Olika sätt att gräla med sambon ochmånga bråk i småbarnsåren...

Jag är generellt en sån person som gärna pratar och analyserar, men till och med jag blir stressad av att läsa vad du gör mot din sambo. Jag vill inte verka otrevlig men här är mina ärliga tankar:

Han känner sig garanterat bevakad under lupp och konstant kritiserad, och du verkar uppföra dig som om du är hans mamma (kräver ursäkter och pratar med honom på ett auktoritärt sätt). Behöver du komma med pekpinnar för att han tex inte kastade lakanen på en återvinningsstation?

Du skriver att du kan hetta till snabbt och sen lugna dig direkt efter, och vill sen att allt ska sluta med en bamsekram och jag älskar dig... ifrån hans sida? Har du reflekterat över att ditt sätt inte är ?rätt? sätt eller mer okej än hans? Varför är det okej för dig att hetta till över småsaker och sen tro att det inte ska ha konsekvenser och att han ska ta illa upp?

1-2 timmar för att lugna ner sig är inte lång tid. Om det hade varit 1-2 dagar hade jag förstått dig, även om det också är ganska vanligt. Låt honom andas och låt honom vara som han är. Acceptera hans sätt.

Jag har varit i en liknande situation, för som jag skrev först är jag också analyserande och pratar mer än gärna igenom våra gräl och hur vi ska göra för att undvika dem i framtiden. Men när jag fattade att jag var så extremt styrande och hade sjukt kontrollbehov av att allt skulle va som jag ville, och att jag också bara exploderade och trodde att allt skulle vara okej trots det, så var det faktiskt jag som tog steget först och bad om förlåt. Jag tog steget först att dra ner på min kritik och prata mer omtänksamt, och att säga ?jag älskar dig fortfarande? framför allt när jag hettade till av knappt någon anledning alls.

Hoppas att du inte tar illa upp av mitt meddelande.

Tar absolut inte illa upp, tack för dina kloka tankar! Jag funderar ju själv om jag gör fel... Det är lättare att försöka ändra sig själv än den andra.

Jag ?hettar till? men jag tycker inte jag säger fult, jag menar jag skriker inte eller säger ?du gör alltid fel?. Menar mer att jag kan vara lite kritiskt lagd och säger till om saker eller säger till om han snäser eller låter sur, måste du bli sur för det. Så jag har tänkt att det är okej. Men kanske jag är just auktoritär som du säger, och försöker kontrollera hans tonfall osv??? Jag har inte tänkt på det.

Gällande lakanen sade jag typ ?hm ja de borde ju föras till återvinning, var har vi någon sån..??. Men han är väldigt känslig och tolkar också det som kritik. Jag visste inte att han redan slängt dem i soporna. Sen blir han sur och då säger jag till att han inte behöver bli sur på mig, kanske lite auktoritärt som en mamma, vilket får ännu värre följder och han vill inte ha anvisningar. Kanske jag borde acceptera det här, att han blev lite sur på min kommentar fast den inte var fel i sig, och låta vara bara...? Liksom inte ta upp saken mer utan låta honom svalna ner en stund och sedan prata väder och vind? Eller?

Hur lyckades du själv bli mindre styrande? Har du fler exempel eller tankar? Att försöka minnas att säga att jag menar inget illa, det är ingen fara med lakanen typ kanske hade varit bra...? Låter som du delvis förstår hur jag fungerar, jag har inte förstått att det kanske är dåligt... Hur kunde du dra ner på kraven och kontrollen?? Blev det bättre med din partner eller är ni inte längre tillsammans..?

Jag tyckte precis som du, att när man hettar till sådär så säger man inte direkt något elakt men man snäser och hugger lite tillbaka. I mitt fall kunde det även gott vara jag som snäste till först och trodde att han bara skulle släppa det. Det gynnar ju egentligen inte någon att säga ?måste du blir sur för det?. Min sambo är också jätte känslig framför allt på senaste! Snäser han åt mig (och jag vet att jag inte har gjort något fel) så säger jag med den snällaste rösten jag har typ ?jag älskar dig men jag tar illa upp när du säger så (undviker ord som snäser/sur/gnäller/andra negativa ord). Jag förstår att du är stressad men låt oss sluta nu och undvika att det blir onödiga tjafs?. Är han öppen för det så ger jag honom en kram annars låter jag honom va tills han kommer till mig.

Känner igen situationen med lakanen också! I såna situationer svarar jag typ likadant: Jag älskar dig och du vet att jag inte menade det på det sättet. Jag visste inte att du redan hade slängt dem och vad jag ska var inte menat som kritik. Tack för att du slängde dem.

Sen struntar jag i det. Du behöver ju egentligen bara svara vad du skrev till mig, du visste ju inte att han hade slängt dem och du menade det inte som kritik. Säg det snällt.

Jag kunde hetta till för att mi sambo la upp hundmaten ?fel?, satt in tallrikar ?fel? i diskmaskinen, inte gjorde saker i ?rätt? ordning osv. Men det var ändå så många saker han gjorde bra som jag inte gör bra, och jag tackade sällan honom för det.

När jag började säga jag älskar dig i dessa tillfällen så svarade min sambo ?... gör du verkligen det??. Han hade säkert känt sig oälskad, konstant kritiserad, oduglig och kontrollerad under en längre tid.

Vi är fortfarande tillsammans och varit det precis som ni i snart tio år. :) Fast vi har inga barn än så jag förstår att ni har det tuffare. Jag biter mig fortfarande i tungan ibland för att inte säga saker som jag vet att han skulle uppfatta som kritik och som egentligen inte har någon betydelse. Typ måste han ha TRE skivor skinka på en liten macka? Nej, men vad har det egentligen för betydelse? Det är inte lätt! Men att ge mer kärlek har inneburit att jag har fått mer från honom också, och jag känner mig lugnare än vad jag gjorde tidigare.

Du "försöker låta honom göra på sitt sätt med barnet"? Vad säger att ditt sätt är det enda rätta? 

Han har alltså sagt rakt ut att han känner att han aldrig duger och att han aldrig gör rätt och ändå fortsätter du? Även om du "minskat ner på kritiken"? 

Om han "gör fel", gå därifrån istället för att kommentera det han gör som är "fel". 

Jag har en partner som tycker att hans sätt är det enda rätta och det är sinnesjukt jobbigt att leva med en sådan person. Speciellt som att om jag påpekar något på samma vis om att han gör "fel" så får jag höra saker som "men då skiter jag i att göra det alls då". Jag har både slutat att säga något och slutat att bry mig om vad han säger. Jag gör som jag vill och tycker är bäst. Mitt sätt är lika bra som hans sätt. 

Så mitt råd till dig är som sagt, gör han "fel", gå iväg. Kan du inte säga något snällt, var tyst. 

Hur ska det bli när barnet blir större och också gör fel? Ska det också få kritiska kommentarer om att det gjort något på fel sätt? Fattar du vad det gör med självkänslan både hos din partner och hos ditt barn? Med varje kritisk kommentar du ger din sambo så karvar du bort ytterligare lite av hans självkänsla och hans kärlek till dig. Och sen står du där och undrar vad som hände.

Det låter väldigt bekant som du skriver. Jag har tidigare (hos psykolog) konstaterat att jag är lite väl kritisk och tycker man ska göra på ett visst sätt. Inte extremt så (tycker jag, jag trodde man var sjukt kontrollerande för att det skulle kallas kontrollerande...) men jag skulle också kommentera tre skivor skinka på smörgåsen, jag kommenterar att inte äta godis före maten, inte äta många godis på en gång då tar de genast slut, osv... Visst är det ju kontrollerande om inte så farligt att jag skulle begränsa vart han får gå eller så... Men kontrollerande i småsaker kanske. Psykologen sade att det kommer från att min pappa varit väldigt noga och strikt med hur saker ska vara.

Sambon sade också på parterapin att han känner att han aldrig duger o gör rätt... Har funderat på det, men tyckt jag dragit ner på kritiken och försöker låta honom sköta barnet på sitt sätt osv, men säkert finns det mycket småsaker kvar som jag inte märker själv...

Och absolut snäser jag också till som den första, och sedan tycker jag han ska kunna släppa det. Du har rätt att det inte hjälper, men nu är vi i det läget att han tar extra lätt illa upp, och vill sedan gå undan typ en timme. Det är lite ohållbart i en barnfamilj tycker jag... Jag sköter nu redan barnet mycket mer, sen ska han få egentid på en timme för att han tog lite till upp, egentid är något jag kanske har varannan vecka... Men det är en annan historia. Men särskilt att behöva gå undan för en liten sak som att jag snäste till att han är sjukt jobbig då han ifrågasatte hur jag torkade upp nåt. Liksom han går igång lätt och behöver lugna sig. Jag går också igång lätt och är kritisk, men vill sen släta över men då är det för sent. Och ju mer vi malar dessa saker och jag försöker hitta på ?regler? för nästa gräl typ du försöker det här och jag det här och...desto mer frustrerad blir han, säger visserligen först ja,ja, men orkar inte fortsätta analysera och blir sur till slut och vill gå ifrån. Hur har du kommit bort från den biten...? Att inte mala påminn gräl utan gå vidare (trots att den andre kanske ännu är lite sur)?

Jag önskar jag kunde ta små tjafs med en klackspark, och att han också gjorde det. Som det är nu blir han sur och ska gå undan, och jag får panik av att inte kunna räta till allt och gå vidare. Önskar jag kunde tänka Ah men han lugnar sig snart så blir det säkert bra igen småningom. Men jag går 100% igång med nej nu ska vi inte sura, vi ska lösa det, du ska inte vara sur, kan vi prata nu, är du fortfarande sur?? Och i tankarna snurrar separation och att han inte är den rätte för mig och vad har jag gjort...?!? Tänkte du såna tankar?

Inser att jag kanske låter helt hysterisk och idiotisk men min naturliga reaktion att lösa saker genast och analysera igenom det gör att det känns helt naturligt och rätt för mig. Om du förstår hur jag menar.. Att bara ta emot snäsande av honom och säga jag älskar dig men jag önskar du inte säger sådär, känns nästan förnedrande.. Jag har väl lärt mig att stå på mig och ingen får prata fult med MIG.

Minns du hur länge det tog innan ni fick mer rätsida på tjafsen hos er efter att du insett din del...?

Fast, det gäller ju att bryta mönster här som inte funkar.

Jag gjorde det. Min man kunde säga saker som jag tyckte var oacceptabelt och som jag som kvinna livat att aldrig äta upp. Inga stora hemskheter. Men typ utryck som håll käften, kärring, idiot. I min värld säger man inte sådan saker till någon.

Men istället för att brusa upp och bli förbannad. Kör jag nu en annan strategi. Jag blir tyst, avståndstagande och visar att jag blir sårad och ledsen. DÅ mjuknar han och ber om ursäkt! Då når vi varandra och då kan jag säga till honom att jag blir väldigt illa berörd när han säger så om mig för det får mig att känna såhär och såhär. Då går det fram, i ett defensivt läge. Men när båda står och rymmer då blir det ju plötsligt ett krig/tävling där någon ska vinna. Och det blir verkningslöst.