Gravid och otrogen
Hej, jag vill börja med att säga att jag redan vet att jag satt mig själv i denna idiotiska sits och tar på mig fullt ansvar över det och det är inte min mening att låta självisk, jag frågar vänligen om råd då jag är så förvirrad och översköljd av känslor just nu.
Jag träffade min livs stora kärlek förra sommaren, våra första månader tillsammans var helt fantastiska (Jag 29 år och han 39). I slutet av året startade bråken mellan oss, vardagen kom emellan och vi såg oss själva mer än den andra. Från att gå från denna enorma kärlek till varandra till tyngden som kom till följd av bråken lockade fram våra sämsta sidor. - Jag drog hårda växlar genom att ta till flyktbeteende såsom att ?Jag sover hemma i natt? för att sedan visa ånger dagen efter, han responderade med att ställa krav på hur jag förändras och vad jag skulle förhålla mig till för att han skulle vara kvar i relationen.
Några veckor av detta i kombination med att jag bytte jobb samtidigt som jag studerade vid sidan av. Fick mig att fullständigt gå in i väggen. Aldrig någonsin har mina nära rått mig att börja äta antidepressiva. (Vilket jag fram tills då även varit kritisk till.) Men livet kraschade och panikångest attacker på jobbet avlöste nätter i tårar på soffan och känslan av att jag inte lyckas prestera på något plan i livet.
Jag gick till en läkare som rådde mig att iaf överväga medicinering, jag lyfte detta med min kille som inte alls var stöttande till det. Utan han mötte mig med att jag behöver gå till en psykolog och att han nu skulle utesluta mig från sin familj/sina vänner etc. Då jag var opålitlig som tog till flykt beteende när det blev jobbigt och därav inte kunde ha mig i samma ekvation som sina nära och kära då jag kunde säga att ?jag följer inte med på denna resan? etc. (Detta hände inte mer än 3 ggr ska tilläggas.)
En av dessa resor var i dec. Vi hade bestämt oss för att spendera lite tid under veckorna isär. Vår första helg isär passar han på att träffa sitt ex. Bara på en fika. När han berättar detta för mig tycker jag att det är opassande (inte själva mötet med hans ex, utan att han väljer att göra det vår första helg ifrån varandra.) Detta får mig att säga att - Kan vi inte se varandra där vi är nu så kommer vi aldrig kunna se varandra. Jag gör slut med honom och säger att jag inte vill med till NY. (Följande vecka sker konversationen ang. Kraven/medicineringen ovan) Jag är ledsen i telefon till honom och säger att jag älskar honom och vill bara vara med honom, han är arg - säkert ledsen egentligen men uttrycker ilska.
Han åker till NY, jag till min hemstad. Jag känner att jag tappat mig själv fullkomligt och är på en väldigt mörk plats. Jag har sex med en annan man. Fullkomligt idiotiskt och onödigt, absolut inget jag varken lustade eller njöt av. Men jag hade det. Tillbaka från min hemstad pratade jag med min kille som var påväg hem från NY. Han sa då att han inte saknade mig, för att sedan ändra sig för att sedan ändra sig igen. Jag kände i det samtalet att jag där och då att jag var så otroligt otroligt trött på vår relation. Men jag älskade honom över allt annat. Vi möts hemma och det är några kyliga dagar mellan oss, vi är kalla mot varandra och gör slut.
Nutid: I slutet av Jan skrev vi till varandra, möttes och känslorna bara sprudlade, vi hade saknat varandra så otroligt mycket och bestämde oss för att det var vi och nu skulle vi jobba tillsammans.
Två veckor senare går han igenom min telefon, får reda på att jag varit otrogen i dec. Och ser även min jargong som jag haft med mina vänner när jag ska ?låta tuff? över vårt break. Och han tar även del av att jag varit med en annan man en gång efter vi gjort slut. Detta slutar inte här, jag har haft feber i en vecka och får åka till akuten en natt, där visar det sig att jag fått herpes.
I denna situation har vi varit i 5v nu och vi har suttit ihop, Första veckorna var han hatisk och jag hade panik, han frågade mig om sanningen min otrohetsnatt och jag sa inte hela sanningen (ska tillägga att vi satt i detta kanska 16h/dygn. Utan att överdriva.) Nu har detta lugnat sig, vi har kärleksfulla stunder emellanåt men min otrohet överskuggar allt och diskuteras flera flera gånger om dagen, förståeligt - kanske ohälsosamt för oss båda men förståeligt. Vi vill bara vara med varandra, det är inget tvivel om det. Vi har lyckats ha fortsatt bra sex genom hela detta ska tilläggas.
För fyra dagar sedan plussade jag på ett gravtest, jag är gravid med hans barn.
Tidigare har det gjort oss upphetsade att prata om att vi vill ha barn med varandra när vi haft sex.
Hans reaktion till mitt plus har gjort honom iskall i frågan, han vill att vi gör abort. Då han känner att vi har nog med otroheten. Jag vill verkligen inte göra abort. Jag tror att han kommer ångra sig om några månader sett till hur intensivt vi jobbar på otroheten, han håller med men vill ändå göra abort.
Jag känner att detta skapat en enorm distans mellan oss, när han i ett bråk för några dagar sedan sa att han hellre har barn med sitt ex än mig gick det som en kniv genom hjärtat, vilket han tog tillbaka sen. Men det sårade otroligt mycket.
Jag behöver råd, graviditeten/otroheten/vårt sätt att hantera detta på etc.
Vi har förresten en tid i parterapi kommande vecka, jag känner att vi behöver nya verktyg och han är positiv till det.
Som sagt, jag vet att jag satt mig här själv, och jag avskyr mig själv för att jag skapat denna röra.
