Här är vi alla vänner.

Du lärde upp honom? .

Det ska jag tänka på. Har en tendens till att stå och prata om samma sak bara för att ha något att säga. Sen har jag lite svårt med det sociala samspelet och att tyda signaler och så. Jag har en tendens till att verka lite knäpp, vilket jag också är.(Inte på ett creepy sätt då) Utan bara rätt knäpp.

Ok. Får kolla in den tråden, om jag hittar den.

Jag kollade in den tråden. Den är för tung för mig och jag har ändå inget vettigt att tillföra, men intressant att läsa vad folk tycker och tänker.

Hexisterar vi?

Lär upp, men han är en rätt så duktig elev (kan ju hjälpa att jag är utbildad kock också).

Jo, jag hade det på känn, att du gärna blir kvar och pratar om samma sak
Grejen är att första intrycket är jätteviktigt, och andra, och tredje.
Framåt intryck trettiosju ungefär (skojar) har man börjat lära känna varandra på riktigt och då är det mycket lättare att acceptera andras personliga egenheter.
En bra sak man kan göra, om man nu blir stående och pratar, är att fånga upp något den andra personen säger och fråga om det - London, vad kul, när var du där? Har du katter, vad mysigt. Vad heter de? 
Och glöm för allt i världen inte att svara lite uttömmande själv på frågor, fast det är du rätt bra på, tycker jag

Det också? . Jo, jag brukar ju säga att vägen till en mans hjärta går genom magen. .

Jag är urkass på första intryck. Behöver oftast 3-4 intryck på mig för att göra någon positiv inverkan på personen. Kan ta ett roligt exempel sen på ett urkasst första intryck, haha.

Ah, det här är ju guld. . 

Jag kan bli väldigt blyg och inte säga så mycket. Har mycket lättare att uttrycka mig i skrift. När man hamnar one-on-one så är det helt annat, fast det tycker jag är lite charmigt, om jag får säga det själv. :-P. 

Vad var det du sa om uttömmande? Haha, märks att det börjar bli kvällen nu. :-P.

Va? Man är väl lite av häxa av och till, var det det du menade?

Jag var hos min kompis Anna i Borås. (Det här var väl för cirka 15 år sen) Vi satt i vardagsrummet och kollade på film. Jag frågade var toan var och hon sa att den var längs ner i hallen så jag knallade ner dit och öppnade dörren, sen tände jag lampan och gick in. Det tar mig några sekunder innan jag fattar att jag står i en garderob och just när jag inser det så kommer Annas mamma innanför dörren(som jag för övrigt aldrig hade träffat innan) och det första hon ser när hon kliver innanför dörren är mig komma ut ur garderoben. Jag släcker lampan, stänger dörren och springer fram till henne, sträcker fram min hand och säger" Hej, jag heter(namn) och jag letade bara efter toan". Jag trodde jag skulle dö! Hon tog det med ro och efter det så kom vi jättebra överens.

På tal om dåliga första intryck( som ändå blev bra i slutändan).

Äh, jag bara refererar en av mina favorit-barnbokserier. Eddie, huvudpersonen, har svårt för ord som börjar på en vokal så när han har bråttom eller är nervös så blir det ett H i början. Så "hexisterar vi" = "existerar vi". Han säger äver Heddie ibland om sig själv och Handers istället för Anders (hans storebror), hidé istället för idé och hursäkta istället för ursäkta.

Det också, jag var 16 år när jag började som elev i ett hotellkök

Jag personligen hade nog inte tolkat ditt exempel som särskilt konstigt eller creepy, mer en smula originellt - men det har väldigt mycket att göra med icke-verbal kommunikation också. Om du stod på någon meters håll och sa det där, avslappnat och lite skämtsamt, hade jag varit helt okej. Om du hade stått fem centimeter ifrån mig och närmast frustat fram det, intensivt stirrande, så hade nog backat.

Jag sa att dina svar såhär långt är hyfsat uttömmande. En del människor svarar bara precis på det man frågar om, sedan kommer ingenting mer - det är ganska frustrerande.

Åh, Eddie och Maxon Jaxon av Viveca Lärn?
Har bara sett julkalendern, inte läst böckerna