Han går och lägger sig samtidigt som sitt barn
Jag har träffat en kille i ca fem månader. Vi har varsitt barn på varsitt håll. Barnen har väldigt roligt med varandra och de vill gärna att vi ses allihopa. Men jag känner att min och killens syn på uppfostran är skilda på många sätt. Vi är helt överens om att vi ska ge våra barn mycket trygghet och kärlek. De veckor vi inte har våra barn (varannan vecka) träffas vi nästan varje dag och oftast sover vi tillsammans. Förut hade vi byte olika dagar med våra barn och ex. Men nu har vi samma dag.
Nu till mina största funderingar som gör att jag börjat undra om det här verkligen är rätt. Killens barn är delaktig i nästan alla beslut som skall fattas. Allt ifrån vardag till semester. Det är en demokratisk syn, men jag känner att vissa beslut måste barn få bli befriade till att ta. Exempelvis: Ska vi ta spårvagn eller ska vi gå till fots? Vill hans barn att jag och min son ska hälsa på, får hans barn oftast alltid bestämma själv. En gång pratade han om att han ville raka av sitt skägg men att hans barn inte ville det (Därför har han det kvar) Dessutom går killen och barnet alltid och lägger sig tillsammans kl 20.30 (Barnet fyller 8 i år) De sover i samma säng. Tidigare när mitt barn var hos sin pappa innebar det att jag kände mig tvungen att åka hem från killen tidigt eftersom jag snabbt förstod deras rutiner. Jag åkte hem tidigt för de båda skulle lägga sig och sova samma tid. Jag har aldrig hört om någon som inte tar egentid på kvällarna efter sitt barn somnat. De veckorna vi sover ihop går vi aldrig och lägger oss så tidigt.
Skulle vilja veta vad ni spontant känner när ni läser. Jag känner att jag börjat bli så pass less på relationen varannan vecka att jag knappt vet om jag vill att vi alla fyra ska ses för att det tar mycket energi från mig. Och jag tänker....Är det här bara början? Detta är inget jag tagit upp alls. Vi har inte uttalat ett förhållande mellan oss även om vi har ett gemensamt liv (vv) (PS, han förutsätter i sina frågor att min son är med och bestämmer precis lika mycket som hans barn) Jag menar, vi träffas ju inte huvudsakligen för barnens skull...
Kanske finns det någon som känner igen sig, eller har något bra att säga om situationen. Om det är så, då skulle jag vara tacksam om ni vill berätta hur ni ser på saken :)