Otrogen igen?

Är en kvinna på 30+ som har sambo och två barn. Jobbar på kontor med ca 15 kollegor. För en tid sedan så va vi på AW och där råkade det spåra lite o jag hamnade i säng med en kollega. Trodde aldrig att min moral skulle tillåta mig det.

Grejen nu är att jag ångrar inget och jag vill faktiskt va med honom igen men vet inte om jag vågar, vill inte riskera min relation men ändå njuta av livet hur bör jag göra?

VET ATT JAG ÄR EN SKIT Så det behöver vi inte älta i massor nu

I så fall skulle halva världen ha en diagnos. Vilket de uppenbarligen inte har. Ju äldre jag blir och ju mer folk börjar prata om detta så märker jag att det nästan är en regel att folk håller på, på ett eller annat sätt. Alla kanske inte gör som ts men något litet fuffens är det många som har. Någon flirt, en tanke, en åtrå till någon annan. Också personer som man aldrig skulle ha väntat sig det ifrån håller på. Otrohet är inte bra, men ska man vara stenhård på denna punkt får man nog flytta till en eremitgrotta och bo där själv. Därför är det bättre att låtsas som det regnar. Ha sin lilla familj, älska sin man och sina barn och inte oroa sig i onödan. Finns annat att tänka på än just detta.

Är 4 månader mellan trollets krogbesöken är det okej trots att jag har barn?

Jaha. OK. .....och vad är syftet med din tråd då?
Ville du bara skriva och skryta lite om hur du lyckats lura din man? Eller vad?

Det behöver inte saknas något i förhållandet - det är den största myten av alla. Det är som om att folk måste ha ett motiv till otrohet - för att kunna försäkra sig om att det inte kommer hända dem. Men det är inte så det funkar. Vi människor är på många sätt irrationella varelser. Inget behöver saknas, allt kan vara bra och ändå så gör människor dumma saker.

Hon vill inte lämna sin man tror jag - hon vill ha kul på sidan av och detta är hennes pysventil. Hon kan inte eftersom man oftast behöver berätta om sådant här så ja, då får vi möjlighet att läsa. Men eftersom vi inte är hennes vänner och inte har någon historia med henne så dömer vissa på ett sätt som man kanske aldrig hade gjort om en nära vän berättat om en otrohet. Här på FL är mannen duktig så duktig och snusförnuftig. Annat är det i verkliga livet där man behöver säga saker till människor rakt i ansiktet.

Men du, ta det lite lugnt. Otrohet är inte bra, men människor är människor. Det är inte du som får ta konsekvenserna av just denna otrohet. Den kommer aldrig att beröra dig. Att du blir så arg som du uttrycker i ditt inlägg, tror jag är för att du tror att du kan vaccinera dig och ditt förhållande mot otrohet genom att uttrycka ditt staka ogillande. Men det är inte så det funkar. Oavsett hur förhatligt man anser att otrohet är så händer det. Precis i detta nu. Men det händer också andra saker. Värre saker.

Vet du jag är en kvinna 40+, gift t.o.m. lyckligt gift, jag får förslag från män ganska ofta. Jag flirtar trots att jag har ett av de finare exemplaren av sorten man och pappa hemma. Hade jag inget samvete, skulle jag kunnat ha hur många affärer som helst med gifta män. Människor håller på så mycket att jag börjar undra om alla faktiskt håller på mer eller mindre. Även min egen man. Men jag väljer att inte tänka på det. Jag kan ändå inte hindra något - förutom att vattna min egen gräsmatta samt inte hoppa över staketet helt och hållet.

För att inte tala om hur många här förhåller sig till den sortens svineri gör att man ibland undrar vafan vi är på väg.

Var han inget att ha i övrigt? Om det bara är det hemliga och förbjudna som lockar så kan du ju lika gärna börja sälja droger eller göra nåt annat olagligt. Att vara otrogen är inte olagligt men om det ska ge något så behöver det väl åtminstone ge något mer än att bara vara hemligt och förbjudet. 

Jag tror inte att otrohet bara behöver vara så otroligt fel, jag tror att många relationer kan vända av det. Men det beror ju på. Det där med att man måste vara exklusiva för att det ska vara riktig kärlek tror jag inte riktigt på, men däremot  kan det ju såra något enormt att få veta att den man lever med har gått bakom ryggen. Så det är ju verkligen en balansgång.