Förlossning - INGA SKRÄCKHISTORIER

6:e barnet

Vi hade lite bekymmer med barnvaktsfrågan inför förlossningen. Mina föräldrar var inte friska. Då lovade min lillebror att ställa upp - bara jag inte fick för mig att föda barn tidigt en söndagsmorgon!
Vår 15-åring ville följa med på förlossningen. Efter en del diskussioner lovade vi det.

9 dagar före Bf var jag pigg, glad och energisk. Bakade och stod i. Sent på kvällen ringde det på dörren, och 15-åringens bästa kompis kom in. Jätteledsen, för hennes älskade farmor hade fått en stroke och låg för döden. Det blev en mycket sen kväll, och flickorna pratade och grät hela natten.
8 dagar före Bf (en söndag förstås) kl 05.00 vaknade jag av kraftiga värkar - gissa om min bror blev glad!

Jag är ingen morgonpigg person, och jag behöver frukost inom en kvart på morgonen, för annars förvandlas jag till ett monster. Nu hade jag rätt häftiga värkar var 5:e minut, jag skulle ringa en massa telefonsamtal och dessutom väcka 15-åringen. Det blev ingen frukost! En hastig kaffekopp med 5 sockerbitar i, var vad jag hann med.
Jag stack i väg med taxin innan dottern bestämt sig för hur hon skulle göra, men jag hörde sedan att hon kommit fram till att kompisen behövde henne.
Taxichauffören var en polare till mig. Mellan värkarna satt vi och diskuterade namn till babyn, och han ville att babyn skulle uppkallas efter honom om det blev en kille (vilket jag var övertygad om).

Jag kom fram i samma skick som jag for - av någon anledning har värkarna alltid lugnat sig lite i taxin!
Kopplades till CTG i en skön fåtölj, sedan Bm kollat och sett att jag var öppen 7 cm. Där i fåtöljen kom morgonhumöret ikapp mig ....
Jag gnällde oavbrutet; "Ingen frukost har jag fått minsann!", "Jag har ingen lust att föda barn vid den här tiden på morgonen - jag far hem igen!", "Finns det inget kaffe på det här stället?", "Jag fryser - har ni inte råd med uppvärmning?". Det värsta är att maken hade tagit med vår nya videokamera, så mitt klagande finns bevarat för eftervärlden ....
En sköterska kom med en glassdrink och en kopp kaffe, och det var rena dunderkuren! Jag blev som en ny människa och tog mig upp stående för att underlätta värkarbetet lite. En gåstol var perfekt att luta sig mot. Synd att jag aldrig prövat det tidigare!
Det dök aldrig upp minsta lilla problem, utan när krystvärkarna kom behövde jag bara lägga mig i sängen och krysta.
Kl 09.00 föddes en förtjusande liten pojke!

Och ja, han fick namn efter taxichauffören!

Har fött tre barn. Ettan sattes igång, tvåan gick vattnet och behövde inget värkstimulerande, trean sattes igång. Jag har fött alla utan smärtlindring förutom sista timmen på sista förlossningen då jag tyvärr hade för mycket ångest (inte egentligen pga förlossningen i sig) i kroppen för att kunna slappna av, och jag är inte typen som vill tex skrika och ha panik under förlossning, jag gillar att slappna av och samarbeta med värkarna utan rädsla. Borde nog ha testat lustgas - det kanske kan verka lugnande mot ångest, eller? Förlossning i sig skrämmer mig inte alls, smärtan är liksom ett arbete, jag ser det som tung träning och kan slappna av genom smärtorna, så hade jag fått veta nu att jag ska få föda flera ggr till och det helt utan igångsättning och medicinsk hjälp hade jag bara sett fram emot det!! Tyvärr får jag inte till att känna mig orädd inför allt det medicintekniska, som att få värkstimulerande dropp eller bli undersökt för mycket - därför triggades min ångest igång på sista så jag bad om epidural. Var en väldigt intressant upplevelse - häftigt hur smärtan försvann och jag hann hitta lugnet igen innan bebis kom ut!!:) Allt det här skrev jag för att betona min upplevelse av att rädslan ofta är den avgörande faktorn, jag väljer att blockera ut rädslan, värkarbetet är en intensiv process jag tar mig genom med tillit till kroppen, jag andas, välkomnar varje värk, coachar mitt inre med positiva tankar under värktopparna, skämtar och skrattar åt mig själv tex och pratar mellan värkarna.. etc.. Jag brukar också tagga innan förlossning som om jag ska ut i boxningsmatch, kanaliserar macho-andan i mig och liksom "YEAH!! Nu gäller det!! Det här fixar vi! HÅÅH!!". Haha. Ja. Man hittar sina knep:) Anledningen till att jag körde två första utan smärtlindring var för att sånt skrämde mig mer än smärtan i sig. Hade trean satts igång av sig själv hade jag nog inte känt behov av EPA då heller. Men väldigt glad jag vågade - var kul att uppleva!! Är man rädd smärtan ska man verkligen prova EPA, tänker jag nu, det viktiga är oavsett vad att man får en så lugn och behaglig förlossning som möjligt!:) Själva smärtan som sagt, inte rädd för den, men klart den är intensiv och inget man kan föreställa sig innan, jag vart nog lite förvånad första gången, men den ÄR naturlig, och man vet ju vad den gör, så.. Det går bra!!!:) Vill inte romantisera för mycket, men inte heller skrämma - det här var svårare att svara på än jag trodde, haha:)

Med tanke på att jag direkt efter sa "Det där var ju enkelt, det gör jag gärna igen" så är det nog tydligt att jag hade en bra förlossning :) Jag trodde det skulle göra jätteont! Hade lustgas, men skippade epidural.