Att inte ha sitt barn

Min dotter blev LVU placerad för lite mer än 2 år sedan när hon var 5,5 år.

Socialtjänsten hade varit inblandad sedan tidigare, i grunden pga anmälan mot pappan (Vi levde inte ihop längre) men hon blev placerad då pappan anmälde (och jag erkände) att jag och dåvarande brukade cannabis när barnen ej var hos oss.

De omhändertogs henne omgående samma dag, har än idag inte riktigt fått svar på vad mer än cannabis bruket som felade hos mig (trotts att jag frågat detta flera gånger då jag velat veta vad jag ska jobba på för att hon ska kunna flytta hem) mer än att dom tyckte jag var känslomässigt otillgänglig. Har heller inte fått nån bra förklaring till vad de menar med det.

När detta hände brast det helt för mig. Jag ville inte leva längre för jag kände inte att jag hade nått att leva för. Jag gjorde i princip mig hemlös i samma veva då dåvarande vägrade sluta röka cannabis.

Jag var dessvärre helt ärlig med hur dåligt jag mådde efter allt detta till socialen för det blev ännu en grej som användes till mig. Jag var nu psykiskt ostabil som ihop med cannabis bruket ökade riskerna för att jag skulle kunna bestraffa dottern fysiskt.

Att jag just i detta Läget mådde skit och inte hade nått att leva för när hela min värld hade rasat för mig var kanske inte så konstigt och tycker det är fel att likställa det som psykiskt ostabil.

Det har varit väldigt jobbigt periodvis i allt detta. Inte minst då dotterns pappa i periodvis terroriserat, hotat osv.

Idag har jag ensam vård är och vi jobbar aktivt för att min dotter ska flytta hem till mig igen.

Om allt går enligt planen så flyttar hon förhoppningsvis hem till sommaren.

Långt inlägg detta, men detta är min erfarenhet här

Ja precis, hon blir 8 år i år.

Säger absolut inte att missbruk av cannabis inte märks utåt eller så.

Och hade det varit andra problem innan detta bruket kom fram så hade jag köpt det mer.

Min dotter gick på förskola, hade rutiner osv. Men självklart förstår jag att det inte är ok för det och jag försvarar inte det jag har gjort.

Jag vet att speciellt den känslomässiga tillgängligheten (precis som de nämnt) blivit lidande och det är självklart på inget vis ok.

Det jag menar är att jag efter jag slutade röka (vilket jag gjorde direkt dottern omhändertogs och aldrig lämnade ett positivt drogtest under den perioden socialen krävde det) ifrågasatt vad mer jag kan göra och jobba på för att det ska gå framåt utan att de kunnat ge något riktigt svar.

DET har varit väldigt jobbigt och gjort att man tvivlat på sig själv samt inte sett något ljus i tunneln öht periodvis.

När man gjort allt som de bett en att göra och det ändå inte går framåt så blir man frustrerad.

Det har tom varit så att pappans misskötta umgängen gjort att mitt umgänge med dottern ej gått framåt vid olika tillfällen (De har angett det som en orsak).

När alla (Jag, familjehemmet, familjestödskontakten som jag gått till i 2 års tid) alla är på samma plan utom de som tar besluten (personer som aldrig sett mig och dottern ihop och hur värst samspel är) blir man också frustrerad.

Men nu går det framåt och jag ser ett ljus i tunneln

Jag har hela tiden jobbat på att få stabilitet i mitt liv och göra de förbättringar som har behövts för att det ska gå framåt.

Ts: dottern har inte mått så bra alltid, men sen har hon varit med om mycket i sitt korta liv (vill inte gå in i detaljer, men det är inte bara jag som brustit so förälder om man säger så).

Annars mår hon nog så bra hon kan, hon bor hos fantastiska människor som vill hennes bästa och vi jobbar aktivt ihop för hennes bästa och för att hon ska flytta hem.

Anonym wtf: socialen hade som sagt varit inblandad sedan innan, i grunden pga en anmälan mot pappan (utredningen lades ner en tid efter pappans anmälan kom in), och när anmälan om mitt cannabisbruk kom in (och jag erkände att jag rökade de helgerna barnen ej var hos mig) så valde de att omhänderta dottern direkt.

De tyckte att det varit rörigt länge kring dottern och sa i detta läge att det bästa för alla var om hon en period blev placerad.

De tyckte även att det kvittrade i vilken omfattning jag rökade, om barnen var där eller ej, då jag alltid skulle vara tillgänglig för mina barn om nått hände (minns inte exakta ord och formuleringar just nu).

Jag frågade direkt här vilken mer oro som funnits kring mig, men fick aldrig nått svar.

Så här det varit i princip hela tiden därefter.

När dottern skulle flytta ifrån jourhemmet efter att ha bott där över 1 år till familjehemmet hon or hos idag brast det för mig och jag ifrågasatte varför hon bara inte kunde flytta hem till mig, vad mer jag kunde göra,om det var någon mer oro.

Då var förklaringen att mitt umgänge med dottern inte kommit igång ordentligt.

Det var varit lite svävande förklaringar hela tiden tycker jag och jag har många gånger kännt att jag har fel och brister ändå fast de inte informerar mig om vad.

Det hjälper kanske inte heller att det nu är tredje omgången handläggare, som visserligen stannat i över ett år.

Rörig historia detta men jag har hela tiden sett mitt fel i detta och även om jag kan vara besviken på hur socialtjänsten hanterat detta ibland så är jag mest arg på mig själv.

Anonym (anonym): fy vad tufft!

Förstår lite känslan att man blir motarbetad, även om man i grunden förstår att de som jobbar med det vill (eller ska vilja) barnets bästa.

Träffar du barnet?

Förstår ångesten oavsett.

För 1-1,5 år sen hade jag ångest inför och ett tag efter umgänge varje gång då det var så jobbigt att inte få ta med henne hem, plus att hon blev så ledsen.

Kämpa på!