Särskolan?

Hur klarar hon skolan i dagsläget? Når hon målen? Just nu är hon bara sju(snart åtta) men tänk på om hon går på gymnasiesärskolan, så kan hon inte söka högskola med gymnasiesärskolans betyg. 

Har en nära släkting som jobbar i särskolan och han har mött massor av föräldrar med era funderingar.

Inkludering är det fulaste ord han vet för att det oftast inte gynnar barnen.

Men iaf, hans rättesnöre är det sociala. Funkar det sociala så kan man låta barnen gå kvar, och då inte bara att de får vara med på nåder utan att de verkligen har vänner. Det är stor skillnad på att de andra barnen låter någon vara med och att vara en i gänget.

Hon har ju rätt till undervisning anpassas efter hennes behov även i vanlig skola. Men det som brukar komma smygande är just att de efter ett tag inte hänger med riktigt socialt. Släktingen har haft så många föräldrar som på högstadiet fått ge upp drömmen och vanlig skola och så ångrat bittert att de inte bytte tidigare för att barnen verkligen blommat upp i en miljö med likasinnade. Men dit är det många år kvar för er.

Hej!

Mitt råd är att avvakta nu eftersom ni är osäkra och det sociala verkar fungera. Men det blir ofta svårare på högstadiet så kanske en omplacering tills dess. Då hinner ni också känna in och fundera. Det blir mindre lek när barnen kommer upp på högstadiet och svårare sociala koder, vilket kan bli mer utmanande. Då har ni också gott om tid att förbereda ert barn. Så det inte blir för stor omställning. Men ni känner ert barn bäst!

Kan hon inte få gå kvar i sin vanliga skola som integrerad särskolelev? Är en ganska vanlig lösning i min kommun där det sociala fungerar och kanske behövs på en annan nivå en vad en renodlad grundsärskola kan erbjuda.

En integrerad grundsärelev läser enligt grundsärskolans läroplan men med en vanlig klass. 

Finns för och nackdelar med det uppläget såklart men så länge hon trivs och hänger med socialt kankse det kan vara en lösning?

Förstår att det är en svår situation men om det sociala fungerar så häng kvar tycker jag!

Får jag fråga hur ni landade i att göra en utredning. Jag har funderingar kring min 4-åring och väntar på utredning. Märkte ni detta redan i förskoleålder och i så fall på vilket sätt?

Jag jobbar som ämneslärare på högstadiet och vi har en handfull särskoleintegrerade elever. Av de kanske 5 stycken, smälter 1-2 in BRA socialt. Övriga är ensamma och vi jobbar med deras utsatthet i korridorer mm.

Vad det gäller undervisning så fungerar det bristfälligt i många ämnen. Vi erbjuder mindre undervisningsgrupper i mitt ämne och ett par till, men i vissa ämnen finns inte det. I stora drag får de undervisning för svaga elever med normal begåvning, men bedöms efter särskolans kunskapskrav. Individanpassning sker, men tänk på att vi har upp till 30 elever att anpassa mot och ta hänsyn till. Extra resurser till enskild elev beviljas i stort sett inte i min kommun (det gör mig vansinnig- men det är en annan diskussion).

Det kanske fungerar fint på lågstadiet- håll då kvar henne. Men risken är stor att ni kommer ha svårt att känna av när det är dags.

Diskussionen om betyg för att söka till högskola skulle jag säga är irrelevant för exakt alla våra särskoleintegrerade. Uppnår de något betyg är det idrott, slöjd vet jag händer med att de når betyg i.

Sen är min uppfattning att flera elever som utretts med oklara resultat tidigt, därför ej hamnat i särskola, ofta får mer uttalad problematik och när vi utreder flyttas de. Så har ni utrett nu och fått ett entydigt svar kan ni nog lita på det fullt ut.

Jag tänker att det är en sorg, med kanske förväntningar och förhoppningar ni tänker kanske inte infrias nu. Det är okej att sörja. Tänk också att särskola är en stor skala, från mycket högfungerande till de som behöver assistent till allt dygnet runt.

Det är svårt att höra till särskolan idag, det krävs fyra utredningar (pedagogisk, social, psykologisk och medicinsk), har ni gjort alla dom? Dessutom är det en frivillig skolform, ni kan välja att tacka nej till särskolan och fortsätta gå på nuvarande skola och hoppas att rektor betalar för extra stöd.

Det finns för- och nackdelar att gå på särskolan. Min erfarenhet är att det är fantastiska pedagoger på särskolan som verkligen vet vad de gör men samtidigt ger det konsekvenser senare i livet eftersom man aldrig har gått den vanliga skolan och därmed inte får vanliga betyg (för att söka vidare till utbildningar). 

Jag skulle se till mitt barns mående. Mår hon bra i skolan? Har hon vänner?

Men om man uppnår mycket få, om ens något betyg i den vanliga skolformen när man ändå inte gymnasiebehörig. Det krävs minst 8 betyg - varav matte, svenska och engelska måste ingå - för att nå behörighet till ett yrkesprogram på gymnasiet. Även de duktigaste särskoleintegrerade vi haft har aldrig nått 8 betyg, kanske 5 och definitivt inte alla tre kärnämnen.

Det är klart att det blir konsekvenser av att man går i särskola, men det är ju inte så att barn som är bedömda att de bör tillhöra särskolans läroplan kommer vara aktuella att klara att läsa vidare efter gymnasiet. Jag skulle snarare bli mycket förvånad om de uppnår gymnasiebehörighet. I så fall har ju utredningen gett ett en fel bild av elevens förmågor.

En högfungerande individ som har bedömts sårskolemässig kan mycket väl gå ut i samhället och ha ett vanligt jobb, detta rustar gymnasiala särskolan mycket väl inför.

Det har varit mycket snack om felplaceringar förr av elever, därför är det så extremt uppstramat idag. Hamnar du lite ovanför strecket på någon av de delar du nämner tvingas du följa vanliga läroplanen. Dessa gråzons barn har vi lika många av på min arbetsplats, de flesta saknar alla betyg eller nästintill alla. De är klart överrepresenterade bland hemmasittare- för de har en omöjlig uppgift att gå till varje dag.

Jag håller med dig, det är många som mår väldigt dåligt i skolan för att den är för svår, jag hade själv valt att placera mitt barn i särskolan om det gjordes en bedömning att den hade rätt till det.

Däremot vet jag en del som känt sig lurade efteråt, att de inte har förstått konsekvensen av att hamna på särskolan, hur det nästan är omöjligt att få en vanlig anställning eller vidareutbilda sig (alla utbildningar finns inte på högskolan) och det känns viktigt att belysa de negativa konsekvenserna också.

Hej!
Vi har en tjej som är 7 år och som fått IF diagnos. Vi kommer ansöka om särskola inför åk 1. Ett beslut som inte varit självklart men efter många samtal med olika personer har vi landat i det.
Hon har det sociala men är inte språkstark. Vi upplever att vanliga skolan saknar kunskap om språkstörning samt att läraren har kanske 2 timmar planeringstid per vecka. Den tiden skulle hon enbart behöva lägga på vår dotter och det kommer ju aldrig att fungera.
Vi känner starkt också att det är så viktigt att få känna att man hinner färdigställa en uppgift. Som det är idag hinner vår dotter inte med i tempot som är i förskoleklass och det höjs enormt till ettan.
Att få vara med lika är också lärande. 
Sedan vill vi inte lägga allt ansvar på en person dvs läraren att det är hen som ska vara så engagerad och känna det lilla extra för vår dotter och skapa övningar på hennes nivå.
Barn är också väldigt förlåtande i åk 1 och åk 2. Sedan blir det skillnad. Nu är det ok att vår dotter kanske tar spelet från någon när hon inte alltid får fram rätt ord. Pedagogerna kan förklara för det andra barnet varför och det accepteras. Det blir skillnad vad som är ok ju äldre barn blir och vi vill inte att vår dotter ska upplevas som elak eller jobbig mot andra barn.
Sedan stängs ju inga dörrar tänker jag. Ändrar vi oss och hon vill gå särskoleintegrerat kommer det ju vara ok även inför kommande år.