Lyckligare att flytta utomlands?

Börja fundera på vad det är som gör att du vill flytta. Är det att du inte trivs här? I så fall, vad är det du inte trivs med? Vad hoppas du att uppnå på det nya stället och hur ser du på dina möjligheter att uppnå det?

Jag har träffat många som blivit väldigt deprimerade när de flyttat utomlands då de förväntade sig ett annat liv där, och sena dra som faktiskt fått det bättre (eller samma) så klart.

När jag flyttade första gången var jag 21 och flyttade ensam till Paris, jag kunde inte ett ord Franska och kände ingen. Det var lite av en kalldusch i början då jag är en väldigt social person och alltid haft mycket vänner omkring mig, men efter några veckor så började universitstskursen jag hade skrivit in mig på och då löste sig allt. Efter detta så har jag inga problem att flytta då jag vet vad som väntar och hur jag ska tackla det.

Flyttade som 14-åring över sundet som "asylant" (inte helt okomplicerad bakgrund). Bor där än idag, och även om jag nu skulle kunna flytta hem efter gymnasiet då jag nu är myndig har jag inte för avsikt att göra det.

Då nordiska medborgare ju knappt är utlänningar i varandras länder i praktisk bemärkelse åtnjuter jag samma rättigheter som danskar, t.ex. gratis sjukvård inkl. sjukhusvård, subventionerad tandvård, gratis skolgång etc. Även socialbidrag fick jag tills jag fann ett deltidsjobb vid sidan av skolan.

Framförallt har jag sluppit de totalt oempatiska rötägg till myndighetspersoner som snarast utgör normen i Sverige, vilket är en ledtråd till varför jag hamnade här. Kommer nog söka till en utbildning i Lund efter gymnasiet, men tågpendla härifrån.

Så ja, trivs ofantligt mycket bättre här än i Sverige.

Jag har flyttat från USA till Sverige och jag kan säga att jag är lyckligare här på många sätt. Det är många vardagsstressaker som har försvunnit och jag har svepts med i den svenska livsstilen som har förbättrat min hälsa. Jag har mer pengar i plånboken också i Sverige än jag hade i USA.

Är från Ösmo där jag växte upp med missbrukare till föräldrar som förvisso gav mig och min syster det grundläggande (mat+husrum) men i övrigt fullkomligt sket i oss.

Till slut skilde de sig, och att flytta till någon av dem var helt enkelt ohållbart, så min syster (som då fyllt 18) försökte få vårdnad om mig. Myndigheterna sköt ned detta rakt av med motiveringen att hon "saknade tillräcklig livserfarenhet för mitt bästa" (patetiskt!). De debatterade internt vilken förälder jag skulle tvångsplaceras hos, vilket en handläggare tack och lov erkände på telefon.

Blev då att desperat ringa danska myndigheter och förklara allt, varpå de erbjöd mig en liten möblerad etta i västra Köpenhamn samt hjälp med inskrivning i skola där.

Fanns inget förutom små värdesaker att ta med (laptop, pengar, ID osv.) så var relativt smärtfritt men ändå något att ta sig igenom.

Det går inte att fly från sig själv och vardagen kommer att uppstå alldeles oavsett hur långt du försöker fly. Jag vet att filmer och annan media kan framställa denna bild av att man kan flytta och starta ett helt nytt liv med ett nytt jag men så funkar det inte. Vardagstristess finns överallt. Flyttar du förlorar du även en hel del grejer. Du vet inte hur saker funkar, kanske inte kan kommunicera ordentligt, har svårare att komma in på arbetsmarknaden om du inte kan språket eller kulturen, du känner inte till lagarna, du saknar stödet av familj och vänner och kommer börja helt ensam. En stor trygghet försvinner. Är man inte duktig på att ta för sig och söka kontakter kan man lätt isolera sig om man börjar på nytt i ett främmande land där man inte känner någon, speciellt om man inte har ett jobb. 

Jag säger inte att du inte bör flytta eller att det är en dålig upplevelse att flytta. Men om du gör det i förhoppningen att det ska "fixa" dig och ditt liv gör du det av fel anledningar och det kommer inte funka. 

Gräset är inte nödvändigtvis grönare på andra sidan. Förstår att du känner att du svikit dig själv, men vet du, du kan inte göra det ogjort utan bara ta tag i dig själv och uträtta det du känner att du måste. Det förutsätter knappast att du flyttar bara för den skull att "lämna allt bakom dig", även ifall det psykologiskt kan kännas så.

Att inte leva upp till sina förväntningar under vissa faser förekommer, och är inget du ska vara för hård mot dig själv över, utan som sagt, dra dig ur den onda spiralen genom att göra det du känner att du borde gjort innan.

Jag tycker det är svårare i Tyskland när det gäller karriär. Det är mer noga där med att man måste ha rätt utbildning. Och du kommer säkert inte långt om du inte kan tyska flytande. Det finns mer hierarki där. Dvs. chefen bestämmer. Och det är svårare att vara hemma med sjuka barn. 

Vad menar du med att det är bra samhällsmässigt? Det finns ju så många delar där. Samhället fungerar bra i Tyskland också. Jag tror det är t.o.m. bättre på det planet att saker och ting blir lösta och inte lika ofta bara hamnar på någon annans bord. Det är svårare för kvinnor med barn att jobba i Tyskland, då det inte är lika självklart att förskolorna har öppet från tidig morgon till sen eftermiddag. Och det är dyrare också. Så många mammor jobbar inte (heltid). 

Ja, ett sådant beslut av ett sådant skäl är sällan klokt, då du måste ha huvudet ännu mer på skaft i utlandet vad gäller hur saker funkar i landet (vilket i sin tur i praktiken förutsätter att du lär dig språket flytande fort som satan ifall du inte redan gjort det). Tysk byråkrati skiljer sig vad jag förstått en del från nordisk.

Nej det är inte lättare att lyckas i USA, tvärt om känner jag. Det kanske var så en gång i tiden men inte nu. USA är mycket mer stagnerat och segrigerat än Sverige. Föds du i en fattig familj så kommer du med största sannolikhet dö fattig. Klassresor är inte lika vanliga känns det som. I Sverige är folk inte livrädda för att bli sjuka eller skadade eller bli av med jobbet som de är i USA för i Sverige faller du inte lika djupt ekonomiskt. Det finns en grundtrygghet i Sverige som inte finns i USA.

Jag flyttade till Sverige för att min fru kommer härifrån och jag har rötter här och hon saknade livet och livsstilen. Själva beslutet kom när vi bestämde oss för att få barn och började titta på saker som föräldraledighet och kostnader. Vi kom fram till att om vi skulle ha barn och kunna leva som vi ville så hade vi inte så mycket val. Hon blev vansinnig när hon insåg att föräldraledighet knappt existerar i staten vi bodde och att nästan alla babies är på nursery till priset av en månadslön.