Japp, sen finns det vi pappor (och mammor) som är glada över att ha lämnat ett liv med en oförstående egoistisk barnlös partner. Jag kommer aldrig mer dejta en kvinna utan barn.
Sen skulle jag aldrig kräva av en bonusmamma att agera "tjänstehjon" som nån beskrev det. Vad träffar ni för män egentligen.
Japp, sen finns det vi pappor (och mammor) som är glada över att ha lämnat ett liv med en oförstående egoistisk barnlös partner. Jag kommer aldrig mer dejta en kvinna utan barn.
Sen skulle jag aldrig kräva av en bonusmamma att agera "tjänstehjon" som nån beskrev det. Vad träffar ni för män egentligen.
Sedan finns det familjer där allt funkar väldigt fint också. Min sambo var barnlös när vi träffades för 11 år sedan, jag har tre döttrar som då var 0, 4 resp 6 är och nu är tonåringar utom minstingen som är 11 år. Mina barn ÄLSKAR min sambo, och det är ur hjärtat fullt besvarat.
En kväll sa en av tonåringarna till min sambo: "egentligen blev du mamma redan 2002, du visste bara inte om det"....
Vi lever i en kärnfamilj och även om jag har aldrig varit med om bonuslivet så kan jag förstå att det måste vara mycket påfrestande. Även väluppfostrad gemensamma barn innebär ju otroligt mycket jobb och en hel del pysslande men då har man ju bara gemensamma barn att ta hand nde om, två föräldrar som förhoppningsvis har liknande syn på uppfostran och älskar alla barnen lika vilket så att man orkar och känner att det är värt det.
Att ha styv/halvsyskon och bio/bonusföräldrar som ska funka ihop, prioriteringar som ska göras utan att någon ska känna sig nedprioriterad, semester och ledigheter som ska synkas, julfirande och liknande som ska funka, ekonomiska biten som kan vara en utmaning med olika förutsättningar och inkomster när frågan om rättvisa kan komma upp hela tiden, nej allt detta skulle jag inte orka med
Händer det något i framtiden så bor jag hellre ensam faktiskt.
Ja, det är precis det jag undrade. Varför skaffar man då inte barn med en barnlös man?
Det finns situationer där man nästan måste skilja sig, och nej, jag visste inte i förväg att min dåvarande skulle bli psykiskt sjuk och missbrukare. Man vet däremot om partnern har barn eller inte. Hur det utvecklas med barnen, det vet man ju aldrig. Det vet man inte heller med egna barn. Och några här i tråden tyckte ju inte om det från början och skaffade barn med personen ändå.
Jag har också svårt att förstå att man flyttar ihop med en förälder där det inte funkar med barnen. Det blir inte bättre. Hade sambons barn och jag inte klickat så hade vi inte blivit sambos.
Sedan har det inte alltid varit en dans på rosor. Puberteten var inte rolig, men sonens var värre. Tack vare att sambon var förälder, dvs tog hela paketet när det gäller sina äldre barn. Och jag och barnen plockade russinen ur kakan, så fungerade det ändå.
Jag har alltså inte tagit hela paketet och inte heller sambons barn.
Inga problem. Eftersom sambon tog ansvaret över sina barn.
Jag gjorde roliga saker som var uppskattat av både mig och barnen.
Det är stor åldersskillnad mellan syskonen så de äldre syskonen gjorde roliga saker med sin lillebror
Självklart var det inte en dans på rosor hela tiden
Men enkelt. Sambon uppfostrade, jag roade dom, som en faster eller moster
Nej, det är att leva som man lär. Hade ju varit konstigt om (Ä) levde bonusfamilj och totalt dömde ut det.