Varför har jag så få vänner?

Du är inte ensam om att känna så, ganska vanligt verkar det som.

Jag är lite som du med den skillnad att jag inte lider av det. Jag har alltid varit en introvert, så egentligen har jag inte behov av andra hela tiden. Jag har problem med kallprat - dvs jag kan utan några som helst problem föra en konversation om vilket som helst ämne, men är värdelös på att hitta på sådana ämne själv. Men efter några år har jag insett att sån är jag helt enkelt och det blev lättare.
Jag antagligen ställer för höga krav på min omgivning och därför har heller knappt några vänner (jo, det finns folk som kallar varenda yttlig bekant för sin vän, sån är inte jag - riktiga vänner är riktiga vänner och de kan inte vara många).
Om du lider av brist på vänner/kompisar, så ta tag i det själv. Om du pratar med nån hundmänniska att ni ska träffas nån gång - boka tiden direkt, vänta inte att personen ska återkomma till dig.

Inte ovanligt nuförtiden. Det är så för många tyvärr. Jag har inte helt löst problemet än heller. Många människor har ett stressigt liv och hinner inte umgås så mycket. Och det finns inte heller så många tillfällen att lära känna nya människor närmare.

Det brukar vara bra att träffa folk genom något hobby. Sedan beror det mycket på stämningen, atmosfären där. Alltså om man tar sport, så finns det klubbar och sportgrenar där man håller ihop ganska mycket och andra där det inte är så. Det är väldigt olika och man får verkligen testa på och se hur atmosfären där är.  Sedan kan det vara bra om man själv kan dra igång något projekt, någon aktivitet. Då träffar man ofta folk. Eller så har jag hört att det finns appar för att hitta folk som söker nya vänner. 

Ett tips är att skaffa barn, det leder till att man skaffar sig ett socialt umgänge automatiskt via andra föräldrar. Jag har några nära vänner från barndomen men det är svårt att lära känna nya vänner i vuxen ålder. Tack vare att jag fick en bebis så blev jag bra vän med en tjej i min föräldragrupp och sen lärde jag känna en annan mamma på mitt barns förskola. Dom bor båda nära mig och det är väldigt kul. Annars finns det en app som heter Gofriendly tror jag, där tjejer kan hitta kompisar. Det kanske vore nåt för dig? Ett tredje tips är att försöka lära känna dina grannar, gå och låna socker eller titta förbi med en kaka, det kanske låter gammaldags men det är ofta trevligt! Så tar man en kaffe och småpratar lite. Behöver inte vara svårare än så.

Känner så igen mig!
Har aldrig varit en del av något större kompisgäng, har aldrig haft en bästis utan levt med att vara andra-tredjehandsalternativ. Men ändå  nöjd med det, jag har inte haft så stora anspråk....
Fast i mitt fall så skulle jag nog säga att jag själv är en del av det också, i alla fall på senare år. Jag har inte varit en jättebra kompis om man säger.

Saken är att vi fick massor av nya vänner, min man och jag, när vårt äldsta barn föddes. Riktiga kompisar!! Och både vi vuxna och barnen klickade, jättekul. Men sen valde vi att skaffa en sladdis och där nånstans blev det en klyfta. Flera av kompisarna hade äldre barn och inget som helst sug efter att hänga med oss och vår bäbis. Deras hem är inte barnsäkrade heller (fullt logiskt eftersom de inte har några småbarn) så vi håller oss gärna hemma hos oss. Och sen är ju folk rent allmänt väldigt upptagna och saker ska bokas långt i förväg = man ses väldigt VÄLDIGT sällan.

Nu är lilla barnet äldre och både jag och pappan kan ta hand om alla rutiner (ett tag var det bara jag som gällde). Så nu skulle jag spontant kunna ta upp bekantskapen med dem igen, och börja höra av mig mer. Samtidigt känner jag att om de har haft noll intresse av att hänga med oss den här tiden, vill dom ens träffas igen? Det kan jag självklart bara får svar på genom att ta initiativ och höra av mig så det kommer jag att göra. Men ändå finns rädslan för att bli ratad där.

Jag har inte direkt lust att börja med nya hobbies och liknande för att träffa vänner. Jag håller gärna isär arbetsliv och privatliv så att börja umgås med jobbarkompisarna på fritiden är inte heller aktuellt. Så jag får hoppas att mina "gamla" kompisar fortfarande vill ses!

Ja, det kan det öeda till, men det behöver det absolut inte göra. Har aldrig varit så ensam som efter jag skaffat barn.

Varför då? Var du inte med i föräldragrupp, öppna förskola, rulla vagn, sen förskola? Man träffar ju mängder med föräldrar i ens egen ålder under kort tid och många är sugna på kontakt. Så upplevde jag det i alla fall

Ja, det var DIN upplevelse. Allas är olika. Ingen föräldragrupp då jag blev sjuk, få föräldrar i min ålder, separation på det så är man som ensamstående den udda ut som inte är intressant som människa.

Ok då det låter tufft. Som om du gick igenom en svår period i livet. Och när man mår dåligt är det inte lätt att hitta nya vänner.

Känner igen din upplevelse. Jag var med i en mammagrupp men alla verkade bli bäst a vänner med varandra mellan första och andra träffen och jag fick tydligen inte vara med.

Till ts så känner jag igen mig. Min näsrs vän är min syster som bor i ett annat land. I övrigt har jag många bekanta men inte den där bästa vännen man kan dela allt med. Jag lider dock inte, jag och min syster spelar ett spel tillsammans online och kan på så sätt umgås fast vi är långt ifrån varandra.

Det är svårt det där med vänner. Jag har några bekanta som nog skulle kunna bli riktiga vänner om jag la manken till men det känns inte riktigt så naturligt som när man var barn.