-
Min man vägrar samverka efter skilsmässan.
Vi skilde oss för fyra år sedan. Långt äktenskap.
Tre tonårsbarn. Maken ville avsluta, kärleken var slut. Han var färdig med vårt stora hus (som jag skött faktiskt). Han hade jobbat mycket över sista åren, mycket laptop dygnet runt, inga vänner. Ingen otrohet. Inga försök till att gå i terapi osv. Vi sålde och delade lika (han hade rätt till hälften trots att det mesta var mina arv efter äldre släktingar). Gemensam vårdnad och barnen varannan vecka.
Jag var mycket ledsen. Grät. Skaffade eget hus och blev plötsligt lite gladare. Dejtade lite för snabbt men blev uppskattad och glad. Blev kär och ihop med ny man med bonusbarn efter ungefär ett år. Vi har flyttat ihop i nytt hus.
Exmaken började bli arg. Blockerar all kontakt. Träffat honom aug 2016, juni 2019 och nu igår ett telefonsamtal. En timmes likadan utskällning varje gån om att jag är psykopat och borde betala mer, jag får inte skriva på FB nåt som han inte gillar (lite oklart där, efterom han blockar det mesta).
Exmaken pratade illa om mig direkt inför barnen och släkten, vägrade samverka med mig om ekonomi och barnens aktiviteter. Barnen kom i kläm, höll sig frivilligt hos pappa och blockerade mig som han gjort och jag har inte sett dem på ungefär fyra år nu. Jag får kanske 10 minuters samtal per år i telefon med några av dem, men får inte träffa dem på jul eller semester. Det gör mig så ledsen och deprimerad, det påverkar hälsan. Jag längtar jättemycket. Även min släkt är helt utfrusen, mormor får ett julkort som mest. Alla blir arga på mig för att det är så här. Mormor tröstar mig men börjar bli gammal.
Jag har försökt få Socialen att ingripa men de säger att barnen har sin egen vilja och int ekan påverkas av sin pappa. Vill de frysa ut sin mamma är de i sin fulla rätt. Familjerätten är frivillig och jag får inte maken att gå dit.
Jag är förtvivlad. Jag skriver vädjande brev till exmaken en gång i veckan, men de läser han nog aldrig. Min äldsta myndiga flicka kommer till mig men är rejält påverkad av sin pappa. Jag är egentligen värdelös ju och hon har så dåligt självförtroende. Det gör ont. Man vill bara krama och hjälpa henne glömma dessa hemska fyra år.
Vad ska jag göra? Polsien gör ingenting. Det är ju hat, umgängesabotage, förtal och psykisk misshandel av barnen. Det är som om en sekt hade kidnappat mina barn.. -
Svar på tråden Min man vägrar samverka efter skilsmässan.
-
-
-
Hemskt om det verkligen är som du säger. Men enligt min erfarenhet så är det mycket ovanligt att barn bara tar avstånd så tydligt från ena föräldern. Handen på hjärtat, är du helt oskyldig i detta?Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 11:36:27 följande:Vi skilde oss för fyra år sedan. Långt äktenskap.
Tre tonårsbarn. Maken ville avsluta, kärleken var slut. Han var färdig med vårt stora hus (som jag skött faktiskt). Han hade jobbat mycket över sista åren, mycket laptop dygnet runt, inga vänner. Ingen otrohet. Inga försök till att gå i terapi osv. Vi sålde och delade lika (han hade rätt till hälften trots att det mesta var mina arv efter äldre släktingar). Gemensam vårdnad och barnen varannan vecka.
Jag var mycket ledsen. Grät. Skaffade eget hus och blev plötsligt lite gladare. Dejtade lite för snabbt men blev uppskattad och glad. Blev kär och ihop med ny man med bonusbarn efter ungefär ett år. Vi har flyttat ihop i nytt hus.
Exmaken började bli arg. Blockerar all kontakt. Träffat honom aug 2016, juni 2019 och nu igår ett telefonsamtal. En timmes likadan utskällning varje gån om att jag är psykopat och borde betala mer, jag får inte skriva på FB nåt som han inte gillar (lite oklart där, efterom han blockar det mesta).
Exmaken pratade illa om mig direkt inför barnen och släkten, vägrade samverka med mig om ekonomi och barnens aktiviteter. Barnen kom i kläm, höll sig frivilligt hos pappa och blockerade mig som han gjort och jag har inte sett dem på ungefär fyra år nu. Jag får kanske 10 minuters samtal per år i telefon med några av dem, men får inte träffa dem på jul eller semester. Det gör mig så ledsen och deprimerad, det påverkar hälsan. Jag längtar jättemycket. Även min släkt är helt utfrusen, mormor får ett julkort som mest. Alla blir arga på mig för att det är så här. Mormor tröstar mig men börjar bli gammal.
Jag har försökt få Socialen att ingripa men de säger att barnen har sin egen vilja och int ekan påverkas av sin pappa. Vill de frysa ut sin mamma är de i sin fulla rätt. Familjerätten är frivillig och jag får inte maken att gå dit.
Jag är förtvivlad. Jag skriver vädjande brev till exmaken en gång i veckan, men de läser han nog aldrig. Min äldsta myndiga flicka kommer till mig men är rejält påverkad av sin pappa. Jag är egentligen värdelös ju och hon har så dåligt självförtroende. Det gör ont. Man vill bara krama och hjälpa henne glömma dessa hemska fyra år.
Vad ska jag göra? Polsien gör ingenting. Det är ju hat, umgängesabotage, förtal och psykisk misshandel av barnen. Det är som om en sekt hade kidnappat mina barn..
Älskade du dina barn och dom dig innan ni skildes? Hade du och dina barn en bra och nära kontakt och ömhet gentemot varandra innan? -
-
De är 19, 17, 15 och 13. Jag har förstått att det inte finns nån hjälp att få mot detta. Borde vara brottsligt.Kjell2 skrev 2020-03-09 11:46:37 följande:
Är barnen myndiga eller i övre tonåren är det extremt lite du kan göra förutom att försöka få till en vettig vuxenrelation med dem.
-
De yngsta bodde med mig varannan vecka första året. Den äldsta tog hand om pappa. Sedan var alla borta. Älsta flickan kom till mig sista halvåret och bor med mig varannan vecka.
Förvirrad. 19, 15 och 13 ska det stå förstås.Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 12:21:45 följande:De är 19, 17, 15 och 13. Jag har förstått att det inte finns nån hjälp att få mot detta. Borde vara brottsligt.lazlo09 skrev 2020-03-09 12:03:00 följande:Hur bodde barnen efter skilsmässan? Blev det problem för dina barn när du flyttade ihop med ny man, ont om plats eller så? Sanningen till varför det blir som du säger är sällan pappans fel, men pappan används ofta som ursäkt om barn väljer bort sin mamma.
-
Helt vanlig bra mamma. Glad och frisk. Jag hade närmaste kontakten med dem i alla år fram till skilsmässan.. Nattning, mat, lekar, kramar, sagoläsning. Pappa jobbade mycket. Det är tvärtom rätt vanligt. jag är med i ett nätverk för föräldrar som är med om det. Jag älskar mina barn mest av allt i hela världen.
Det handlar om hat och hämnd.
lazlo09 skrev 2020-03-09 12:00:51 följande:Hemskt om det verkligen är som du säger. Men enligt min erfarenhet så är det mycket ovanligt att barn bara tar avstånd så tydligt från ena föräldern. Handen på hjärtat, är du helt oskyldig i detta?
Älskade du dina barn och dom dig innan ni skildes? Hade du och dina barn en bra och nära kontakt och ömhet gentemot varandra innan? -
Anonym (Elsie) skrev 2020-03-09 11:57:46 följande:
Vad tror du är anledningen att barnen håller sig borta från dig? Enbart pappans ord?
Det verkar ju lite konstigt om ni alltid haft en bra relation, och sedan direkt efter skilsmässan slutar de att vilja träffa dig?
Du skriver att det gått 4 år sedan skilsmässan och 4 år sedan du träffade barnen, och 3 år sedan du träffade en ny.
När du började dejta hade du alltså inte träffat barnen på 1 år? Hur kommer det sig att det ens var viktigt att dejta om relationen med barnen hade blivit så dålig? Det hade kanske varit bättre att lägga tid på att göra den bättre än att dejta och flytta ihop i nytt hus.
Missförstå mig inte, jag tycker att det är ok att dejta som skild. Men om man redan har en dålig relation med sina barn så förstår jag inte varför man inte kan välja att vänta med att träffa någon annan och flytta ihop.
Ja, det stämmer. Borde kanske skriva månader och det var lite olika med olika barn.
Jag dejatade för att jag längtade efter vuxen kärlek med. Och behövde nåt som inte var vanligt jobb och förtvivlad längtan efter barnen. Annars hade jag nog gått under. Jag trodde att man hade rätt att träffa en ny efter skilsmässan. Man skiljer sig ju inte från barnen för att ens man vill lämna relationen. Exmaken har inte träffat någon ny. Ja, barnen var arga för att jag träffade en ny man, men sånt ska vi föräldrar väl kunna coacha dem igenom. Bonsufamiljen på SVT är väl etty bra exempel på bra liv för skilda familjer.
Jag hade så liten kontakt med barnen. Jag kunde ju inte träffa dem och bygga upp kontakt. De få tillfällens som var visade jag all kärlek jag kunde men de var bara föraktfulla och pratade som sin pappa. -
Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 12:33:28 följande:Ja, det stämmer. Borde kanske skriva månader och det var lite olika med olika barn.
Jag dejatade för att jag längtade efter vuxen kärlek med. Och behövde nåt som inte var vanligt jobb och förtvivlad längtan efter barnen. Annars hade jag nog gått under. Jag trodde att man hade rätt att träffa en ny efter skilsmässan. Man skiljer sig ju inte från barnen för att ens man vill lämna relationen. Exmaken har inte träffat någon ny. Ja, barnen var arga för att jag träffade en ny man, men sånt ska vi föräldrar väl kunna coacha dem igenom. Bonsufamiljen på SVT är väl etty bra exempel på bra liv för skilda familjer.
Jag hade så liten kontakt med barnen. Jag kunde ju inte träffa dem och bygga upp kontakt. De få tillfällens som var visade jag all kärlek jag kunde men de var bara föraktfulla och pratade som sin pappa.Jag flyttade in i nytt hus och blev sambo först förra året, dvs tre år efter skilsmässan. -
Skit i pappan, ignorera honom helt, försök inte få till en bra relation.Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 12:21:45 följande:De är 19, 17, 15 och 13. Jag har förstått att det inte finns nån hjälp att få mot detta. Borde vara brottsligt.
Jobba med barnen, försöka hålla någon form av kontakt, email, telefon mm. Var tydlig med att de alltid är välkommen. Undvik pratat om pappan, gå inte i igelkottsförsvar.
