Föra en dialog

Delar precis allting med min partner som är bonuspappa till mina barn och han delar allt med mig som är bonusmamma till hans. Inga gemensamma. Känns ju självklart. Vi är en familj och livet måste fungera hos oss... 

Sen får man ju ändå bestämma saker med sitt ex såklart men då är det mer om det hänt något i skolan, när ska vi hämta och lämna, vilket dag är utvecklingssamtalet och hur gick det hos tandläkaren typ..

I början av vår relation delade han glädje och problem med mig till viss del. Han och hans ex delade en del, till exempel genom att skicka bilder på sonen från speciella tillfällen. 

Idag, efter att ha levt ihop i många år, så har han nog större utbyte av att prata om sitt barn med andra människor, till exempel med sina arbetskamrater som har barn i samma ålder. 

Vi har båda barn sen tidigare och vi pratar om dem, jo. Inte så jätte-mycket som man kanske skulle göra med en biologisk förälder, men ändå. Sedan pratar jag inte så mycket med deras biologiska pappa heller. Men mina barn är förstås vuxna och även när jag träffade min nuvarande partner var de redan tonåringar.

Vi är en familj så vi delar allt, både glädje och bekymmer. Vi stöttar varann kring alla barn oavsett vem av oss som är förälder. Vi hjälper varann om det är något "tjafs" med ett ex, försöker tillsammans komma på lösningar osv.