När slutar det göra så jävla ont ?

"Puff"

Vill höra och ha era åsikter och kommentare här, behöver hjälp.

"Puff"

Vill höra och ha era åsikter och kommentare här, behöver hjälp.

Har du verkligen berättat om precis allt i terapin? Kanske att du skulle behöva nåt antidepressivt o ångestdämpande med.

Känns som att du underhåller känslorna för honom med att aktivt gå o tänka på honom, tillåter dig att göra det istället för att tänka på/göra annnat. För ältar är det ju tydligt att du gör, 1 år senare..

Jag undrar vad det är för slags terapi du får? Det låter inte som om ni har en handlingsplan eller att du får hjälp med strategier att leva ett gott liv. Hur jobbar ni med detta vid dina besök?

Yes... min terapeut och mina allra närmsta vänner vet ALLT, precis allt!

Går på ångestdämpande och har gjort sen helvetet började.

Går inte aktivt och tänker på honom utan snarare försöker jag sluta anklaga och lägga hela skulden på mig själv för att det blev som det blev och tänka och känna att om jag hade gjort som han ville hade vi nog vart ihop ännu, får fruktansvärt hög ångest av göra mig själv till den skyldiga trots att jag vet att det är fel.

Ja jag går och ältar detta ovan 24/7 vilket automatiskt gör att man tänker på honom.

Pratar med en leg terapeut/psykolog och de första månaderna var det väl först att få prata av sig och försöka smälta det som hänt, överleva och klara vardagen.

Hon lyssnade och jag fick gråta ut...

Nu det sista halvåret gör vi upp mer planer och bestämmer vad vi ska prata om varje gång vi ses och arbeta med, allt känns jättebra och enkelt vid dessa besök och man går därifrån och tänket/känner sig superstark och det här är en baggis detta klarar jag hur lätt som helst att låta livet fortgå utan han.

Men när mörkret faller på och man kryper till kojs blir ensamheten och tystnaden och tankarna på honom megastora, där och då är det som värst!

Brukar sluta med att jag ligger i fosterställning och gråter och känner mig så jävla oälskad och oönskad, fast jag vet att jag har både barn familj och vänner som bryr sig.

Är en svår balansgång detta och VET att jag inte är ensam om detta och att det säkert finns dom som har det tusen gånger värre krossat hjärta än mig.

Önskar att det fanns stödgrupper för oss dumpade/olyckliga som kunde stötta och peppa varandra....

Men inget antidepressivt? O terapeuten försöker inte få dig att arbeta med att sluta anklaga o skuldbelägga sig? På mig låter detta som nån slags besatthet nästan.

[quote=80302480][quote-nick]Heartbrokenforever skrev 2020-03-25 19:10:07 följande:[/quote-nick]Pratar med en leg terapeut/psykolog och de första månaderna var det väl först att få prata av sig och försöka smälta det som hänt, överleva och klara vardagen.

Hon lyssnade och jag fick gråta ut...

Nu det sista halvåret gör vi upp mer planer och bestämmer vad vi ska prata om varje gång vi ses och arbeta med, allt känns jättebra och enkelt vid dessa besök och man går därifrån och tänket/känner sig superstark och det här är en baggis detta klarar jag hur lätt som helst att låta livet fortgå utan han.

Men när mörkret faller på och man kryper till kojs blir ensamheten och tystnaden och tankarna på honom megastora, där och då är det som värst!

Brukar sluta med att jag ligger i fosterställning och gråter och känner mig så jävla oälskad och oönskad, fast jag vet att jag har både barn familj och vänner som bryr sig.

Är en svår balansgång detta och VET att jag inte är ensam om detta och att det säkert finns dom som har det tusen gånger värre krossat hjärta än mig.

Önskar att det fanns stödgrupper för oss dumpade/olyckliga som kunde stötta och peppa varandra....[

Jag har precis som många andra gått igenom hjärtesorg. En gång var det så illa att jag isolerade mig, gick upp 30 kg i vikt och förlorade all förmåga att hjälpa mig själv under nästan ett år. Vändningen för mig kom i och med att jag trodde att jag utvecklat pollenallergi för att jag hade så svårt att andas bara jag gick en kort bit. Jag insåg inte att övervikten i samband med minimal rörelse överbelastade min kropp.

Jag stod en dag i min mammas kök och grät hejdlöst över hopplösheten, självföraktet och självhatet som följde. Sen gick jag hem. Tog bort min fb-app ur telefonen. Skaffade medlemsskap hos VV. Slutade söka information för att förstå varför mitt hjärta krossats och började i stället fokusera på min fysiska hälsa och form. Jag började lyssna ännu mer än vanligt på ljudböcker och ofta på såna jag läst förut. Jag försökte välja såna som inte triggade igång tankar om min förlorade relation. När inte det funkade bytte jag till radioprogrammet Spanarna i P1 eftersom det är lättsamt och humoristiskt och helt enkelt höjde mitt humör mycket. Med fokuset på viktnedgången och den tokpeppande attityden hos andra VV-are blev min vardag alltmer positiv. I stället för att försöka SLUTA tänka på det jobbiga började alltmer av mitt fokus ligga på att tänka på mina framgångar. Efter tre veckor med kickar av viktnedgången började jag promenera och att kliva upp och gå och lägga mig samma tid ALLA dagar i veckan. När jag lade mig lyssnade jag på ljudbok och hade öronproppar samt ögonmask vilket hjälper mig att inte vakna för tidigt. Allt gick inte perfekt jämt men jag fortsatte med mina vanor och började även jogga (sakta för att inte få ont). Jag drack över huvud taget ingen alkohol på över ett och ett halvt år. De här sakerna gjorde att jag mådde bättre än jag NÅGONSIN gjort tidigare. Jag vet inte om delar av detta är något du kan tänka dig att prova (alltså inte gå ner i vikt men det andra). För mig är ledorden sömn, mat, motion, humor och läsning. Jag tror faktiskt att det finns forskning på att skönlitteratur är läkande vid sorg så det är faktiskt något som kan hjälpa.

Men vännen, jag tror du förstår att det här inte är en sund reaktion efter ett uppbrott. Är han din första kärlek? Den brukar vara lite svårare att släppa... eller har du svårt med nya relationer? Har du försökt dejta/träffa andra? Har du försökt gå vidare i ditt kärleksliv?

Att din omgivning och säkert din terapeut är trötta på ditt ältande kan jag förstå, men du själv då? Känner du inte att du måste ge upp honom snart? Är du inte trött på att känna så här?

Till en viss del förstår jag att man inte kan kontrollera sina känslor till 100%, men man kan inte stå sig helt slätt mot sina känslor. Lite styrka måste du ha. Han är inte död, han har valt bort dig, och du måste gå vidare. Annars kommer du varken ha nära eller kära kvar i ditt liv. Ingen kommer att orka.

Det slutar göra ont när du själv sätter stopp för att låta det göra ont.