Otrogen igen?

Jag respekterar dina åsikter och jag tror att jag i huvudsak kan förstå dina ställningstaganden.
Även om vi inte tycker precis lika i allt.

Men när det gäller löften så glöm inte att nästan alla löften är till för att brytas.
Jag har sagt det förut, alla löften,avtal och kontrakt, stora som små, kommer alltid att brytas förr eller senare, eller åtminstone riskerar att brytas.
Det gäller såväl stora globala löften, som världsfred, det gäller religiösa löften inför Gud, det gäller trohetslöften och det gäller alla våra små löften i vardagen. Det gäller helt enkelt för alla löften och det har alltid visat sig i historien. 

När tiden får verka och när omständigheter förändras så kommer löftet att brytas. Det är helt enkelt en genomgående och mänsklig egenskap och ligger  sannolikt i människans DNA.
Jag vet, det är svåra och jättetråkiga tankar, men likväl har all historia visat att det faktiskt stämmer.

Den som en gång gav löftet menade säkerligen vad han eller hon då lovade, alltså vid den tiden och vid de omständigheter som då rådde. Men när tiden har verkat och omständigheter har ändrats så kommer såväl personer som länder så småningom inte längre anse sig vara bundna av det löftet. 

Alla som inte medvetet blundar för sanningen vet att det här gäller.
Det innebär också att alla som avger ett trohetslöfte och alla som tar emot ett trohetslöfte vet att det förr eller senare kommer att brytas, eller åtminstone att det finns mycket stor risk för att det kommer att brytas.
Att ge eller att ta emot ett trohetslöfte, och välja att tro på det bokstavligen och villkorslöst är alltså att medvetet ljuga för sig själv och för den andra parten.

Om man ska vara ärlig så kan ett trohetslöfte alltså inte tolkas bokstavligen utan möjligen mera som ett uttryck till någon annan om en vilja och en strävan, och att det gäller i dag och under rådande omständigheter.

Mot denna bakgrund, hur trovärdig, hur heligt och hur viktigt, är då ett trohetslöfte överhuvudtaget? Jag tror att det möjligen är en viljeyttring av kärlek men att det aldrig går att tolka bokstavligen.

Dessutom bör man ju beakta att två parter aldrig någonsin ser lika på ett löfte eller en överenskommelse. Det betyder inte samma sak, är inte lika viktigt och tolkas inte lika av två olika parter. Även detta är ett mycket intressant ämne men jag avstår att öppna det kapitlet just nu.

Haha, ja det gör det alltid när vissa försöker snacka bort självklarheter... om utgångspunkten är bisarr så blir ju hela konversationen bisarr.

Jag vet att en del av det jag skriver är mycket obekvämt för vissa i tråden.
Men tyvärr så är det jag skriver i stort sett bara sanningen.
Sanningen kan vara obekväm men man kan därför inte välja att blunda för den eller låtsas som att den inte är sann.
Jag hävdar att det är sant det jag skriver och hittills har ju ingen kunnat visa att det inte skulle vara sant.
Flera påstår att det är obekvämt eller rent av obehagligt, men trots det är det ju sant.
Mycket av det jag skriver förklarar ju delvis varför otrohet uppstår och varför löften, t ex trohetslöften, bryts.

Men jag har aldrig förespråkat otrohet, aldrig rekommenderat någon att ljuga eller svika.
Jag tycker att alla borde klara av att se den skillnaden.

Bara för att någon upplever att sanningen är obekväm så börjar denne någon att gå till rena personangrepp mot mig.
Jag hoppas att det säger mera om någon än om mig.

Även om vissa upplever det som en mycket obekväm tanke så är det ändå självfallet sant att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen (inlåsning eller mord är ju inga bra lösningar, särskilt inte i ett kärleksförhållande.)

Svartsjuka och avundsjuka är den vanligaste orsaken till problem i ett förhållande och jag hävdar att svartsjuka kan vara den direkt drivande faktorn som får ens partner att välja otrohet.
Detta tycker jag är särskilt viktigt att påpeka eftersom någon eller några i tråden uttrycker sig på sådant sätt att man får intrycket att de är mycket svartsjuka och avundsjuka personer.

Självfallet är det 100% sant till sista bokstaven att "det man inte vet mår man inte ont av".

Självfallet är det också sant att alla egentligen vet att man medvetet väljer ljuga för sig själv när man avger och tar emot ett trohetslöfte, om man inbillar sig och sin partner att det gäller bokstavligen och för all framtid.

Bäst att påminna igen: Jag har aldrig uppmuntrat till vare sig otrohet eller lögner.

Jag har levt hedersamt troget monogamt med en person i tjugo år, och vi lever lyckligt tillsammans nu också. Båda har (bla sexuella) relationer utöver det sen några år. Hur lever du själv?

Ska du vara otrogen så sköt det snyggt. Kom inte med "Ska jobba över" men kör med att du ska åka till en väninna eller att du och en kompis ska på spa osv. Men max typ 2 ggr i månaden för o ha det där lilla spännande längtan. Gör du det för ofta så kan du lika gärna göra slut för att ligga med den andra men risken är då att du står ensam sen när flirten gått vidare

Tror inte jag har berömt ts någonstans.

Jo, jag tänkte faktiskt att den som frågar gott kan vara lika öppen själv, och jag varken vill ha eller behöver någons godkännande av hur jag sköter mina relationer, annat än från de personer jag relationar med. Beklagar att du utsatts för svek och haft så svårt att komma över det. Hoppas det fungerar bättre nu.

Ja,men ändå så väljer många (de flesta?) otrogna att ljuga och gå bakom ryggen på sin partner och inte ge partnern samma chans som de själva har tagit sig.

Det finns oändliga rader av om och men, och en hel massa faktorer utöver dem du här räknar upp.
Om detta är vi helt överens.

Men i mitt fall så är förutsättningarna bl a att:
- Det jag inte vet mår jag inte ont av.
- Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.
- Jag vill inte veta.

Mina förutsättningar ställer alla dina faktorer på kant.
Jag förstår att du vill resonera utifrån dina egna förutsättningar och känslor men om du ska citera mitt inlägg, diskutera och argumentera med mig på ett seriöst sätt, så måste du åtminstone försöka ta till dig de förutsättningar som gäller.

Jag förstår att du och andra på ett personligt plan tycker att sanningen är väldigt obekväm.
Det vet jag eftersom även jag själv tidigare i livet tyckte som du och ni, eller låg närmare er i tankesättet. Bl a så var jag en i viss mån svartsjuk och avundsjuk person.
Senare i livet har jag lärt mig acceptera den uppenbara sanningen och jag har med glädje i sinnet lärt mig själv se positivt på tillvaron och förhålla mig till det i livet och i vår kärleksrelation.
Efter denna förändring mår jag mycket bättre och lever ett väldigt mycket lyckligare liv. Även min partner, och många andra personer i min närhet, får då chansen må bättre och leva lyckligare i livet.

Jag har förklarat det för dig förut. Ingen jag någonsin mött som varit otrogen har varit det med intentionen att göra någon annan illa. Det önskade och vanligast förekommande utfallet är att ingen tar skada. Att säga fula ord och hålla en hård ton är fruktansvärt onödigt. Det säger väldigt mycket om hur det i grunden står till med din egen moral. Det är märkligt hur du berömmer din höga moral, men så tydligt visar att det inte gäller ditt eget beteende. Jag tycker helt enkelt inte att det är berömvärt att vara otrevlig. Dessutom tycker jag att du inte har något att säga om att jag menar att det inte är hela världen om jag blir bedragen. Jag får faktiskt tycka att det inte är så farligt, du har inga medel att tvinga mig att känna mig kränkt och förnedrad, varför du nu skulle vilja det.

Vet du vad? Rätt många har aldrig tänkt tanken att det inte måste vara en big deal. En hel del tycker att det jobbigaste är vad alla andra tänker om den som kanske vill stanna trots att partnern var otrogen. Kan det inte vara pyttelite skönt då tror du, att höra att det finns en människa eller två som faktiskt menar att det inte är hela världen? Utan att någon helt rabiat ska övertyga en om att det är för att den personen är helt utan moral och tycker att lögner och svek är fantastiskt bra grejer enbart för att personen själv är ett otroget svin som skiter i allt och alla.

Om min relation hade något med ts att göra så hade jag tagit upp det alldeles själv, men det har jag inte gjort.

i mitt fall så är förutsättningarna bl a att:
- Det jag inte vet mår jag inte ont av.
- Man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.
- Jag vill inte veta.

Mina förutsättningar ställer alla dina faktorer på kant.

Ditt taskiga ordval och ditt angrepp får stå för dig. 
Har du överhuvudtaget läst mina inlägg?
Du förtjänar inget ett svar.

Tolka precis som du vill, men vad jag kan se tolkar du inte alls i linje med vad jag säger. Det går bra att missförstå saker om man anstränger sig. Enligt mig är livet ljusare om jag inte tar saker personligt jämt, inte tror att allt handlar om mig och inte tror att folk ska leva upp till någon perfekt standard. Det gör mig lyckligare att inte döma någon efter deras största brister, jag fokuserar stenhårt på förtjänster. Det finns alltid saker som väger upp.

Min man tog upp frågan om öppen relation. Vad var din avsikt med frågan och vilken slutsats drar du av svaret?

Vet du vad? Rätt många har aldrig tänkt tanken att det inte måste vara en big deal. En hel del tycker att det jobbigaste är vad alla andra tänker om den som kanske vill stanna trots att partnern var otrogen. Kan det inte vara pyttelite skönt då tror du, att höra att det finns en människa eller två som faktiskt menar att det inte är hela världen? Utan att någon helt rabiat ska övertyga en om att det är för att den personen är helt utan moral och tycker att lögner och svek är fantastiskt bra grejer enbart för att personen själv är ett otroget svin som skiter i allt och alla.

Om min relation hade något med ts att göra så hade jag tagit upp det alldeles själv, men det har jag inte gjort.

Jag säger att ni inte har absolut rätt.