Han började gå till psykolog och nu träffas vi inte längre...

Han vill ju inte längre, så det finns väl inte så mycket att göra. Verkar som ni hade ett väldigt destruktiv förhållande så det blir skönt för er båda att släppa varandra.

Destruktivt helt klart!

Men jag tror fortfarande att vi båda vill satsa på oss. 

Något som kanske inte framkom är att vi fortfarande är ihop och att när vi har det bra så har vi det bra. Vi är bara så otroligt trötta på bråken, vi har försökt så länge att vi idag varken vet ut eller in. Han säger att allt det här med psykologen är just för att ?finna sig själv? och han säger att det inte har något med mig att göra. Men ja tack för infallsvinkeln, han kanske inte vill längre...

Utifrån det du skriver är jag tyvärr pessimistisk när det gäller er framtid. Det talar tyvärr sitt tydliga språk att han inte vill träffa dig. Detta med att han vill finna sig själv låter lite som en ursäkt. Visst kan det vara ett råd psykologen kommit med, men de uttalar sällan råd rakt på sak, utan jobbar mer med att få sina patienter/klienter att formulera sina egna tankar för sig själva.

Kanske har han tappat bort sig själv i allt ert bråkande och vet varken ut eller in? Men antagligen är det en lättnad för honom att slippa timmar av prat och gråt från din sida.

Att du mår dåligt av er paus har kanske mer att göra med din rädsla att vara ensam och avvisad än att du verkligen saknar just honom..? Det vet ju bara du, förstås, men som du beskriver situationen så kan det nog vara så.

Ibland blir man liksom beroende av en destruktiv relation, särskilt av lättnaden och glädjen som uppstår efter bråken. Dessutom tenderar man att värdera de stunder av att det är "bra" väldigt högt och intensivt vilja glömma det dåliga. Du har kanske hamnat i en ond cirkel, där era bråk blir som en sorts destruktiv dans där stegen är inövade och bekanta. 

Jag tror inte heller han vill fortsätta. Ibland är det svårt att säga rakt ut att man vill göra slut för det är så jobbigt att göra någon besviken. Då kommer de här vaga förklaringarna istället. "Jobba med sig själv", "hitta sig själv", "jag är inte värd dig" osv. Allt r egentligen olika versioner på samma gamla klyscha "Det är inte dig, det är mig" 
Jag vet exakt hur det känns.

Mitt tips är trots allt att ge honom den tid han behöver. Det blir inte bättre av att ligga på som en igel.  

Jag tänker i alla fall att du också behöver arbeta med dig själv. Jag hoppas att du slutar med att hota med att göra slut varje gång ni bråkar. Om det inte är det du faktiskt vill. Eftersom du nämner aggressionsproblematik så tänker jag att du blir väldigt arg i konflikter. Jag gissar att din pojkvän är mer lugn, konflikträdd och du sa själv att han är fåordig. Det verkar som att han har svårt att säga hur han upplever saker och vilka behov som han har. 
Vad är det som du är missnöjd med. Att han jobbar för mycket. Att ni bråkar så mycket. Men vad handlar bråken om?
Jag tycker det är bättre om man försöker se det som att man har en konflikt som man behöver lösa. Bråka genom att bli arg och höja rösten o säga sårande saker löser ju inget. men du får utlopp för dina känslor. Kanske kan prata av dig med någon i förtroende.
Vore det inte bra om ni kunde samtala i lugn o ro om det problem som finns. Låt den andre prata till punkt. Inte vara dömande. Prata utifrån hur man själv känner och önskar.  Tex Jag blir ledsen när du kommer hem så sent på fredagar när vi sagt att vi ska ha fredagsmys. Inte säga: du fattar väl att du inte kan komma hem så sent på fredagar när vi ska ha fredagsmys så elakt av dig...
Det kanske är så att han inte har några planer på att minska ner på att vara arbetsnarkoman o jobba massor. Om du inte klarar leva med en sån person så håller det inte. Det är vanligt har jag hört att kvinnor tror att mannen ska förändras....Och så blir det besvikna...

Ni säger att ni bråkar men jag får känslan av att det är du som startar bråken. Ni bråkar om det du är missnöjd med, att han jobbar för mycket och att han är tystlåten. Jag är ledsen men jag får en känsla av att ni helt enkelt inte passar ihop längre. Har man varit tillsammans så länge som ni har, blir man förstås bekväm och van vid den andra. Men det betyder inte att ni är rätt för varandra. Nu har ni inte setts på ett tag och får kanske lite distans, han i alla fall upptäcker att det är ganska skönt att leva utan dig. Han kanske kommer på att han saknar dig och vill tillbaka, men för att ni inte ska falla in i samma mönster då måste du också jobba med dig själv och försöka förändra din del av ert destruktiva beteende. Om ni inte hittar tillbaka så kommer du nog att inleda en annan relation så småningom, för att inte du ska ta med samma mönster i den nya relationen bör du nog fundera på vad du gör fel, vad som påverkar dina handlingar och hur du vill vara i en relation. Och hitta en partner som passar dig bättre.

Hur har det gått nu ts, är ni fortfarande tillsammans, har ni träffats något mer?