Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!

Det är väldigt skönt att slippa familjelivet öht.
Speciellt när man läser här på fl blir man mörkrädd. Finns så mycket hemskt som kan hända, så mycket ansvar att ta och man blir oerhört sårbar när man har en familj man älskar över allt annat.

Jag är 37 och har inte känt någon biologisk klocka alls, så jag är rätt säker på att jag aldrig ändrar mig. Är dessutom singel och är nöjd med det nu.

Självklart är det mina tankegångar som är avvikande. Givetvis får man hur mycket som helst tillbaka från en familj som kärlek så gränslös att vi barnfria inte lär förstå hur det känns, att få se barnen växa upp och utvecklas till egna individer. Se barnen hitta på tokigheter och skratta tillsammans hela familjen.
Men det är verkligen inget för alla.

Men jag vill ge en jättekram till alla föräldrar därute som fixar föräldraskapet och ser till att en ny generation tar vid, föräldrar som ger av sig själva och sätter sina barn främst i alla väder trots att vara förälder kan vara ett rätt otacksamt jobb ibland. Jag beundrar er som fixar det!
(Alla föräldrar gör ju inte det, detta är riktat till alla bra föräldrar, som gör sitt bästa för att fixa vardagspusslet..)

Men oj vad underbart (inte alls) det skulle vara att växa upp under sådana premisser!

När barnen var lite mindre värda och helst inte skulle öppna käften om de inte blev tilltalade?

Jag är så glad att jag fick växa upp långt ute på landet (8 km till skolan i en liten ort 5k inv. 2 mil till större stad och 8 mil till huvudstaden) där jag fick gå var jag ville med syskonen och leka hela dagarna. Tälta eller sova under bar himmel både med och utan föräldrar, bada och ro i vår båt själva och fiska från att äldsta systern var 10, jag 9 och brodern 7 på sommaren. Åka skidor, pulka, skridskor eller vara inne och baka, pyssla, spela olika spel på vintern. 
Mina föräldrar hade ingen strikt koll på oss ungar och var inte så pjoskiga (jag åt min första antibiotikakur som 16-åring och var hos läkare en gång innan 16 för att sy ihop ett sår, utöver alla obligatoriska kontroller givetvis)  men de båda förklarade ofta för oss att vi barn var nr 1 i de bådas liv "för man älskar alltid sin avkomma mer än sin partner för att det är villkorslöst och det är en bra förälders skyldighet att sätta sina barn främst och älska dem lika mycket oavsett vad vi gör, om vi tappar värderingarna vi lärt oss hemifrån eller det går snett för oss i livet eller vad som". Men bara för det gick det absolut inte att missa mina föräldrars kärlek till varandra, som iofs inte höll till den sista ungen tagit studenten. Men de skiljdes under värdiga former, inget överdrivet bråk inför oss och definitivt inga maktspel. Den enda av oss ungar som inte flyttat hemifrån pga valda gymnasieskolor lite längre bort fick bo vart hen ville och vi andra hälsade på båda lika mycket när vi kom hem, vilket vi gjorde ofta i den åldern. Vi hade rum hos båda och var lika välkomna i båda hemmen. 

Med tanke på min uppväxt tycker jag fruktansvärt synd om barn som lever i Sthlm eller GBG´s innerstäder. Ungarna får ju inte gå ut själva till en viss, ofta alldeles för hög ålder, men ändå förståeligt om man väljer att låta ungarna växa upp på en sådan barnfientlig plats. Ungarnas liv fylls upp med 3-4 aktiviteter i brist på annat för dem att göra, vilket leder till att ungarnas liv blir detaljstyrt efter ett schema.

En stor sak som ändrats är föräldrarnas pjoskighet. Många åker till akuten (!) för 38,5 graders feber. Något de flesta inte kom på tanken att göra för 30 år sedan. Man litar inte heller på sina barn och vill att en vuxen kontrollerar barnen tills de är 12 år! Läste en tråd igår om att ungar inte bör gå själva till skolan för ens i 12-årsåldern. Då måste ju en förälder vara taxi varje dag? Mina klasskompisar gick till skolan från 7 när de började, vi som bodde på landet fick skolskjuts om vi hade mer än 3 km till skolan upp till 10-årsåldern, efter det var det 5 km till 12 år, vilket ledde till att både jag och syskonen oftast cyklade de 8 km till skolan vid väder istället för att passa lokala busstider. Hjälm var det inte så noga med då, jo vid ridning, men hjälmen byttes knappast ut varje gång man ramlat och slagit i den, säkerhetsväst såg vi någon enstaka nybörjare som hade. Det var annorlunda då och jag kan egentligen inte uttala mig så mycket om föräldrarskap idag förutom det jag ser. Men allt verkar vara så svårt med att vara förälder idag pga alla krav som föräldrarna själva ställer på varandra. Man ska dyraste barnvagnen, dyra kläder osv, osv finns hur mkt som helt som dagens föräldrar känner press över. Handeln producerar bebisgrejer man inte ens trodde fanns och knappast behövs men många föräldrar faller för att ha "rätt" saker.

Jag vet att jag blev en aning långrandig här. Tummen upp till alla föräldrar som pallar ökade krav från de flesta håll! 

Det finns faktiskt gott om landsbygd även i Sthlms, Uppsala och Sörmlands län

Jag hade ju tom skolskjuts, taxi upp till jag gick i fyran. Det får man när man bor på landet.

Jag är född -82, alltså 37 år och utan barn, frivilligt. Jag kan inte ge den underbara uppväxten till egna barn som mina föräldrar gav mig. Finns mycket mer som gör att jag inte är sugen.

Jag skrev ett inlägg i början av tråden där jag hyllade alla föräldrar som fixar att skapa en ny generation när det finns dem/oss som inte kommer att bidra till det.

Nu handlar ju denna tråd mer om bonusföräldrars dåliga mående i mindre fungerande bonusfamiljer.
Jag har inte så mycket att komma med där annat än att det är väl självklart att ens barn alltid borde vara nummer ett, framför partnern!
 Kärleken till ett barn är ovillkorlig, vilket den aldrig kan bli till en partner.Självklart kan man älska en partner oändligt högt ändå, men som ny medlem i en bonusfamilj bör man ha förståelse för att en bra förälders barn alltid kommer först och skillnaderna mellan ovillkorlig kärlek och kärlek som förändras med tiden om partnern börjar bete sig dumt etc.

För bonusföräldern som får ett biobarn så kommer ju detta barn att älskas högst. Det är biologi.
Men vill man ha en fungerande familj gör man allt för att älska det andra barnet också och aldrig skapa, och göra allt för att minska orättvisor mellan syskonen. Barn märker så lätt av orättvisor eller om de är mindre älskade av en förälder, gäller givetvis även i kärnfamiljer. 

Då missförstod jag dig.

Nej det är ju definitivt inte okej!

Syskon bör alltid behandlas lika och få samma kärlek från sina föräldrar. Sjukt att behandla ett barn annorlunda för att det har en annan mor/far än det andra barnet!

Så enligt dig borde ALLA som någon gång skaffat barn och sedan skiljt sig/flyttat isär från andra föräldern enbart leva som singlar eller särbos så länge barnen bor hemma?

Det första jag tänker på är att bostadsbristen helt plötsligt skulle bli hundra resor värre.

Kan inte folk få göra som det passar dem? Måste alla inse fakta och sluta skapa bonusfamiljer?
 Räcker väl med att du och jag och alla andra som inte tilltalas av det håller oss borta från bonusfamiljslivet.

Hon får det säkert hur bra som helst som vv-barn. Nu kan hon ju ha det bästa av två världar och alltid plocka russinen ur kakan hela tiden.

Nej seriöst så hoppas jag verkligen att farsan till din dotter börjar behandla sin dotter likvärdigt som han behandlar sina andra barn.

Håller med om en hel del.  Men jag tror knappast att en ny partner "tvingas" in i en familj. Hen flyttar in i 99.9% (typ..?) av alla fall helt frivilligt. Det är heller inte sant att varje bonusfamilj är "dödsdömd från början". Jag har vidare aldrig påstått att jag tycker att folk bör stanna i sina bonusfamiljer.
 Det går inte att generellt säga vad folk bör göra, förutom saker som; att alla bör källsortera och behandla sina medmänniskor med respekt. Ingen bör slå, plåga djur eller ha ihjäl en medmänniska Annars får folk göra vad som passar dem bäst helt enkelt. 

Det är bra att du vet vad du vill. Du begick ett misstag då du satte dig i en situation som inte passade dig (bonusfamilj), men du har lärt dig något och kommer därför inte upprepa detsamma. (Som bekant finns det ju de som upprepar samma misstag om och om igen)
 Men att på förhand bestämma att aldrig någonsin för resten av livet flytta ihop med en kärlek igen låter lite drastiskt. Medans dina barn bor hemma är det ju jättebra. Men att förvägra dig själv samboskap med den "finaste mannen i världen" som kanske dyker upp när ni är runt 60, bara för att ni inte har gemensamma barnbarn, vore ju väldigt tråkigt. Barnbarnen behöver du ju knappast leva med och att fira jul eller någon födelsedag någon gång med sin kärleks släktingar kam väl inte vara hela världen? Du lär ju träffa möjliga barn och isf eventuella barnbarn då och då även om ni är särbos.
Du själv kanske inte ens får barnbarn? Eller så blir dina egna barnbarn riktiga satungar. Skulle du undvika att skapa en samborelation till en barnlös karl du blir riktigt förälskad i på gamla dagar om du har jobbiga barnbarn? 
 

Min mor och hennes sambo, som blev sambos långt efter att jag flyttat hemifrån, har köpt hus tillsammans. De gick till en jurist och fick hjälp med något simpelt som gör att jag och mina syskon och mammas sambo och hans barn får vänta på arvet från huset om en av de dör så att den av dem som lever längst kan bo kvar vid ev tjafs. helt rimligt och var tydligen enkelt fixat!

Jag vill inte låta som någon hobbyterapeut, men..
Tror du inte att det skulle vara skönt för DIG att förlåta för att släppa och gå vidare? Din karl behöver ju inte ens få veta att du förlåtit honom om du inte vill. Men hur kul är det att ha en ständigt pågående irritation för något som hände förr? Du tar upp exemplet med otrohet. Ja visst, det kan som din karls beteende poppa upp någon gång långt efter att det inträffade. Men går man och tänker på det ohälsosamt ofta och irriterar sig så är det ju knappast bra för dig själv eller för ert förhållande. Kan tänka mig att det ibland nästan äter dig inifrån. För bara din egen skull kanske det vore skönt att förlåta för att kunna släppa?
Enligt de som kan så är det lättare att släppa och bli av med skiten om man försöker förlåta.

Ser dig rätt ofta skriva många inlägg i trådar som rör ämnet. Jag dömer inte dig för vad du gör eller hur du bearbetar saker.
Men om nu din mans ungar flyttat hemifrån och du slipper dem. Skulle det inte vara skönt att bara släppa all den ilska och irritation som du bygger upp inom dig? Som du eventuellt underhåller genom att läsa och skriva i trådar och liknande. Där du ser andra som gått igenom samma sak, blir irriterad, arg, skriver om hur du haft det och därmed slänger mer bränsle på elden. Du färdas ju tillbaka i tiden till tankar om hur jävliga hans ungar var, hur han betedde sig osv. varje gång du skriver. Vilket givetvis lockar fram ilskan gentemot din man och hans ungar igen.

Jag kanske har helt fel och du kanske tycker att jag kommer med oönskade pissråd. Det var enbart i all välmening från min sida.
Frustration, irritation och ilska man bygger upp till utåtagerande och/eller dämd aggressivitet är knappast hälsosamt för själen.

Sjukt att bonusdottern bara ändrar sig sådär. Hur länge har det pågått? Verkar som det pågått länge nog för att du ska flytta.

Man kan ju tycka att fadern borde behandlat detta bättre. låter ju mest som tonårsnycker som hade kunnat lösas.. Väldigt sorgligt.

Samtidigt är det ju bättre att du flyttar än att han slänger ut dottern på gatan. Även om det borde vara det absolut sista alternativet när varken fadern, du och dottern kunnat kompromissa fram en bättre lösning..

Verkligen tråkigt, jag förstår din sorg. Förlora inte bara en utan tre personer man tyckt om och bott med utan att veta ens varför..

Hoppas du kommer må bättre i eget boende. 

Nya familjen blir nog betydligt lyckligare om hon/han har en relation med sin älskades barn också. Givetvis inte på samma sätt som med partnern..duh! Men man får väl anstränga sig lite när man kommer in i en ny familj? Förstår inte vad som ska vara så svårt med det?

Blir jag tillsammans med en man eller kvinna som har barn så skulle jag göra allt för att bli omtyckt av hens barn. Jag förstår inte den förälder som accepterar en ny partner som skiter totalt i dina barn!
Alla ni föräldrar här, skulle ni kunna älska en ny partner som skiter i dina barn och är inte intresserad av att bygga en relation alls? Och dessutom kör över era rutiner och regler för barnen?

Jag vet inte exakt vad du menar med särkullar. Både min mors barn och hennes sambos barn är ju inte släkt på något sätt. De har alltså inga gemensamma barn.

Ja de har fixat med juristen så att ingen av oss barn ska få ut laglotten vid dödsfall, fören båda dör (jag vet inte varför de gjorde det, då alla vi barn har stor respekt för vår förälders respektive). Med all säkerhet är det min mammas sambo som kommer dö först, men man kan aldrig veta förstås. 

Skulle min mor dö skulle varken jag eller min syster få för oss att begära 25% var i förtid iaf, även om inte (vad de nu gjort) är vattentätt. Det vore äckligt elakt!
 Har dessutom känt mammas sambos barn nästan hela mitt liv. Ingen av dem, är några girigbukar som skulle förstöra för min mor att få bo kvar i sitt älskade hus.

Det är ingen lyxvilla i Danderyd heller utan ett vanligt hus med vissa renoveringsbehov i en gammal bruksort norrut (från Sthlm). De köpte fastigheten sent i livet eftersom de blev sambos sent i livet. De har bara hunnit betala en bråkdel på lånet. Så knappast eftertraktat även om sambons ungar hade varit elaka och giriga, vilket jag kan sätta min högerhand på att det inte är.

Det låter ju helt fruktansvärt! Borde du inte fundera på om han ens är värd dig? Eller förstår han nu att han gjorde fel och har bättrat sig?

Förlåt, men det låter som ett stolpskott till karl. Jag hoppas att du går i separationstankar eller att han fullt ut förstår hur han betett sig. 

Hur ställer du dig till att förlåta med tiden? Sluta tänka för mycket på det negativa, inte skriva (och därmed minnas och tänka på det) om det för mycket. Tar det inte mycket av din energi att vara irriterad på maken ofta?
(Nu vet jag ju varken hur lång tid det gått sedan han var ett svin, om han har bättrat sig eller hur ofta din irritation över det som var kommer upp..)

Tack för ditt svar, även om man citerat någon annan så är det ju ett ämne som rör de flesta i diskussionstråden, jag är enbart positiv till att få inlägg även från andra än den jag citerat.

En sak har ni lärt mig här på fl, även om jag bestämt att inte ha barn, börjar komma i åldern då det kan vara försent, för vissa iaf, och det är att vara mycket försiktig med att träffa någon som har barn sedan innan. Ta god tid på sig att flytta ihop och iaktta hans/hennes föräldraskap noga.