Otrogen igen?

Jag respekterar dina åsikter och jag tror att jag i huvudsak kan förstå dina ställningstaganden.
Även om vi inte tycker precis lika i allt.

Men när det gäller löften så glöm inte att nästan alla löften är till för att brytas.
Jag har sagt det förut, alla löften,avtal och kontrakt, stora som små, kommer alltid att brytas förr eller senare, eller åtminstone riskerar att brytas.
Det gäller såväl stora globala löften, som världsfred, det gäller religiösa löften inför Gud, det gäller trohetslöften och det gäller alla våra små löften i vardagen. Det gäller helt enkelt för alla löften och det har alltid visat sig i historien. 

När tiden får verka och när omständigheter förändras så kommer löftet att brytas. Det är helt enkelt en genomgående och mänsklig egenskap och ligger  sannolikt i människans DNA.
Jag vet, det är svåra och jättetråkiga tankar, men likväl har all historia visat att det faktiskt stämmer.

Den som en gång gav löftet menade säkerligen vad han eller hon då lovade, alltså vid den tiden och vid de omständigheter som då rådde. Men när tiden har verkat och omständigheter har ändrats så kommer såväl personer som länder så småningom inte längre anse sig vara bundna av det löftet. 

Alla som inte medvetet blundar för sanningen vet att det här gäller.
Det innebär också att alla som avger ett trohetslöfte och alla som tar emot ett trohetslöfte vet att det förr eller senare kommer att brytas, eller åtminstone att det finns mycket stor risk för att det kommer att brytas.
Att ge eller att ta emot ett trohetslöfte, och välja att tro på det bokstavligen och villkorslöst är alltså att medvetet ljuga för sig själv och för den andra parten.

Om man ska vara ärlig så kan ett trohetslöfte alltså inte tolkas bokstavligen utan möjligen mera som ett uttryck till någon annan om en vilja och en strävan, och att det gäller i dag och under rådande omständigheter.

Mot denna bakgrund, hur trovärdig, hur heligt och hur viktigt, är då ett trohetslöfte överhuvudtaget? Jag tror att det möjligen är en viljeyttring av kärlek men att det aldrig går att tolka bokstavligen.

Dessutom bör man ju beakta att två parter aldrig någonsin ser lika på ett löfte eller en överenskommelse. Det betyder inte samma sak, är inte lika viktigt och tolkas inte lika av två olika parter. Även detta är ett mycket intressant ämne men jag avstår att öppna det kapitlet just nu.

Ja, det vore fantastiskt och väldigt fint för individer och för hela mänskligheten om det skulle fungera i verkligheten så som du beskriver.

Men alla vet att det inte stämmer.
Alla fakta i hela världen och all historiebeskrivning visar att det inte stämmer utan att det bara är utopi.

Den som tror något annat väljer medvetet att ljuga för sig själv.
Vilket värde har då ett löfte man givit, om man vet att det är lögn, man vet att mottagaren vet, åtminstone att det inte är helt sant?
Alltså båda parter väljer medvetet att ljuga, väljer medvetet att ömsesidigt låtsas tro på lögnen, eller minst en av båda parter vet åtminstone att det inte är bokstavligen helt sant.

Detta gäller i alla mänskliga sammanhang, yrkesmässigt eller i en kärleksrelation, såväl i FN som i religiösa och alla andra sammanhang.
Det känner egentligen alla till, eller alla kan åtminstone ta reda på att det gäller och bilda sig en egen uppfattning.
Vad är då ett löfte värt? Har det exakt samma innebörd för två olika individer?

Självfallet finns det bättre och sämre sätt att bryta ett avtal eller ett löfte. Men det blir ju en helt annan diskussion.
Det viktiga är att vi är överens om att alla löften och alla avtal kommer att brytas, eller åtminstone riskerar att brytas. 
Det är känt för båda parter.

(OBS: Jag har självfallet aldrig förespråkat att det är rätt eller bra att bryta löften! Det trodde jag att alla kunde skilja på och att det inte ens skulle behöva påpekas.)

Jag vet att en del av det jag skriver är mycket obekvämt för vissa i tråden.
Men tyvärr så är det jag skriver i stort sett bara sanningen.
Sanningen kan vara obekväm men man kan därför inte välja att blunda för den eller låtsas som att den inte är sann.
Jag hävdar att det är sant det jag skriver och hittills har ju ingen kunnat visa att det inte skulle vara sant.
Flera påstår att det är obekvämt eller rent av obehagligt, men trots det är det ju sant.
Mycket av det jag skriver förklarar ju delvis varför otrohet uppstår och varför löften, t ex trohetslöften, bryts.

Men jag har aldrig förespråkat otrohet, aldrig rekommenderat någon att ljuga eller svika.
Jag tycker att alla borde klara av att se den skillnaden.

Bara för att någon upplever att sanningen är obekväm så börjar denne någon att gå till rena personangrepp mot mig.
Jag hoppas att det säger mera om någon än om mig.

Även om vissa upplever det som en mycket obekväm tanke så är det ändå självfallet sant att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen (inlåsning eller mord är ju inga bra lösningar, särskilt inte i ett kärleksförhållande.)

Svartsjuka och avundsjuka är den vanligaste orsaken till problem i ett förhållande och jag hävdar att svartsjuka kan vara den direkt drivande faktorn som får ens partner att välja otrohet.
Detta tycker jag är särskilt viktigt att påpeka eftersom någon eller några i tråden uttrycker sig på sådant sätt att man får intrycket att de är mycket svartsjuka och avundsjuka personer.

Självfallet är det 100% sant till sista bokstaven att "det man inte vet mår man inte ont av".

Självfallet är det också sant att alla egentligen vet att man medvetet väljer ljuga för sig själv när man avger och tar emot ett trohetslöfte, om man inbillar sig och sin partner att det gäller bokstavligen och för all framtid.

Bäst att påminna igen: Jag har aldrig uppmuntrat till vare sig otrohet eller lögner.

Detta är en otrohetstråd.
Jag skriver om otrohet i en otrohetstråd. Allt jag skriver har en anknytning till trådens start och till trådämnet eller så svarar jag på inlägg gällande sådant som andra har skrivit i tråden och jag svarar till dem som har citerat mig i tråden.
Förklara gärna hur det kan vara fel?

Om TS har några synpunkter på mina aktiviteter i hennes tråd så lovar jag givetvis att lyssna på henne!

Den som väljer att vara svartsjuk och skyller sin svartsjuka på någon annan måste ha en allvarlig störning.
Att välja att känna svartsjuka och avundsjuka är inga normala tillstånd, och det är absolut inte hälsosamma känslor, vare sig för en individ eller för ett kärleksfullt förhållande.
Den som väljer att ägna sig åt svartsjuka ägnar sig samtidigt åt att ta död på kärleken i ett förhållande.
Om man vill vara en god individ, en bra partner, och om man vill främja den ömsesidiga kärleken i ett förhållande, så måste man ta eget ansvar för att ta bort sin egen svartsjuka.

Att bemöta andra människor med avundsjuka gör att de tar avstånd från en.
Att bemöta sin partner, sin älskade, med svartsjuka kan mycket väl göra att ens älskade vänder sig bort från en.
Svartsjuka anges ofta som en pådrivande faktor som direkt kan leda till otrohet. (Studera gärna ämnet om du inte vill tro på mig!)

Varje individ har ett eget ansvar för hur man väljer att låta sin avundsjuka och svartsjuka negativt påverka en själv som person, hur man väljer låta det påverka den ömsesidiga kärleken i ett parförhållande och hur man låter det påverka sin partners kärlek.
Alla har möjlighet välja hur man låter sin egen svartsjuka påverka livet.
Om man inte tar eget ansvar för hur man låter sina egna svartsjukekänslor påverka livet och förhållandet kan man aldrig skylla sin partner för sitt eget uteblivna ansvarstagande.

Ens eget ansvar för sina svartsjukekänslor är en sak.
En helt annan sak är om ens partner begår handlingar och bemöter en på ett felaktigt sätt. Dessa två problem och hur man kommer tillrätta med dem är två helt skilda saker.

"det man inte vet mår man inte ont av".
Förklara gärna sakligt, exakt och begripligt vad som inte är sant i detta uttryck?

Jag lovar och intygar på heder och samvete att jag är beredd ta ett steg tillbaka, erkänna att jag hade fel, och ändra mig om du kan visa att det inte är sant.

Om du inte sakligt kan visa detta så ber jag dig sluta prata strunt och sluta gå till personangrepp mot mig.

Jag vet inte helt och fullt varför man väljer att avge ett sådant löfte. Jag har dock själv gjort det och hittills hållit det. Men som jag skrev tidigare så är det väl för att man känner kärlek och att man vill visa och intyga sin kärlek för varandra?

Jag förutsätter dock att det inte har undgått dig att det är ganska (mycket?) vanligt att trohetslöften någon gång under långa förhållanden bryts? Otrohet är ju trots allt inte så ovanligt och särskilt om det stämmer så som det ofta påstås att de flesta otroheter aldrig avslöjas.

Jag tror absolut inte att du och din man har för avsikt att bryta era löften, åtminstone inte vid den tidpunkt när ni avgav era löften. Jag vågar dock inte tro något om era avsikter långt in i framtiden och om omständigheter och ert förhållande ändras på något radikalt sätt.
Jag skrev också att jag tror att alla har goda avsikter när de avger och mottager ett trohetslöfte.

Jag tror att vi är överens om att otrohet inte är så himla ovanligt.
Men jag är övertygad att de allra flesta håller med om att ett trohetslöfte går att hålla om man bara vill. Även de som senare kommer att begå otrohet tror jag en gång skulle ha hållit med om att de hade för avsikt att hålla sitt trohetslöfte och att det går att hålla om man bara vill.
Ändå förekommer otrohet.

Återigen kan det vara värt notera att båda individerna nästan aldrig upplever ett trohetslöfte på exakt samma sätt.
ETT EXEMPEL: 
Den ena individen (hon) kanske inom sig inte tar det lika bokstavligt, upplever inte riktigt samma djupa tyngd i löftet, men är väldigt kär och hamnar då i den situationen att han kräver ett trohetslöfte för att de ska kunna bli tillsammans på riktigt. Om hon då är kär på riktigt, och upp över öronen förälskad, och inget hellre önskar än att vara tillsammans på riktigt, så ligger det väl nära till hands att hon uttalar det önskade/krävda trohetslöftet, eller hur?

När tiden har gått, när blixtförälskelsen har gått över, när han bara spelar dataspel, har fått ölmage, ständigt lämnar kalsongerna på golvet, han porrsurfar och runkar i stället för att älska med henne, så kanske hennes trohetslöfte inte längre har riktigt samma tyngd? Eller vad tror du???

Det enda jag sade var:
Svartsjuka anges ofta som en pådrivande faktor som direkt kan leda till otrohet. (Studera gärna ämnet om du inte vill tro på mig!)

Ofta = inte alltid
kan leda till  = det är möjligt att det leder till.

Jag tror inte att du tycker att jag har direkt fel här?

Om du inte sakligt kan visa detta så ber jag dig sluta prata strunt och sluta gå till personangrepp mot mig.

Men om de undersökningar du har hört visar att ungefär varannan är otrogen så kan du väl ändå inte mena att otrohet skulle vara något direkt ovanligt?

Visst vore det bäst om man kan vara ärlig mot varandra.
Men man måste ändå ta i beaktande att långt ifrån alla vill att förhållandet ska vara över efter en otrohet. De flesta förhållanden överlever en otrohet och då måste vi väl kunna dra slutsatsen att många vill inte att partnern gör slut innan den ligger med en annan.
Det är också flera än jag som säger att vi vill inte veta ifall vår partner är otrogen. Alltså vill vi absolut inte att vår partner ska göra slut innan den ligger med en annan. Eller hur?

Jag har aldrig påstått att passerad blixtförälskelse, eller ens något annat överhuvudtaget, skulle ursäkta otrohet. Jag anser inte att otrohet kan ursäktas.

Jag tror att du har rätt gällande kommunikationen.

Men glöm inte att flera kvinnor här på FL påstår att deras otrohet beror på mannen, alltså på deras partner. De brukar finna allehanda ursäkter och förklaringar.
Se gärna mitt EXEMPEL ovan.
Det som jag ofta har funnit märkligt och intressant är att otrogna kvinnor här på FL påfallande ofta får stöd av sina "medsystrar" när de skyller sin otrohet på mannen.
I dessa fall vet jag inte om man ärligt kan dra slutsatsen att det är bristande kommunikation som är orsaken?

Ja, vi är helt överens.
Problem beror ofta på dålig kommunikation. Ärlighet är bättre än lögner. Att skylla på sin partner är nesligt.

Och jag förstår ditt ställningstagande.
Men du måste också komma ihåg att du utgår från dig själv. Så som vi alla gör.
Du och jag är överens om mycket.
Men när jag också utgår från mig själv så finns en fundamental skillnad,
jag vill inte veta.
Och visst klarar du förstå att det sannolikt finns fler som har samma uppfattning som jag?
Är du säker på att mitt sätt att se på saken är fel för mig och för alla?

Jag förstår ditt ställningstagande, jag tycker absolut inte att du har fel utan att det förmodligen är rätt ställningstagande just för dig.
Men jag hoppas också att du kan förstå att alla människor måste inte göra samma ställningstagande som du. Mitt ställningstagande kan faktiskt vara rätt för mig och sannolikt även för många andra.

Jag vill inte veta.
Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.
Uttrycket "Det jag inte vet mår jag inte ont av" är sant.

Jag har aldrig sagt att jag eller någon annan vill leva i en lögn.

Jag vill inte veta, i det ingår självfallet att jag vill inte misstänka. Då behöver jag inte fråga. Min fru behöver inte ljuga.
Jag vill inte veta, misstänker inget, hon har inte ljugit för mig, jag känner mig inte sviken, har inga dåliga känslor överhuvudtaget, jag är helt opåverkad, vår ömsesidiga kärlek är både djup och stark, mitt och allas liv går vidare helt opåverkade.

Vårt förhållande bygger utan tvekan på ärlighet och tillit.
Båda har vi tidigare erfarenhet av att ha varit utsatta för otrohet. Med det följer (som du själv vet) att man har höga krav på ärlighet och tillit.

Jag litar på henne och på hennes goda omdöme i allt, jag vet att hon aldrig skulle göra något för att göra mig illa eller för att skada vår familj. Om något skulle inträffa så vet jag, jag litar helt på, att hon skulle fatta de bästa beslut för oss som hon förmår och att hon skulle vidta de absolut bästa åtgärder som hon förmår. Jag litar helt och fullt på att hon är ärlig mot mig.
Om hon hade varit otrogen och jag misstänkte något så litar jag helt och fullt på att hon skulle vara ärlig i sitt svar, det råder hos mig inte ens det minsta lilla tvivel,
om jag skulle fråga henne.

Det jag inte vet mår jag inte ont av.
Som vi alla vet så är det uttrycket generellt och i alla tider betraktat som en sanning. För mig är det en alldeles självklar sanning.
Ingen har någonsin kunnat visa att det inte skulle vara sant.
Men om du av olika personliga skäl vill och lyckas med att inför dig själv tolka uttrycket på ett annat sätt så är det givetvis helt ok. Du, jag och alla har rätt till sin uppfattning.
Dock när du utgår från dig själv så lägger du alltid in din egen förutsättning, att du misstänkte och därav mådde dåligt. Men då menar jag att i så fall så visste du i vart fall tillräckligt för att fatta misstankar.
Jag förstår att tanken är på att uttrycket faktiskt är sant är obekväm för dig men du menar väl inte att alla alltid ska gå omkring med misstankar i ett förhållande som bygger på ärlighet och tillit?

I uttrycket stipuleras att man inte vet, alltså utan förbehåll. Om man gillar detta faktum eller inte spelar liksom ingen roll. Man är i detta och i alla liknande fall helt enkelt tvungen att förhålla sig till sanningen.

Det finns oändliga rader av om och men, och en hel massa faktorer utöver dem du här räknar upp.
Om detta är vi helt överens.

Men i mitt fall så är förutsättningarna bl a att:
- Det jag inte vet mår jag inte ont av.
- Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.
- Jag vill inte veta.

Mina förutsättningar ställer alla dina faktorer på kant.
Jag förstår att du vill resonera utifrån dina egna förutsättningar och känslor men om du ska citera mitt inlägg, diskutera och argumentera med mig på ett seriöst sätt, så måste du åtminstone försöka ta till dig de förutsättningar som gäller.

Jag förstår att du och andra på ett personligt plan tycker att sanningen är väldigt obekväm.
Det vet jag eftersom även jag själv tidigare i livet tyckte som du och ni, eller låg närmare er i tankesättet. Bl a så var jag en i viss mån svartsjuk och avundsjuk person.
Senare i livet har jag lärt mig acceptera den uppenbara sanningen och jag har med glädje i sinnet lärt mig själv se positivt på tillvaron och förhålla mig till det i livet och i vår kärleksrelation.
Efter denna förändring mår jag mycket bättre och lever ett väldigt mycket lyckligare liv. Även min partner, och många andra personer i min närhet, får då chansen må bättre och leva lyckligare i livet.

Ditt taskiga ordval och ditt angrepp får stå för dig. 
Har du överhuvudtaget läst mina inlägg?
Du förtjänar inget ett svar.

i mitt fall så är förutsättningarna bl a att:
- Det jag inte vet mår jag inte ont av.
- Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.
- Jag vill inte veta.

Mina förutsättningar ställer alla dina faktorer på kant.