Inseminera mig?

Har en vän som är 37 som nu väntar donatorbarn. Det tar tid om man gör det genom landstinget! Hon började processen vid 35, vilket var hennes deadline om hon inte träffat någon innan dess. Hur som helst - det tog tid! Det var besök för äggspolning, blodprover och massa sådant. Sedan psykosocial utredning om hennes boende (bostadsrätt, 3 rum), arbete (tillsvidare), utbildning (kandidatnivå), socialt (systrar som gärna hjälper, unga friska morföräldrar som finns där, vi vänner som finns där o.s.v.), psykiskt mående (hon blev gruppvåldtagen när hon arbetade på ett barnhem i Afrika för 15 år sedan och drabbades av en depression därpå). Allt som allt tog hela den processen att bli godkänd typ ett halvår. Sedan kötid på ca ett år. Sedan några försök innan det tog sig - och nu är hon som sagt gravid 2 år senare.

Jag tycker inte hon är mer egoistisk än personer i par som skaffar barn. Tänker väl mer att det kommer kännas lite trist för henne att inte få dela alla de där ögonblicken med någon annan som älskar barnet precis lika mycket som henne. Jag är så glad att ha haft min make där, med lika beundrande ögon som jag, när barnen sagt de första orden, tagit de första stegen, deltagit i luciatågen o.s.v. Jag älskar mina syskonbarn och har varit där vid många av deras framsteg, men det är något annat när det är ens eget barn och att dela det med min make.

Samtidigt ska jag vara där för henne och hennes barn, och med entusiasm dela ögonblicken, för jag vill att hennes son (det är en liten pojke) ska ha många kärleksfulla ögon på sig under sin uppväxt