Vad håller dig tillbaka från att separera/skiljas?

Bostadssituationen i Stockholm. Det är ju lögn att hitta någonstans att bo.

Det som höll mig tillbaka var barnen. Varje gång jag tänkte på skilsmässa, så tänkte jag på att barnen skulle vara tvungna att bo med sin pappa regelbundet - utan att jag fanns där för att gå emellan när han var elak.

Hunden. Jag förlorar min hund.

Främst bostadssituationen men även barnen.

Att jag för tillfället inte har ett jobb. Den enorma sorgen över att inte få träffa mitt barn varje dag. Berget av saker jag skulle behöva göra i samband med skilsmässan.

Att min partner är en bra och hygglig människa och även om jag ibland irriterar mig på saker så tror jag att chansen att hitta någon bättre man är oerhört små, i princip obefintliga.

Så alternativet är att leva ensam då. Och det vore ju tråkigt. Min mamma och nästan alla hennes väninnor gör det redan vare sig det är för att mannen har gått bort eller det blev skilsmässa, så den tiden i livet kommer väl ändå, så småningom.

Jag har en jättefin sambo, och det skulle vara svårt att hitta någon som är lika bra. Däremot har känslorna försvunnit.

Tankarna på barnen är såklart en stor del i att vi inte separerar. De skulle inte få möjlighet att växa upp i ett hus, vi skulle inte kunna arbeta deltid och därför få mindre tid med barnen. De skulle heller inte ha samma chans till ett sparkapital den dag de är stora nog att få det.