Vad är bäst för barn?

Att få en bonusfamilj är inte direkt en självklar följd av att skiljas.

Att stanna när man inte älskar varandra på ett romantiskt vis behöver inte vara dåligt i sig. Inget är så svartvitt. Men det kommer garanterat ge en bild av kärlek och relationer, som jag inte tror man vill göra vidare till sina barn. Självklart behöver det inte vara katastrof, men jag personligen skulle inte vilja att mina barns bild av ?kärlek? är två vuxna syskon som råkar bo under samma tak. Jag vill att det ska vara naturligt för mina barn att få och ge ömhet, att känna sig bekväma med att visa dom sidorna. Det ska kännas bekant och normalt för dom att vuxna pussas, tex. En kram med klapp på axeln räcker inte.

Många vill skiljas för att som lever i ett kärlekslöst och sexlöst förhållande. I dom fallen finns det lite olika åsikter om huruvida kärnfamiljen är viktigast.

Problemet i ditt fall var inte skilsmässan.

Problemet var att din pappa inte klarade att hantera sorgen på ett sätt som inte gick ut över er barn. Det är en del av föräldrars uppgift att visa att barnen inte behöver oroa sig, försäkra dom om att trots att det ibland sker tuffa saker så tar man sig ut på andra sidan (väldigt viktigt att lära barn det). Framförallt är det föräldrars ansvar att få barnen att känna att oavsett vad som händer, så kan barnen alltid känna att föräldrarna är de som skapar tryggheten.

Jag är själv skilsmässobarn. Min låtsaspappa var missbrukare. Min pappa lämnande landet och jag hörde från honom ungefär 1 gång per år...

Det var en fruktansvärd uppväxt. Hade mina föräldrar stannat tillsammans så hade säkert haft sämre än dina föräldrar. Mina föräldrar hade inget bra äktenskap. För min del var det med andra ord pest eller kolera. Jag förstår att så inte var fallet för dig. Ni barn hade det helt ok innan skilsmässan.

Allt jag menar är att om den ena pantern verkligen vill skiljas, så finns det fortfarande konstruktiva sätt att hantera det. Man kan inte hålla den andra parten kvar, genom att hålla kärnfamiljen över dom. Det blir emotionell kidnappning. Det finns hjälp att få för att kunna ta sig igenom den fruktansvärda perioden. Och att de flesta skilsmässor leder inte till att den ena föräldern kroniskt mår så mycket sämre att det t.o.m. går ut över barnen långsiktigt.

Och när det uppdagas att någon varit otrogen? Är man forfarande gift fast man inte vill, så kommer man vara otrogen. De mänskliga drifterna och behoven av emotionell bekräftelse och närhet finns fortfarande. De blir ju ofta ännu starkare och risken att ta steget att vara otrogen om man vet att man inte kan skilja sig på många år, blir snabbt större. För alternativet att göra saker i rätt ordning tas ifrån en om man inte kan lämna utan att anses som att man är självisk.

Jag hoppas innerligt att ingen stannar med mig mot sin egna vilja. Och jag anser inte att det är barnen dom lämnar.

Jag hoppas dock innerligt att man tillsammans gjort vad man kunnat för att rädda äktenskapet och att man skiljer sig rent utan otrohet.

Håller med dig! Det är väldigt bekväm inställning. För då behöver inte den lämnande själv ta ansvar för sitt egna mående och hantering av traumatiska händelser heller.... Livsfarlig överlevnadsinstinkt att lära sina barn.