Inseminera mig?

Nej du. Det gäller bara för de fall där mamman blivit ensamstående ofrivilligt eller när graviditeten redan är ett faktum så att säga. Alltså fall där det finns en pappa som är frånvarande. Det gäller inte frivilligt ensamstående föräldrar som använt donator. I de fallen klarar sig barnen lika bra som barn med två närvarande föräldrar.

Jag vet om att jag är ung och har lång tid kvar innan jag bli infertil, men min barnlängtan är inte baserad på hur länge till jag har möjlighet att få barn. Jag vill ha barn nu oavsett hur lång tid jag har på mig.

Har tänkt på det också. Är ju livrädd för att mitt eller mina barn ska hamna i den världen.

Nej, det gör det inte. Det finns studier på detta som visar att det INTE gäller donatorbarn. Riskfaktorn ligger i mammans ekonomi, sociala ställning i samhället, hennes inställning till att vara just ensamstående, relationen till fadern, samt hennes (samt faderns) eventuella psykiska problematik (finns inte alltid men i en del fall) som gjort att de hamnat i situationen som ärvs över på barnen. Personer som valt att skaffa barn själva har ofta hög utbildning, stabilt jobb och ekonomi, en innerlig längtan efter barn, är fullt beredd på det ensamma ansvaret osv. därav har barnen inte samma risk. Det finns också undersökningar som visar att frivilligt ensamstående föräldrar i genomsnitt har större och bättre socialt nätverk än familjer med två föräldrar. Det man kommit fram till är att det avgörande för barn verkar vara ett tryggt, kärleksfullt hem med stabil ekonomi samt närvarande föräldrar (oavsett hur många dessa är) - inte antalet föräldrar eller könet på dessa. Ska man inseminera sig i Sverige får man även genomgå och få godkänt på psykosocial utredning vilken ska utreda om det kan antas att ev barn kommer växa upp under goda omständigheter ellet inte.

Nej, det gör det inte. Det finns studier på detta som visar att det INTE gäller donatorbarn. Riskfaktorn ligger i mammans ekonomi, sociala ställning i samhället, hennes inställning till att vara just ensamstående, relationen till fadern, samt hennes (samt faderns) eventuella psykiska problematik (finns inte alltid men i en del fall) som gjort att de hamnat i situationen som ärvs över på barnen. Personer som valt att skaffa barn själva har ofta hög utbildning, stabilt jobb och ekonomi, en innerlig längtan efter barn, är fullt beredd på det ensamma ansvaret osv. därav har barnen inte samma risk. Det finns också undersökningar som visar att frivilligt ensamstående föräldrar i genomsnitt har större och bättre socialt nätverk än familjer med två föräldrar. Det man kommit fram till är att det avgörande för barn verkar vara ett tryggt, kärleksfullt hem med stabil ekonomi samt närvarande föräldrar (oavsett hur många dessa är) - inte antalet föräldrar eller könet på dessa. Ska man inseminera sig i Sverige får man även genomgå och få godkänt på psykosocial utredning vilken ska utreda om det kan antas att ev barn kommer växa upp under goda omständigheter ellet inte.

Det är just den här synen på det som jag menade att jag behöver ta hänsyn till.

Många barn som växer upp utan pappa hamnar i missbruk eller kriminalitet men är det pga. att de inte haft någon pappa alls eller för att deras pappor valt bort dem? Självklart omöjligt att direkt svara på.

Frågan är vad som är bäst. Att skaffa ett efterlängtat barn och ge henne/honom allt av mig och mina nära, eller att skaffa barn med någon som det senare kan ta slut med och då vara tvungen att kompromissa i barnuppfostran och dela på vårdnaden? Självklart hade det bästa varit att barnet fick föräldrar som håller ihop livet ut men det är inte alltid det blir så.