Att inte ha sitt barn
Min dotter blev LVU placerad för lite mer än 2 år sedan när hon var 5,5 år.
Socialtjänsten hade varit inblandad sedan tidigare, i grunden pga anmälan mot pappan (Vi levde inte ihop längre) men hon blev placerad då pappan anmälde (och jag erkände) att jag och dåvarande brukade cannabis när barnen ej var hos oss.
De omhändertogs henne omgående samma dag, har än idag inte riktigt fått svar på vad mer än cannabis bruket som felade hos mig (trotts att jag frågat detta flera gånger då jag velat veta vad jag ska jobba på för att hon ska kunna flytta hem) mer än att dom tyckte jag var känslomässigt otillgänglig. Har heller inte fått nån bra förklaring till vad de menar med det.
När detta hände brast det helt för mig. Jag ville inte leva längre för jag kände inte att jag hade nått att leva för. Jag gjorde i princip mig hemlös i samma veva då dåvarande vägrade sluta röka cannabis.
Jag var dessvärre helt ärlig med hur dåligt jag mådde efter allt detta till socialen för det blev ännu en grej som användes till mig. Jag var nu psykiskt ostabil som ihop med cannabis bruket ökade riskerna för att jag skulle kunna bestraffa dottern fysiskt.
Att jag just i detta Läget mådde skit och inte hade nått att leva för när hela min värld hade rasat för mig var kanske inte så konstigt och tycker det är fel att likställa det som psykiskt ostabil.
Det har varit väldigt jobbigt periodvis i allt detta. Inte minst då dotterns pappa i periodvis terroriserat, hotat osv.
Idag har jag ensam vård är och vi jobbar aktivt för att min dotter ska flytta hem till mig igen.
Om allt går enligt planen så flyttar hon förhoppningsvis hem till sommaren.
Långt inlägg detta, men detta är min erfarenhet här