Kan en kvinna vara en toffel?

Kvinnor brukar kallas dörrmattor.

Kvinnor kan vara en toffel, eller en dörrmatta. 

När tanken "jag borde konfrontera detta beteende och visa att det inte är ok, men jag älskar honom så mycket att jag vill inte såra honom" Det är toffel/dörrmatta beteende. 

Och inte om att partnern kommer hem kl 19 från jobbet och inte ställt disken i maskinen. 

Om det verkligen är något som är destruktivt för förhållandet.

Om du älskar din partner men inte vill såra dem för ett destruktivt beteende du vill ta upp. Så gör slut. 

Då behöver du jobba med att lära dig att ta tjuren vid hornen. Både om du är man eller kvinna. 

är man vuxen, betalar räkningar, klär sig själv så kan man inte vara naiv och konfrontationsrädd. Det är varje vuxen individs ansvar att arbeta bort  det omgående. 

Nej. En man kallas toffel, men en kvinna kallas dörrmatta.

Jag är en toffel/dörrmatta. Min man kan kasta skit på mig hela dagarna ändå så lagar jag goda middagar till han, städar efter han, tänker alltid på hans bästa, bakar de han är sugen på. Sen får man 8 av 10 gånger bajs tillbaka om jag ska vara helt ärlig.

Ja det stämmer ju. Men varför inte samma benämning? Vad är skillnaden?

Anonym (Kvinn­a)

Det förtjänar inte du, det är inte sunt, att få skit kastat på en varje dag alla dagar. 

Det är en ganska destruktiv väg du går på. 

 

Man måste vara två som är på samma spelplan för att det skall funka.

Om du vet att du inte gjort något, så är det något hos honom, stress på jobbet ect, men det är aldrig en ursäkt att kasta skit på den person man ska älska och bo ihop med. 

Även kallad projicering. 

Och, om jag vore du skulle jag ställa frågan, hur länge kommer du att orka?

Om svaret är, jag orkar inte.  

Säg då med en lugn och harmonisk röst, (träna på det utan att bli upprörd)

Du kommer hem efter jobbet, med en hotfull och nedlåtande attityd varje dag, det trycker ned mig och får mig att känna att jag inte gör någon nytta oavsett vad jag än gör. 

Och jag känner att jag inte orkar ta detta längre, jag älskar dig, men jag ställer mig själv frågan, älskar du mig? För det känns som du inte gör det längre. 

Är det så, kanske det är bäst att vi går skilda vägar än att detta fortsätter i den nedåtgående spiral som det gjort den senaste tiden.

 

Sen får han helt enkelt visa vart han står. 

(du får så klart använda dina ord eftersom, jag skriver på ett ganska löjligt sätt)

Dock tror jag, du behöver ett nytt kapitel i ditt liv, med honom, eller själv. 

Jag är tyvärr som kille, så långt ifrån normen av en kille, tro mig jag har också haft min beskärda del av detta, konflikter, konfrontationer av alla de slag. Till slut så tog jag det beslutet att jag kommer aldrig lägga mig på rygg som en hund bara för att låta någon otrevlig typ klappa mig på ett obekvämt sätt. Aldrig.

Att säga att dörrmatta är kvinnligt och att toffel är manligt? Sjukt löjligt, båda är nedlåtande ord och funkar på båda könen. 

Dock är betydelsen annorlunda, samt graderingen av nivån på det. 

En toffel är lite högre upp i spektrumet, en person kan vara feg, lite för konsekvenstänkt eller rädd, feg ect.

En dörrmatta, har ingen som helst egen värdighet, bara den enda överlevnadsinstinkten att så länge jag inte låter, eller gör något som kan uppfattas så lever jag lite längre. 

En dörrmatta är illa, inget humoristiskt i det heller. Det är tragiskt. Och ingen skall vara någons dörrmatta.  

Jag är en toffel. Jag har vikt mig för min man och hans barns intressen i 10 år nu. Börjar bli trött på det men vet inte vad jag ska göra.

Finns en massa annat som heter olika beroende på könet: en man har galoscher, en kvinna pampuscher. En man har tupé, en kvinna har postisch.

Toffel specifikt manligt, då det kommer av att stå under toffeln. Toffeln var ju ett kvinnligt attribut.

Hm

Men du ska veta, att det är alltid rätt tid att börja ändra dig. Du måste också kunna vara  glad och inte känna dig överkörd. 

Ingen kan hjälpa dig förutom dig själv, att du känner dig som en toffel/dörrmatta är för att du tillåtit det pågå, har det alltid varit så, även när du inte hade en partner?

Hur var du då? Tänk på den perioden i ditt liv där du var som starkast, den personen är den du alltid skall vara och när du inte är det alltid sträva att återgå till.

Börja jobba på dig själv, stärk dig, tills du kan säga ifrån, det är en svår kamp, men du kan göra det minst lika lätt som du kan dag för dag ta skit. 

Eller bara dra. Allt löser sig. Det kommer att ta lite tid, men det löser sig, för du kommer att lösa det. Du måste bara ta dig igenom de olika faserna i din utveckling mot ett starkare jag som kommer att ge dig ett bättre liv. När du väl är stark nog kommer det av sig själv, förmodligen blir du själv förvånad första gången. 

Det börjar mentalt. Och du måste jobba med det varje dag, lite i taget att stärka dig.  Till slut kommer du uppför backen, och sen som en ned försbacke kommer du  utan att tänka på det, börja säga emot. Men var den bättre hälften.

 

Skulle han lägga en hand på dig, så måste du dra på en gång och radera honom från ditt liv. 

Och polisanmäla. 

 

Tack, jag vet jag borde lämna eller vara samma skrot och korn tillbaka. Men endel av mig tror på det han säger, att ingen annan kommer vilja ha mig. Är rädd för att dö ensam. Är mycket för leva med någon resten av sitt liv. Men ibland känner jag att det är värt att dö ensam än med han..

Fast en toffla är ju något mjukt och ledigt. Ett mysplagg.

En dörrmatta är ju något smutsigt.

Lite märkligt att använda två metaforer för samma problem när orden i sig väcker helt olika associationer??

Dörrmatta låter ju värre än toffla liksom.

Du missade betydelsen, båda är något som trampas på (ursprunget är alltså att trampas AV toffeln på kvinnans fot)

Anonym(kvinna)

Hade du varit kille, så hade mest sannolikt varit ett ja. 

Allt handlar om hur du stärker dig själv. Och det du säger, att du mer eller mindre måste leva med någon. Är bara en norm som tutats i dig. Den är falsk. 

 

Du kan vara lycklig som singel. Allt handlar om de verktyg du finner och hanterar ditt inre. Det är inte lätt, absolut inte, men jag kan svära på allt jag äger och har, att utdelningen är 100 % bättre än vad du har nu. 

Och om det är ensamheten som skrämmer dig, så tro mig, den är helt ofarlig, och till slut (som askungen sa) Alldelles, alldelles underbaaar.

Tror du behöver lära känna dig själv igen.  Kanske ta upp sånt du gjorde innan du blev ihop med karln. Om du behöver, ta hjälp av den vård som finns. 

Så länge det bidrar till att stärka dig själv så är det bra. Och tro inte på något som har med fördom, hat och förtryck mot andra. Enbart saker som får dig att känna positiva saker, och som utvecklar dig. 

Sluta tänk på att göra det, och gör en liten sak så ofta du kan för dig själv. Och bygg vidare på det. 

Den dagen kommer, där allt bara plötsligt rinner av dig och du kommer att känna dig lättad. Det är väldigt viktigt, att för dig själv, men också för dina barn, att du mår bra. Att du blir stark igen. 

Så kom igen, börja kampen mot ett bättre liv för dig själv. börja med babysteg sen rusar du bara!