sina känslor, man ska inte lägga locket på. 

Däremot verkar det lite orimligt om mamman blir arg för att en 5-åring har lortiga kläder eller har sönder något. 

Men nej, det är inte så för alla bonusbarn men han är ju väldigt liten och som du beskriver, sen i utvecklingen osv. Eftersom han är så sällan hos er blir det väl som att han gör ett besök bara, det är inte hans hem, inte på samma sätt som det är för din dotter. Han känner sig säkerligen inte alls lika säker och trygg som hon gör. Det är nog tillräckligt svårt i hans liv utan att ha för den skulle ska åka mellan två hem också. 

Varför är det så långt avstånd? Var det pappan eller mamman som flyttade så att föräldrarna inte kan ha ett vettigt samarbete? 

Så här blir det när mamman får ta all föräldraledighet.

Alltså har jag förstått rätt?

Han saknar, ni ger tillsägelse som leder till att han gråter! Varför ger man tillsägelser till ett litet barn som saknas sin mamma? Klart han måste få ha sina känslor, man ska inte lägga locket på. 

Däremot verkar det lite orimligt om mamman blir arg för att en 5-åring har lortiga kläder eller har sönder något. 

Men nej, det är inte så för alla bonusbarn men han är ju väldigt liten och som du beskriver, sen i utvecklingen osv. Eftersom han är så sällan hos er blir det väl som att han gör ett besök bara, det är inte hans hem, inte på samma sätt som det är för din dotter. Han känner sig säkerligen inte alls lika säker och trygg som hon gör. Det är nog tillräckligt svårt i hans liv utan att ha för den skulle ska åka mellan två hem också. 

Varför är det så långt avstånd? Var det pappan eller mamman som flyttade så att föräldrarna inte kan ha ett vettigt samarbete? 

Alltså har jag förstått rätt?

Han saknar, ni ger tillsägelse som leder till att han gråter! Varför ger man tillsägelser till ett litet barn som saknas sin mamma? Klart han måste få ha sina känslor, man ska inte lägga locket på. 

Däremot verkar det lite orimligt om mamman blir arg för att en 5-åring har lortiga kläder eller har sönder något. 

Men nej, det är inte så för alla bonusbarn men han är ju väldigt liten och som du beskriver, sen i utvecklingen osv. Eftersom han är så sällan hos er blir det väl som att han gör ett besök bara, det är inte hans hem, inte på samma sätt som det är för din dotter. Han känner sig säkerligen inte alls lika säker och trygg som hon gör. Det är nog tillräckligt svårt i hans liv utan att ha för den skulle ska åka mellan två hem också. 

Varför är det så långt avstånd? Var det pappan eller mamman som flyttade så att föräldrarna inte kan ha ett vettigt samarbete? 

Mamman verkar inte vara världens bästa men det verkar ju inte pappan heller. Hur kommer det sig att han inte tar större ansvar för sitt barn? Obegripligt med tanke på att barnet verkar ha extra behov av sina föräldrar.

Kanske föräldrarna skulle behöva gå på samarbetsavtal hos familjerätten och försöka få rätsida på allting. De är kompetenta och vana vid att hjälpa föräldrar.

Mamman tycker att hon är perfekt. Socialen har redan varit inkopplade men har gjort bedömningen att barnet mår bäst hos mamman. Vi har redan vart där och petat på om vi ska ha honom hos oss men mamman vägrar.

Tre år men ni har inte sökt hjälp hos BUP eller liknande?

Vill liksom inte anklaga mamman heller för saker som jag är inte är säker på.. vet ju inte alls hur det ligger till. Men med facit hand så kanske detta beteende från barnet är lite udda.

Faktan är såhär: barnet är sen i utvecklingen, kan inte prata ordentligt och går hos logoped, kan inte klä på sig, svårt med motorik, leker inte med andra barn på en 5 årings nivå. Är lite överviktig (enligt bvc), svårt att förstå logiska saker och svårt att förstå instruktioner. Han har nedsatt syn och hörsel.

Mamman har haft många pojkvänner, 3 st på ett år och flyttat 2 gånger. På 3 år har mamman och barnet flyttat 4 gånger. Barnet har bytt förskola 3 gånger och kommer byta igen nu när de flyttat till nya killen. Mamman har fått en orosanmälam gällande barnet pga mammans tidigare missbruk (innan barnet föddes).

Varför har pappan och du inte funderat på att ansöka om att bli boendeföräldrar. Pappan måste väl ha reagerat på att det inte är en trygg uppväxt att slitas upp varje gång mamman träffar en ny kille? Såg att någon annan frågat men kunde inte se att du svarat. Varför är avståndet så stort?

Mitt råd är att ta kontakt med soc, inte för att anklaga mamman utan för att bolla med dom. Mamman flyttar runt väldigt mycket med en liten pojke som behöver stabilitet, trygghet och rutiner. Hon och ni kanske behöver stöd i detta? Ni för att veta hur ni ska trygga honom den tid han är hos er och hon för att få djupare förståelse för vad barn behöver. Nu har vi ju bara hört en sida av detta men utifrån vad du beskriver så verkar ju mammans förmåga att se till barnets bästa vara något bristfällig. Det pojken säger om mamma låter inte heller bra. Hur mår mamman? Om mamman mår dåligt kanske pojken upplever ett behov av att vara nära mamman för att "vakta" (ja, det är vanligt även hos små barn).

Jag förstår inte riktigt varför ni inte ringt någon, soc, bup... what ever... för att rådgöra om detta pågått i tre år. Hur ser er kontakt med mamman ut? Vad säger hon om detta?