Det här med svartsjuka

Jag har funderat ganska mycket över det dem senaste åren, och även tidigare. Jag brukade vara ganska svartsjuk när jag var yngre, men för ett antal år sedan hade jag en slags insikt, nämligen att det egentligen är ganska dumt att vara svartsjuk eller att t.o.m. försöka övervaka partnern på något sätt. Eftersom det man vill är ju att partnern frivilligt är ihop med en. Om man måste övervaka honom, så är det ju helt värdelöst, hela relationen. 

All svartsjuka bara försvann när jag insåg det. Att det just är det frivilliga som är det värdefulla. Och jag har t.o.m. tänkt ibland att jag skulle kunna ha en öppen relation , eller om jag hör om någon som har gift sig med någon ifrån en annan kultur, som har flera partners eller så, så tycker jag inte längre att det är så himla konstig. Dock vill jag inte börja med öppen relation eller poly på gamla dagar. Det kan vara ansträngande så att säga.

Och man vet förstås aldrig verkligen hur man skulle reagera, när man inte har provat det. Det är väl mest en mogen inställning till det som jag vill utveckla för mig själv. Att jag vill kunna känna att jag fokuserar på rätt saker, nämligen på relationen till min partner, som är unik och stabil, och att det därför inte spelar någon roll om han nu träffar på andra kvinnor (han är inte intresserad av att göra något med andra kvinnor, jag menar bara allmänt).

Diskutera gärna olika synsätt på relation, svartsjuka och synen på trohet eller inte.