Otrogen igen?

OBS. ta det inte som ett angrepp mot dig, men jag undrar.
Så du är egentligen inte någon anhängare av begreppet emotionell otrohet?
Jag vet att du är emot otrohet, men många här anser ju att även det du säger här är en typ av otrohet. Är det skillnad på attraherad och kär t.ex? Skulle din partner tycka det var ok om han vetat att det pirrar med en annan man?

Det låter lite som han som brukar skriva här ibland...
"Det man inte vet har man inte ont av..."

Lite besviken är jag faktiskt Molly. Trodde efter alla inlägg jag läst av dig att du var strikt emot all form av respektlöshet mot sin partner.

Nu låter jag som en taliban och så är det absolut inte...Bara förvånad.

Nja, jag tror ni pratar om olika saker...  Tjejen i den tråden gjorde mycket mer än bara känna saker, hon bokade möten med kollegan, dejter, utbytte låtar, tjattade efter arbetstid.... det är inte enbart känslor, det är handlingar. Jag tror Molly pratar om ENBART tankar och känslor utan handlingar.

Så då gjorde ts i t.ex tråden "Jag vill ligga med min kollega, är gift" inget fel?
Det är bara något man skall räkna med i ett förhållande?

Ta det inte som en kritik eller påhopp. Blev som sagt förvånad/intresserad, i sammanhanget, att du är så öppen med den otroheten du själv drabbades av...
Det har gett mig uppfattningen att du har nolltolerans mot allt som kan hänvisa till otrohet. Vad jag förstått tar du också avstånd till uttalandet "Det man inte vet, har man inte ont av..."

Därav min fundering...

Jag är bara intresserad av jämförelsen och att du skrev som du gjorde i det inlägget jag hänvisade till.

Nja, tycker egentligen skillnaden är marginell. Ts i den tråden har gått några steg närmre gränsen, men insett felet och är på väg tillbaka. (Om man får tro henne) 
Att tillåta sig att känna attraktion och pirr, är ju samma hos dig och ts i tråden.

De två i andra tråden är kollegor. Kan vara svårt att undvika varandra på jobbet
då dom var engagerade i samma projekt (Bara dom två). Sen gick dom längre, inget uttalat, men med fantasieggande spellistor, träff/frukost utanför arbetsplatsen, instasnack. Men det började med att den ts kände attraktion och pirr...
Grejen är...dom lät det (om vi fått sanningen) stanna där...inget fysiskt, inget uttalat dom emellan...Bara hennes känsla hon berättar om.
Hans vet vi inget om säkert. Bara antaganden. Även om dom är välgrundade. 

Det finns trådar här där ts frågar om dom är otrogna när dom känner attraktion till någon.
Osäkerheten är stor och åsikterna är många. Så min fundering är ju inte konstig, eller?

Jag har aldrig påstått att någon är otrogen mot sin egen vilja! Var får du alla dina villfarelser ifrån???

Ja, den som väljer att vara otrogen vet vad man gör.

Jag försökte svara på det som (man) skrev om "skit" och jag ser nu att det går att missförstå. Men jag anser fortfarande att man behöver ha en lite förutfattad mening för att missförstå...

Jag har alltid varit mycket tydlig med att man har ett eget val och att man alltid har fullt ansvar för vilket val man gör.
Den som är otrogen har givetvis alltid en möjlighet välja att avstå från att vara otrogen.
Från detta viker jag aldrig en enda millimeter!
Duger det som förklaring till var jag står? Hoppas detta mitt ställningstagande är tillräckligt tydligt för att inte kunna missförstås.

Men jag menar också att den som gör ett dåligt val, att vara otrogen, inte gör det i syfte att vara elak, eller skapa "skit" för sin partner.
(ja, visst kan det förekomma, men det är nog extremt ovanligt och inte det vi pratar om här.)
Det är självfallet helt andra saker som är drivkraften för att fatta det dåliga beslutet.
Återigen så visar vi människor gång på gång, i väldigt många olika sammanhang, att vi rätt ofta, av allehanda orsaker, väljer att fatta dåliga beslut.

Det jag tidigare skrev kan man också se i ljuset av den sanning jag ofta upprepar:
"Det man inte vet mår man inte ont av".
Det är alltså i verkligheten möjligt att vara otrogen utan att alls skada eller ens påverka sin partner på minsta lilla sätt.

Därmed alls inte sagt att jag tycker det skulle vara ett bra beslut.

Jag vet att det är din åsikt och den respekterar jag.

Men min åsikt är att om man inget vet så misstänker man heller inget och man är alltså helt opåverkad.
Då gäller sanningen absolut till 100% att det man inte vet mår man heller inte dåligt av.
Glöm inte att jag också har uttalat mitt tydliga ställningstagande; om min partner skulle vara otrogen mot mig, och hon sköter det på sådant sätt att jag aldrig behöver får reda på det, alltså inte ens misstänka, så vill jag absolut inte veta något om hennes otrohet.
Jag är helt övertygad om att jag inte alls är ensam om detta och liknande ställningstaganden.
I så fall är ju otrohet något helt oskyldigt som överhuvudtaget inte påverkar mig på minsta lilla vis.
Tvärtom kan det ju faktiskt hända att det positivt påverkar min partner och därmed också medför positiva följder i vårt förhållande. Alltså en ren win-win situation.
Jag vet att många kanske inte direkt gillar tanken, men rent objektivt så är det likväl fullt möjligt!

Nej jag kan inte hålla med dig. Baserat på egen erfarenhet, på massor av studier och att ha pratat med många människor som har egna erfarenheter, så tror jag att de flesta som avslöjas VILL bli avslöjade eller har medvetet STRUNTAT i att försöka sköta det på sådant sätt att de inte ska bli avslöjade.
Jag är helt övertygad att många vill bli avslöjade, medvetet eller omedvetet, eller helt enkelt struntar i vilket.

De flesta jag kommit i kontakt med, och i studier, har jag fått lära mig att de som verkligen lägger sig vinning om att sköta sin otrohet på sådant sätt att de verkligen gör allt för att säkerställa att inte bli avslöjade, blir heller aldrig avslöjade (nästan aldrig?).
Jag förstår att detta är obekväma tankar och rent känslomässigt svårt för många, men om man ser lite objektivt på det så finner jag det som ganska självklart.

Jag respekterar att du vill veta.
De flesta uppger sig vilja veta, men jag tror också att det finns många som tror sig vilja veta men som i verkligheten nog skulle föredra att slippa veta.

Jag hoppas att du och andra också ska ha förmåga respektera att jag, och sannolikt många andra, INTE vill veta.
Om jag inte vet något så är jag helt opåverkad, det kan inte störa eller påverka mig eller mitt liv på minsta lilla vis, jag kan inte känna av något svek eller känna av något negativt överhuvudtaget.
För mig är det ett enkelt val att föredra detta framför att jag skulle vilja veta.
Det måste du kunna förstå?

Men om man som du drabbas av misstankar, möts av förnekande, så kommer självfallet saken i en helt annan dager.
Men jag hoppas att du kan se den fundamentala skillnaden mellan dessa två motsatta scenarier?

Vill du ha en befriande tanke? Du behöver inte be någon om lov för att leva ditt liv som du vill. Just nu vill du leva monogamt med din man, och det gör du. Är inte allt gott så länge du är övertygad om att allt är som du vill ha det?