Otrogen igen?

Ta det inte som en kritik eller påhopp. Blev som sagt förvånad/intresserad, i sammanhanget, att du är så öppen med den otroheten du själv drabbades av...
Det har gett mig uppfattningen att du har nolltolerans mot allt som kan hänvisa till otrohet. Vad jag förstått tar du också avstånd till uttalandet "Det man inte vet, har man inte ont av..."

Därav min fundering...

Jag är bara intresserad av jämförelsen och att du skrev som du gjorde i det inlägget jag hänvisade till.

Nja, tycker egentligen skillnaden är marginell. Ts i den tråden har gått några steg närmre gränsen, men insett felet och är på väg tillbaka. (Om man får tro henne) 
Att tillåta sig att känna attraktion och pirr, är ju samma hos dig och ts i tråden.

De två i andra tråden är kollegor. Kan vara svårt att undvika varandra på jobbet
då dom var engagerade i samma projekt (Bara dom två). Sen gick dom längre, inget uttalat, men med fantasieggande spellistor, träff/frukost utanför arbetsplatsen, instasnack. Men det började med att den ts kände attraktion och pirr...
Grejen är...dom lät det (om vi fått sanningen) stanna där...inget fysiskt, inget uttalat dom emellan...Bara hennes känsla hon berättar om.
Hans vet vi inget om säkert. Bara antaganden. Även om dom är välgrundade. 

Det finns trådar här där ts frågar om dom är otrogna när dom känner attraktion till någon.
Osäkerheten är stor och åsikterna är många. Så min fundering är ju inte konstig, eller?

Älska mig mest när jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det bäst. Känner du igen det? Inpräntat i mig när jag var liten, och jag har alltid strävat efter att vara den som älskar folk ovillkorat. Märkligt poppis i min omgivning, och jag kan garantera att min inställning ger mig enormt mycket kärlek i retur. Att vara arg och dömande är väl inte eftersträvansvärda egenskaper? Varför envisas du med att vara sån? Det är mycket roligare att vara snäll!

Jag vet inte helt och fullt varför man väljer att avge ett sådant löfte. Jag har dock själv gjort det och hittills hållit det. Men som jag skrev tidigare så är det väl för att man känner kärlek och att man vill visa och intyga sin kärlek för varandra?

Jag förutsätter dock att det inte har undgått dig att det är ganska (mycket?) vanligt att trohetslöften någon gång under långa förhållanden bryts? Otrohet är ju trots allt inte så ovanligt och särskilt om det stämmer så som det ofta påstås att de flesta otroheter aldrig avslöjas.

Jag tror absolut inte att du och din man har för avsikt att bryta era löften, åtminstone inte vid den tidpunkt när ni avgav era löften. Jag vågar dock inte tro något om era avsikter långt in i framtiden och om omständigheter och ert förhållande ändras på något radikalt sätt.
Jag skrev också att jag tror att alla har goda avsikter när de avger och mottager ett trohetslöfte.

Jag tror att vi är överens om att otrohet inte är så himla ovanligt.
Men jag är övertygad att de allra flesta håller med om att ett trohetslöfte går att hålla om man bara vill. Även de som senare kommer att begå otrohet tror jag en gång skulle ha hållit med om att de hade för avsikt att hålla sitt trohetslöfte och att det går att hålla om man bara vill.
Ändå förekommer otrohet.

Återigen kan det vara värt notera att båda individerna nästan aldrig upplever ett trohetslöfte på exakt samma sätt.
ETT EXEMPEL: 
Den ena individen (hon) kanske inom sig inte tar det lika bokstavligt, upplever inte riktigt samma djupa tyngd i löftet, men är väldigt kär och hamnar då i den situationen att han kräver ett trohetslöfte för att de ska kunna bli tillsammans på riktigt. Om hon då är kär på riktigt, och upp över öronen förälskad, och inget hellre önskar än att vara tillsammans på riktigt, så ligger det väl nära till hands att hon uttalar det önskade/krävda trohetslöftet, eller hur?

När tiden har gått, när blixtförälskelsen har gått över, när han bara spelar dataspel, har fått ölmage, ständigt lämnar kalsongerna på golvet, han porrsurfar och runkar i stället för att älska med henne, så kanske hennes trohetslöfte inte längre har riktigt samma tyngd? Eller vad tror du???

Men om de undersökningar du har hört visar att ungefär varannan är otrogen så kan du väl ändå inte mena att otrohet skulle vara något direkt ovanligt?

Jag har aldrig sagt att jag eller någon annan vill leva i en lögn.

Jag vill inte veta, i det ingår självfallet att jag vill inte misstänka. Då behöver jag inte fråga. Min fru behöver inte ljuga.
Jag vill inte veta, misstänker inget, hon har inte ljugit för mig, jag känner mig inte sviken, har inga dåliga känslor överhuvudtaget, jag är helt opåverkad, vår ömsesidiga kärlek är både djup och stark, mitt och allas liv går vidare helt opåverkade.

Vårt förhållande bygger utan tvekan på ärlighet och tillit.
Båda har vi tidigare erfarenhet av att ha varit utsatta för otrohet. Med det följer (som du själv vet) att man har höga krav på ärlighet och tillit.

Jag litar på henne och på hennes goda omdöme i allt, jag vet att hon aldrig skulle göra något för att göra mig illa eller för att skada vår familj. Om något skulle inträffa så vet jag, jag litar helt på, att hon skulle fatta de bästa beslut för oss som hon förmår och att hon skulle vidta de absolut bästa åtgärder som hon förmår. Jag litar helt och fullt på att hon är ärlig mot mig.
Om hon hade varit otrogen och jag misstänkte något så litar jag helt och fullt på att hon skulle vara ärlig i sitt svar, det råder hos mig inte ens det minsta lilla tvivel,
om jag skulle fråga henne.

Det jag inte vet mår jag inte ont av.
Som vi alla vet så är det uttrycket generellt och i alla tider betraktat som en sanning. För mig är det en alldeles självklar sanning.
Ingen har någonsin kunnat visa att det inte skulle vara sant.
Men om du av olika personliga skäl vill och lyckas med att inför dig själv tolka uttrycket på ett annat sätt så är det givetvis helt ok. Du, jag och alla har rätt till sin uppfattning.
Dock när du utgår från dig själv så lägger du alltid in din egen förutsättning, att du misstänkte och därav mådde dåligt. Men då menar jag att i så fall så visste du i vart fall tillräckligt för att fatta misstankar.
Jag förstår att tanken är på att uttrycket faktiskt är sant är obekväm för dig men du menar väl inte att alla alltid ska gå omkring med misstankar i ett förhållande som bygger på ärlighet och tillit?

I uttrycket stipuleras att man inte vet, alltså utan förbehåll. Om man gillar detta faktum eller inte spelar liksom ingen roll. Man är i detta och i alla liknande fall helt enkelt tvungen att förhålla sig till sanningen.

i mitt fall så är förutsättningarna bl a att:
- Det jag inte vet mår jag inte ont av.
- Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.
- Jag vill inte veta.

Mina förutsättningar ställer alla dina faktorer på kant.

Gör ett tankeexperiment. Fundera ut något som du tycker är helt oacceptabelt, något annat än sex med andra för det är ju ni ok med, utan något som du aldrig skulle kunna tolerera från din partner som tex att han slog dig (bara ett exempel, du väljer själv). Och sen låtsas du att din partner gör precis det och funderar över hur du skulle reagera och resonera kring det... när du är klar med det. Låtsas att någon annan kommer och kläcker ur sig samma argument du kör med här (ta det inte personligt, alla kan göra fel, etc) och se vad du tycker om det.

 Det gör mig lyckligare att inte döma någon efter deras största brister, jag fokuserar stenhårt på förtjänster. Det finns alltid saker som väger upp.

Precis där blir det fel. Din partners otrohet handlar antagligen inte alls om dig. Om din partner slår dig handlar det om något din partner gör mot dig, men om din partner är otrogen handlar det MER om något din partner gör med någon annan, helt och hållet för sin egen skull, du finns inte alls med i tanken, än vad det handlar om sveket mot dig. Sveket är inte syftet med otrohet. Att göra dig illa är syftet med misshandel.