Ni som använt antidepressiva?

Jag gick hos psykolog i flera omgångar och dom uppmuntrade mig varje gång att börja med antidepressiva, men jag vägrade. Till slut så insåg jag att jag var tvungen att testa och det hjälpte faktiskt. Depressionen blev väldigt mild. Nu har jag slutat (mot läkarens råd) och min depression kom tillbaka direkt efter någon vecka. Men jag vill inte känna mig så "lugn" och vara impotent.

Depressionen kom till när andra kom framåt i livet och skaffade partner och familj. Själv är jag 32 och aldrig ens varit i närheten av det. Den eviga singeln och sexlösa killen.

Jag kunde sköta jobbet, men jag hamnade i massa konflikter på jobbet och med min familj.

Nu var det länge sedan jag tvingades börja så kan inte säga varför jag började, måste ha varit desperat för jag är fortfarande 7år senare inget fan.

Testar ett x antal olika mediciner genom åren och mådde bra i höstas så slutade, utan att meddela min läkare och fick såklart ett stort bakslag. Är tillbaka på medicinen igen och två extra för tillfället. Försöker jobba mig tillbaka till ok men jag hade definitivt önskat jag tänkt till en extra gång innan jag började.. för jag tror jag är fast i måååånga år framöver.

Handlade de mest om ångest eller depression tror du? Har du kunnat fungera i vanliga livet, jobba osv eller har du varit sjukskriven för din ångest?

Blev det mycket bättre med mediciner, eller har du aldrig hittat rätt?

Har hört det där från alla och sett intressanta studier på att ingen kan sluta i princip och nästan alltid mår skit igen. Det är inget bot bara en tillfällig hämmare av känslor.

Så det var i ditt fall mörka tankar, att du jämförde dig, kände ångest för att inte vara på samma plats som andra. Fungerade du inte utan medicin på arbete och socialt? Gjorde medicinen det lättare att leva trots att du blev apatisk?

Verkar som många känner sig döda invärtes av medicin och att det drabbar både sexlust, orgasmförmåga och kreativitet och även skratt.

Att man blir en zombie av antidepressiva är en ren och skär myt...
Antidepressiva tycker jag själv inte man ska ta förrän man känner att det inte finns någon annan utväg, alltså när man prövat allt och inget funkat. Sen ska man vara försiktig med dem och inte ta dem för länge, iom de är beroendeframkallande. 

Det där är ingen myt alls. Hat fått det bekräftat av stora flertalet som tagit dem. Inte zombie per se men avdomning av känslosvängningar,glädjekänslor, oförmåga att få orgasm och känna sexlust. Det får man nog ändå kalla en slags zoombiefiering. Sen en annan sak som jag läst och hört mycket forskning om sista tiden är att det kan vara näst intill omöjligt att sluta. Patienter som får svåra utsättningssymptom och direkt får tillbaks sin ångest.

Jag har varit mer eller mindre deprimerad sedan tidiga tonåren och har periodvis tagit antidepressiva, men anser att det är rena rävgiftet och tror verkligen inte att det är bra för någon i längden. Att de inte skulle vara beroendeframkallande är ren och skär bullshit, att kalla det för ?utsättningssymptom? istället för ?abstinens? är en försköning av läkemedelsindustrin.

Jag upplevde lindring från depressionen av Cipramil, men samtidigt gick jag upp i vikt, blev trögtänkt rent allmänt och förlorade all min skärpa och kreativitet. Sexlusten dog och jag var inkapabel till att känna genuin lycka eller ens glädje. Jag lever hellre som konstant deprimerad än att känna som om jag lever i ett mentalt fängelse.

Mått dåligt hela livet men kunde inte hantera känslorna själv till slut efter jag fick barn, tvungen att sätta de först och då rasade korthuset ihop.

Jag har har/haft ett vanligt liv samtidigt som jag ätit antidepressiva.. var sjukskriven 6 månader och gick ett program på genom sjukvården som hjälpte mig mycket. Men annars har jag arbetat, varit föräldraledig och studerat..

Mycket bättre med medicinen vet jag inte, men jag behövde verkligen börja ta igen nu senast jag slutade. Så en stor skillnad nu. Jag tror verkligen det kan hjälpa folk med en kick start men jag råder alla att sluta så fort man kan så man inte hamnar i ekorre hjulet.

Biverkningar för mig är minimal så det är egentligen det att jag inte vet vad medicinen gör med min hjärna och att jag troligtvis aldrig kommer bli av med den som är värst just nu.

Hoppas det löser sig för dig

Ja så var det. Jag fungerade inte riktigt på jobbet, men jag gick ju till jobbet. även fast jag mådde så dåligt att jag kanske inte borde ha gjort det. Jag är väl en sådan person som inte stannar hemma förrän jag ligger i sängen helt utslagen.

Ja medicinen hjälpte mig helt klart även fast jag blev för lugn. Jag tänker försöka leva utan medicin ett tag nu men måste väl gå tillbaka om det blir där jag var som värst.

Alla som tar SRNI och SSRI blir tröttare, vissa mindre och andra mer. Är ju liksom meningen att du ska bli lugnare och jämnare och då blir du även slöare. Sedan reagerar alla olika på olika läkemedel, men ju högre styrka du tar desto tröttare blir du.

Som någon annan skrev.. jag gick hos psykolog i KBT behandling efter att ha drabbats av utmattning. När jag sakta men säkert läkte övergick allting i en depression. Till slut blev det outhärdligt och när både psykolog och läkare, vilka jag har stort förtroende för, båda tyckte att jag skulle prova detta så blev det så, trots att jag först inte ville pga rädsla för insättningen.

Fick såklart fruktansvärda insättningssymptom i några veckor, men jag ångrar inte en sekund. Till skillnad från vad några skrivit här att de känt sig avtrubbade så fick jag istället livet tillbaka. Min familj fick mig tillbaka. Den tunga känslan och trycket över bröstet jag vaknade med varenda dag liksom bara rann av mig så småningom. Det var som att vakna ur en dvala.

Efter nästan 2 år började jag fasa ut mitt preparat (sertralin) och depressionen har smygit sig på igen. Även ångest, dålig självkänsla, ilska och irritation.

Nu, ett halvår senare har jag precis börjat med Cipralex 7 dagar innan menstruation då vi sett ett möjligt samband med mitt mående och menscykeln. (Ev PMS) Tyvärr har jag konstigt nog fått sjuka insättningssymptom även på dessa trots att man ej ska behöva få det när man bara äter 1-2 veckor per månad så jag vet inte om jag pallar testa en månad till denna gång. Får jag önska så vill jag nog köra Sertralin dagligen på låg dos som sist. Och då slutar jag nog aldrig. Är så less på den här ångesten som bryter ner mig totalt.

Har du provat johannesört?
Det hjälper mig med pmdd. 
Jag tar en tablett (375 mg) om dagen. Det är en relativt låg siffra.
När jag mår dåligt (hamnade i en ny depression för ca ett halvår sen pga olika anledningar) tar jag två tabletter. Det gör extremt stor skillnad. MEN, det funkar kanske inte för alla. Det interagerar också med andra mediciner (t.ex. gör det att preventivmedel inte fungerar).
Det positiva är att utsättningssymtomen inte är något större problem för mig så är inte oroliga för dem när jag väl behöver sluta. (kommer från som behövde två år av nertrappning för att kunna sluta med antidepressiva).
Positivt är också att de har positiva effekter på cancer.
Negativt är att man vänjer sig lite vid dem. Och att de inte gjort några studier på "long-term usage".

I början av förra året drabbades jag av en svår depression och fick ect, dock var inte den uppföljande medicineringen potent nog och sjönk tillbaka ner i en medelsvår depression.

Äter nu 4 olika mediciner per dag och vill aldrig sluta! Jag vet ju hur alternativet känns och vill aldrig känna så igen.

Allvarligt? Jag tycker det vore väl en bra idé att ta antidepressiva innan det går så långt. Varför skulle man känna att man måste klara sig utan sånt? Varför ställer du såna krav på dig själv?

Jag tog antidepressiva när jag kände att jag inte orkade jobba. Hade väl gått tillbaka till jobbet snart ändå annars, men jag ville fungera "normalt" igen. 

Det stämmer inte. Det beror helt på sorten. Några har mer uppiggande effekt, t.ex. Venlafaxin. 

Det stämmer inte. Det beror helt på sorten. Några har mer uppiggande effekt, t.ex. Venlafaxin.