Hur orkar man leva vidare när man förlorat någon man älskar? Min smärta går inte att beskriva med ord...

Tiden läker alla sår. Sorgen kommer alltid att finnas där, men man lär sig hantera den, man lär sig att vända lite på sorgen och minnas det bra, man lär sig att leva sitt liv och se allt det fina som finns, man lär sig att man kan vara ledsen och gråta och sedan fortsätter livet ändå.

Det tar olika tid för olika människor, och det beror ju även på vilken relation man hade till den som gått bort, samt om det var en gammal/sjuk eller ung/frisk människa.

Men det kommer att bli bättre, för som du skriver, man orkar inte sörja resten av livet. Livet är för kort för det. Och man sörjer/saknar fast man går vidare, det ena utesluter inte det andra. Man kan sakna fast man har kul med vänner, man kan sörja samtidigt som man jobbar och tränar. Sorg och glädje går tillsammans.

Och jag beklagar sorgen. Det har bara gått ett par dagar, så du är inne i det värsta nu. Men sluta inte prata med anhöriga och vänner, isolera dig inte. Jag lovar det kommer att kännas bättre, men det tar tid.

Det finns positiva saker med allt negativt som händer. Utom döden. Döden är bara hemsk. Det enda sättet att ta sig igenom är att fortsätta andas. Saknaden försvinner inte, men blir lättare att hantera så småningom. Håller med föregående, fortsätt prata med familj och vänner. Jag beklagar din sorg.

Beklagar din förlust, som ett stöd i ditt sorgearbete, ett arbete som du måste igenom, du är bara i början. Läs lite om sorgeprocessen och hur man kan hjälpa sig själv. 
Jag är övertygad om att din pappa hade velat att du skulle bli stark och lycklig igen, att du skulle kunna se tillbaka på ert liv tillsammans med glädje. Jag har själv på kort tid förlorat min far, min mor, min storebror. Nu finns det ingen kvar som kan minnas mig som barn, alla är borta. Det har varit tungt, mycket tungt, speciellt årsdagar. Men min mor brukade säga när något var tungt för henne -ingen dag stannar. Livet går vidare, det blir vår, sommar, vinter, höst och vår igen. Det kommer att bli många gånger du upplever -det här ska jag ringa och berätta för pappa -, dessa ögonblick kommer du att få hela livet. Min mor berättade om att hon 40 år efter sin mors död fick dessa ögonblick innan minnet kom att hon var borta.
Ett handfast praktiskt råd från en som varit med, se till att äta, dricka och gå utomhus, även om det är svårt. Speciellt viktigt att du ser till att få i dig vätska, annars drabbas man av den mest fruktansvärda huvudvärk ovanpå allt annat.

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sorg

https://utforskasinnet.se/att-fa-avslut-att-borja-om-igen-sorgeprocessen/

Tack för era ord men just nu känns allt hopplöst. När ska jag någonsin kunna vara lycklig igen, blir man någonsin det efter sådant här? Jag vet inte ens när jag kommer kunna jobba igen, eller våga prata om detta. Man har rätt vara hemma ett par dagar när sådant här händer, men jag bara brast ut i gråt när jag hörde ?ett par dagar?, det kommer inte ta mig dagar att bli bättre, om ens månader eller år. Hur ska jag ens våga gå utanför dörren, är rädd för att jag ska bryta ihop så vill inte ens åka och handla. Så hur tusan ska jag kunna ta mig till jobbet den dagen jag måste, jag kommer vara så skör... Och jag vill inte bryta ihop inför andra. Just nu är jag bara så svag, om någon skulle säga fel sak så skulle jag bara sätta mig ner och skrika ut all smärta. Jag vet seriöst inte vart jag ska ta vägen, min pappa var ung och frisk, det gör bara saken ännu värre känns det som.. Vi stod varandra så nära, han var ju som min bästa vän. Nej jag vet verkligen inte vad jag ska göra, har gråtit konstant sedan jag vakna. Dessutom så får jag så hemska självmordstankar också, vilket jag haft problem med i några år innan. Har inte kommit tillbaka förrän nu...

Vad någon än skriver så hjälper det inte, själv vet jag inte ens vad jag vill med detta inlägg. Man är bara så desperat efter att tänka på annat, men det går inte jag är fast i ett totalt mörker. Det bara snurrar i mitt huvud och jag hatar mig själv för att jag kunde gjort något annorlunda för att stoppa detta, att det är mitt fel. Allt är mitt fel. Jag tycker så synd om honom också, vill bara ge honom en varm kram om jag hade kunnat, fyfan om jag hade kunnat göra något annorlunda hade jag kanske kunnat stoppa detta. Känns som jag är boven i allt och jag vet inte hur jag någonsin kommer sluta känna så. :(

Beklagar din sorg... Har alltid beundrat folk som kunnat ta sig igenom sina älskades bortgång. Jag har alltid känt att jag förmodligen aldrig kommer klara det, att jag kommer klara det levande. Har i många år alltid haft en rädsla att förlora någon jag älskar, sen jag varit liten. Jag har ju vetat att det förr eller senare kommer hända, men oavsett hur mycket man vet det så är man aldrig förberedd konstigt nog. Det jobbiga är hur hans liv avslutades, hade det varit på grund av ålder så känns det inte som att det hade varit lika illa. Men nu var det på grund av självmord och jag kan inte sluta beskylla mig själv. Om jag bara hade varit hemma så hade det kanske aldrig hänt. Den tanken snurrar i mitt huvud hela tiden, varför gjorde inte jag något annorlunda? Det gör så jävla ont, hade jag fått byta plats med min pappa så hade jag gjort det. Det går inte att beskriva smärtan och tron om att han kände sig så ensam och ledsen sista tiden att han gjorde såhär. Jag är rädd att han trodde att ingen älskade honom, eller brydde sig om honom, eller tyckte illa om honom. Jag är så ledsen att det sista han kände var att han inte ville leva, jag skulle kunna göra allt för att ta ifrån honom den smärtan. Det finns så mycket mer man vill säga, göra, så mycket kramar man vill ge. Min smärta är obeskrivlig och jag känner mig död.

Åh nej! Verkligen hemskt och jag är så ledsen för din skull! 

Men du ska veta en sak, detta var inte ditt fel och du hade inte kunnat stoppa det eftersom du inget visste. 
Jag är säker på att han visste mycket väl hur mycket du älskade honom. Sånt vet man utan att det ens behövs sägas. Men ibland så går somliga in i en dimma av djup depression. Det går inte att rationalisera något, att tänka framåt, att tänka på sorgen hos närståendes. 

Jag har själv förlorat och jag vet hur tungt det känns, så övermäktigt. Om man bara kunde träffa dem en enda gång till, man har ju inte avslutat det som var igår. 
Sakta men säkert får själen ro igen. Jag lovar. 

Jag kände som dig efter jag förlorat en nära anhörig. Det kändes som livet skulle gå under, inget skulle någonsin bli detsamma. Det var fler runtom mig som gick igenom samma sak, och jag tänkte att ingen av oss kommer någonsin känna glädje igen. I april är det 2 år sedan, och även om tankarna fortfarande dyker upp varje dag så känns det oftast som vanligt nu.

Även de andra som drabbades av denna tragedi kan visa glädje, vilket jag tycker är helt fantastiskt att vi kan återhämta oss från något så hemskt.

Så ge det tid, du får må dåligt hur länge du vill och behöver. Blir det för tufft, sök hjälp på vårdcentralen.

Att förlora någon genom självmord är något annat än om en nittioåring gammal pappa somnar in. Du kommer att behöva hjälp och tid - precis som du säger räcker två dagar inte långt. Men det kommer bättre dagar. Varje timme du tagit dig genom är en timme närmare bättre dagar.

Försök att ringa vårdcentralen. Berätta att din pappa tog sitt liv, att du själv har haft självmordstankar, både tidigare och nu.

Bor du ensam? I så fall kanske du kan flytta in hos någon under de närmaste dagarna? Visa dina texter här om du inte orkar förklara.

Var rädd om dig och kom ihåg att få i dig vätska. Kanske lite yoghurt går att få ner?

Vill börja med att säga att jag beklagar sorgen. Jag vet vad du går igenom. Har egentligen inga tröstande ord att säga, men det finns en sak jag vill säga. När man är mitt uppe i sorgen och tårarna kan komma närsomhelst, det hände mig. Jag hittade min mamma död. Och jag bröt ihop fullständigt bland massa människor. Jag bröt ihop och föll ihop på gatan, och då kom det fram några män till mig och kollade så allt var okej. Det enda jag kunde få fram var att min mamma var död. Det dom gjorde då glömmer jag aldrig. Dom kom fram till mig och kramade mig hårt och lät mig gråta ut min smärta. Det glömmer jag aldrig.