• Anonym (Vilsen man)

    Vad är en bra relation?

    Hej!

    Jag har en fråga främst till er som anser er ha en bra relation (andra får självklart svara också). Vad är en bra relation? Hur ska man vara och känna i en sådan?

    Bakgrund för er som orkar läsa:

    Jag är i en relation sen ett par år tillbaka och vi har barn ihop. När saker och ting är bra är det jättebra. Vi har kul, sexlivet är perfekt och allt är frid och fröjd. Men när det är bråkigt mellan oss är det total katastrof. Båda blir otrevliga, nedvärderande, respektlösa. Vi kan gapa i timmar på varandra. Förr hände det extremt sällan men under 2019 har det blivit nästan varje vecka. Ibland 2-3 gånger per vecka. Vet inte varför det är så.

    Sen har vi senaste tiden pratat om våra känslor och vi har känslor för varandra men känner inte längre att vi älskar varandra. Hon tror det är normalt att man kännner sig som vänner efter några år. Men jag vet inte. Ska det verkligen vara så? Kanske därför vi bråkar liksom.

    En annan sak som nyligen kommit fram är att vi i det stora hela har samma mål med familjelivet, men på olika sätt kan man säga. Lite olika värderingar, olika behov och olika krav på partner. Ska det vara så? Kan man nånsin bli nöjd om man aldrig riktigt får det man vill?

    Jag upplever att hon kan vara världens snällaste, men också världens elakaste. Mycket i vår relation styrs av hennes känslor och sinnesstämning. Det hon anser är rättt och fel gäller annars är det kaos hemma. Ska det vara så? Hur mycket ska jag behöva kompromissa bort?

    I övrigt kan jag känna att hon har svårt att kontrollera sin ilska. Hon kan hota med separation, kasta saker osv. Hon kan pendla från att älska mig till att hata mig på 5 minuter. Ibland har jag tänkt att hon mr borderline typ. Ibland känns det även som att hon utnyttjar mig ekononiskt då jag alltid står för majoriteten av våra utgifter.

  • Svar på tråden Vad är en bra relation?
  • Anonym (Vilsen man)
    Anonym (Också vilsen) skrev 2020-01-26 15:42:30 följande:

    Låter mycket som mitt liv. Se denna tråd: 

    https://www.familjeliv.se/forum/thread/80158910-min-fru-ar-aggressiv

    Har denna vecka avslutat parterapi, han såg mera henne som offer pga dålig uppväxt och negligerar hur jag mår. Värdelöst.

    Prov att söka hjälp hos kommunen. Jag var att träffa en "anti-våld-terapeut" där, som kunna bekräfta att min situation inte är hälsosam. Gjorde ett test där jag scorade rätt högt, tyvärr.


    Hej och tack för svar. Jag läste din tråd och beklagar din situation. Ja, jag känner igen mycket, även om din situation med fysisk våld osv låter värre. För min del är det värsta som hänt att hon då och då kastar saker, smäller med dörrar och så. En eller två gånger har hon knuffat till mig men inget mer än så (även om det heller inte är OK).

    Det värsta för mig är att jag dels känner att jag måste gå på äggskal. Man vet aldrig vad som kan göra henne arg eller ledsen och då jävlar. Men dels handlar det också om hur jag själv har blivit i denna relation. Förr var jag gladare, piggare, snällare och hade mer tålamod.

    Aja, jag hoppas det löser sig på bästa möjliga sätt för dig.
  • Tecum

    Ni har ingen bra relation, ni bråkar massor, hon är elak och ni känns redan mest som vänner trots att ni inte varit ihop så länge. Det är absolut inte bra miljö för barnen i en relation som er! Jag brukar inte vara den som förordar skilsmässa men i ert fall är det bästa lösningen.

    Läs #6, där har du en bra relation med ömsesidig respekt och lojalitet.

  • Anonym (*-*)
    Anonym (Vilsen man) skrev 2020-01-26 09:38:40 följande:
    Hej!

    Jag har en fråga främst till er som anser er ha en bra relation (andra får självklart svara också). Vad är en bra relation? Hur ska man vara och känna i en sådan?

    Bakgrund för er som orkar läsa:

    Jag är i en relation sen ett par år tillbaka och vi har barn ihop. När saker och ting är bra är det jättebra. Vi har kul, sexlivet är perfekt och allt är frid och fröjd. Men när det är bråkigt mellan oss är det total katastrof. Båda blir otrevliga, nedvärderande, respektlösa. Vi kan gapa i timmar på varandra. Förr hände det extremt sällan men under 2019 har det blivit nästan varje vecka. Ibland 2-3 gånger per vecka. Vet inte varför det är så.

    Sen har vi senaste tiden pratat om våra känslor och vi har känslor för varandra men känner inte längre att vi älskar varandra. Hon tror det är normalt att man kännner sig som vänner efter några år. Men jag vet inte. Ska det verkligen vara så? Kanske därför vi bråkar liksom.

    En annan sak som nyligen kommit fram är att vi i det stora hela har samma mål med familjelivet, men på olika sätt kan man säga. Lite olika värderingar, olika behov och olika krav på partner. Ska det vara så? Kan man nånsin bli nöjd om man aldrig riktigt får det man vill?

    Jag upplever att hon kan vara världens snällaste, men också världens elakaste. Mycket i vår relation styrs av hennes känslor och sinnesstämning. Det hon anser är rättt och fel gäller annars är det kaos hemma. Ska det vara så? Hur mycket ska jag behöva kompromissa bort?

    I övrigt kan jag känna att hon har svårt att kontrollera sin ilska. Hon kan hota med separation, kasta saker osv. Hon kan pendla från att älska mig till att hata mig på 5 minuter. Ibland har jag tänkt att hon mr borderline typ. Ibland känns det även som att hon utnyttjar mig ekononiskt då jag alltid står för majoriteten av våra utgifter.
    En bra relation tycker jag är en jämställd relation där man framförallt stöttar varandra när det är tufft i livet. Att man älskar och hjälper när den andre egentligen är som minst älskvärd. Och att båda gör så. Jämställdhet helt enkelt på alla områden; barn, ekonomi, hemarbete, psyke, träning ....
  • Anonym (Också vilsen)
    Anonym (Vilsen man) skrev 2020-01-26 16:53:10 följande:
    Hej och tack för svar. Jag läste din tråd och beklagar din situation. Ja, jag känner igen mycket, även om din situation med fysisk våld osv låter värre. För min del är det värsta som hänt att hon då och då kastar saker, smäller med dörrar och så. En eller två gånger har hon knuffat till mig men inget mer än så (även om det heller inte är OK).

    Det värsta för mig är att jag dels känner att jag måste gå på äggskal. Man vet aldrig vad som kan göra henne arg eller ledsen och då jävlar. Men dels handlar det också om hur jag själv har blivit i denna relation. Förr var jag gladare, piggare, snällare och hade mer tålamod.

    Aja, jag hoppas det löser sig på bästa möjliga sätt för dig.
    Tack för din empati!

    Det är ändå inte OK att hon kastar med sakar osv. Jag känner igen, att man måste gå på äggskal, varje dag har jag ångest att jag ska göra något fel. Med tanke på min egen situation, är jag kanske inte den bästa på att ge råd. Jag tycker du ska lämna. Lätt att säga, själv har jag ännu inte gjort det. Som åren går finns risken att du tappar bort dig själv. Det har redan hänt mig. Förut var jag också piggare och en snäll person, svårt att vara det i en dålig relation. 

    Tänk igenom vad som är bäst för dig, jag tror aldrig det blir bättre.
  • Mimosa86
    Anonym (Vilsen man) skrev 2020-01-26 14:18:28 följande:

    Jag upplever att jag har fått kompromissa bort en hel del. Jag gillar t ex stora släktträffar vilket hon inte gillar så då blir det inte av. Jag gillar t ex pardejter vilket hon inte gör så det blir aldrig av. Vi kommer även från 2 olika kulturer och hon struntar helt i min. Det är bara hennes som gäller. Jag har t.o.m fått sluta umgås med vissa vänner då hon ogillar deras partners. Jag träffar självklart dem kompisarna själv, men det blir ju sällan då vi alla har barn osv. Det underlättar om man kan ses hela familjer liksom.

    Sen har ju hon som sagt hoppat mellan jobb och varit arbetslös och jag har bekostat vårt liv i stora delar (boende, bilar, resor osv). Det har gjort att vi inte har kunnat spara vilket gör att vi inte kunnat t ex köpa ett fins hus. Det har alltid varit en dröm för mig och hade jag varit själv hade jag haft råd, men i denna relation är det ju en omöjlighet.

    Men ja, jag har inte varit guds bästa barn. Jag har varit svår i perioder och sagt elakheter. Det


    Fast det här låter riktigt illa. Nej, så här ser inte normala relationer ut. Man gnabbas, blir sams, kompromissar, stöttar, blir förbannad, gör förändringar, hittar en väg som du kar för båda.

    Men i ert fall verkar ju hon köra över dig och dina önskemål totalt.

    Jag hade aldrig accepterat att leva på detta vis. Du förtjänar att vara lycklig
  • Anonym (Vilsen man)
    Mimosa86 skrev 2020-01-26 22:05:16 följande:
    Fast det här låter riktigt illa. Nej, så här ser inte normala relationer ut. Man gnabbas, blir sams, kompromissar, stöttar, blir förbannad, gör förändringar, hittar en väg som du kar för båda.

    Men i ert fall verkar ju hon köra över dig och dina önskemål totalt.

    Jag hade aldrig accepterat att leva på detta vis. Du förtjänar att vara lycklig
    Jo jag håller med. Alla mina tidigare relationer har varit så som du beskriver.

    Man vill ju vara lycklig, men skulle vara bra om vi kunde bli det tillsammans då vi har barn.
  • Anonym (Hm)

    Ni är dock inte lyckliga som ni har det nu. Ni älskar inte ens varandra mer.

    Är svårt att få det att fungera utan kärlek.

    Just nu tror jag du så gärna vill att det ska fungera för att man har kvar drömmen om hur man trodde det skulle bli.

    Sanningen är att den drömmen är långt borta och det krävs för mycket för att ni ska orka kämpa vidare. Kärleken är viktig för att det ska fungera

  • Anonym (Oj)
    Anonym (Också vilsen) skrev 2020-01-26 21:58:04 följande:
    Tack för din empati!

    Det är ändå inte OK att hon kastar med sakar osv. Jag känner igen, att man måste gå på äggskal, varje dag har jag ångest att jag ska göra något fel. Med tanke på min egen situation, är jag kanske inte den bästa på att ge råd. Jag tycker du ska lämna. Lätt att säga, själv har jag ännu inte gjort det. Som åren går finns risken att du tappar bort dig själv. Det har redan hänt mig. Förut var jag också piggare och en snäll person, svårt att vara det i en dålig relation. 

    Tänk igenom vad som är bäst för dig, jag tror aldrig det blir bättre.
    Det låter som psykisk misshandel. Jag tror tyvärr att chansen att ni ska få det bra igen är väldigt liten.
  • Anonym (Vilsen man)
    Anonym (Hm) skrev 2020-01-27 08:52:41 följande:

    Ni är dock inte lyckliga som ni har det nu. Ni älskar inte ens varandra mer.

    Är svårt att få det att fungera utan kärlek.

    Just nu tror jag du så gärna vill att det ska fungera för att man har kvar drömmen om hur man trodde det skulle bli.

    Sanningen är att den drömmen är långt borta och det krävs för mycket för att ni ska orka kämpa vidare. Kärleken är viktig för att det ska fungera


    Fast om det är för mycket eller inte är väll ändå upp till oss att avgöra? Frågan gällde ju inte om vi ska ge upp eller inte... du kanske skulle gjort det men vi kanske vill göra allt vi kan innan vi kommer dit.
  • Anonym (G)

    Nu är det ju bara din sida av den här relationen som vi vet om och jag är säker på att det skulle låta annorlunda om hon fick ge sin version. 

    Du skriver att du går på äggskal men då kan jag också undra vad det är som gör att hon är så reaktiv. Är hon frustrerad och besviken och otillräcklig över att inte hittat ett arbete där hon trivs med. Kanske känner hon sig även skyldig till att ni som du skriver inte har kunnat uppfylla drömmen om att köpa hus etc. Kanske var den sociala biten till en början inte ett problem men att du nu får henne att ständigt känna sig otillräcklig som inte är social i den mån du önskar. Kanske känner hon sig i underläge och att du beter dig som att du har mer rätt att klaga än hon för att hon ju inte bidrar på samma sätt som du gör och därför är hon alltid beredd på att hugga tillbaka eller känner att allt du säger till henne blir anklagande. Kanske är även dessa punkter som du tar upp när ni bråkar så att hon ständigt får höra hur otillräcklig hon är. Jag kan tänka mig att det tär på henne. Att inte känna att hon duger som hon är och att du ju visste det här om henne när ni blev tillsammans så varför klagar du på henne nu.

    Samma kanske gäller ert sexliv. Hon kanske känner att du lägger för stor vikt på just det. Som att det skulle göra relationen bättre. För henne kanske det blir ännu en sak att känna sig otillräcklig kring och hon kanske även känner frustration att du inte förstår att det i grunden är viktigare med en bra vänskapsrelation än en sexuell relation.

    Jag tror inte att hon nödvändigtvis har en diagnos utan att hennes reaktion som du upplever som helt plötslig snarar har byggts upp under längre tid än vad du kanske har varit medveten om. 

    Att hon vill prova parterapi igen kan ju vara ett tecken på att hon känner sig oförstådd och även att hon är i behov av någon neutral person som kan hjälpa er med kommunikationen mellan er. 

    Detta är såklart rent spekulativt....

Svar på tråden Vad är en bra relation?