Återuppbygga förhållande efter otrohet

Efter närmare 10 år så börjar det bli stabilt och hyfsat harmoniskt. Dock så vet jag inte om det var värt det, de första åren var ett mörker utan like. Men nu är vi där vi är och det vore irrationellt att avsluta nu.

Det var barn med speciella behov som fick gå före mitt eget bästa. Utan barn kan jag definitivt inte rekommenderat att försöka rädda förhållandet.

För min del handlade det mycket om att min flickvän aldrig ljög om det som hänt utan rakryggad stod för vad hon gjort. En annan bidragande orsak var att jag just då börjar med meditation och yoga och därigenom kom i kontakt med begreppet radikal självmedkänsla som går ut på att inte sopppa sin känslor under mattan utan istället erkänna att känslorna finns där och sedan hur konstigt det än kan låta lite blidligt säga välkommen och omfamna känslorna och sedan göra en u-sväng och nyfiket gå på djupet med vad man kände. Finns ett rätt klokt uttryck: jag satt med min ilska så länge att hon berättade att hennes rätta namn var sorg. Med den insikten kunde jag bearbeta och ta tag i min sårade stolthet och starta en läkande sorgeprocess. Jobbigt och bitvis väldigt tungt men i dag vill jag säga att det var värt det.

Vi gick igenom det för över 10 år sedan. Har efter det både gift oss och skaffat fler barn. Total öppenhet, ärlighet, högt i tak och tydlighet kring vilja och önskemål framåt var viktigt.

Särskilt i början var det jättebra så här i efterhand att vi tog hjälp. Stöd att få ur oss det som man undvek öga mot öga men som behövdes för att rensa luften.

Kanske inte det svar du vill höra men...

Det är de facto tiden som avgör om det var rätt att förlåta, stanna och gå vidare.

Jag har i flera år befunnit mig i nån form av väntrum. Ständigt hoppas jag på att få må bra, hoppas att få känna att det var rätt beslut, hoppas få känna att vi klarade av det och kom ut på andra sidan, hoppas få känna något annat än ett "jaha". Men det kommer aldrig.. Hur jag än gör gnager det inom mig. Hur många lyckliga stunder vi än har så är det ständigt i min mage och hjärta.

Utåt sett har vi gått vidare. Nya projekt med huset, semester, grillkvällar och kompisbjudningar, vi har en vardag som fungerar. Vi har sex. Vi håller hand och säger älskling

Men ändå äts jag upp inifrån.

Har jag kommit vidare? Nej. Är jag lycklig? Nej. Var det värt att stanna? Nej.

Nu letar jag efter giltiga skäl att orka gå. Att orka krossa honom som han krossade mig genom att säga att jag inte fixar det här. Jag ångrar mig. Efter flera år är jag bara en skugga av mig själv.

Bara så jag förstår dig rätt... du har bestämt dig för att förlåta no matter what och vill bara höra solskenshistorier från folk som klarat det bra. Alla andra ska låta bli att kommentera?

Trist när det känns så. Känns som mycket bortkastad tid och energi. För mig känns det som att din känsla runt detta borde vara nog för att lämna men gör det för din egen skull inte för något hämndbegär med att vilja krossa och ge igen det förlorar du minst lika mycket på själv. Jag valde att stanna och lägga energi på min egen läkning för att jag ville det för min egen skull inte för någon annans skull.

Nä jag vill väl inte hämnas men jag har insett att jag har blivit bitter. Jag ville ju tro på att vi löser detta, jag har varit tillmötesgående och generös och förlåtande och vi har pratat, ältat, gråtit och what ever för att vi ville ta oss igenom det och bli lyckliga igen.

Men tiden har gjort mig bitter. Jag var tyvärr inte så öppensinnad och förlåtande som jag ville tro i början. Jag har insett mycket under tidens gång och jag var jävligt naiv i början och det var väl min naiva tro som var mitt lyckopiller under flera år. Men sen kom tiden ikapp mig. Jag är mest bitter på mig själv egentligen.

Du behöver inte leta något skäl! Var ärlig bara och säg som det är, att ni faktiskt inte kommer vidare och att det bara blir bortkastad tid att spendera på något som du vet att du inte vill.

Man är självklart väldigt olika som personer och fungerar olika. Jag gjorde tidigt valet att förlåta gör jag när det kommer från hjärtat och bestämde mig tidigt för inte på något sätt vara tillmötesgående utan att stå upp för mig själv och den jag är och absolut inte ta på mig någon offerroll. För mig var det viktigt att så snabbt som möjligt sluta identifiera mig som den som blev sviken och förminskad. Känslor av känkthet och förminskade är väldigt skadliga för självbilden.

I mitt arbete med mig själv och självmedkänska använde jag något som kallas för RAIN för R står för att känna igen. A för att tillåta sig att känna I för att nyfiket undersöka sina känslor och kroppens reaktioner. N stod på den tiden för icke identifierande vilket betyder att man inte skall identifiera sig med sina känslor. Nu har Tara Brach gjort om sin variant av RAIN så i hennes variant så står N för att vårda sig själv med det underförstådda att då kommer icke identiferandet av sig självt. Funderade bra för mig och jag känner ingen bitterhet utan bara glädje för den relation vi har idag. Bero säker till viss del också på att jag har en rätt tantrisk livssyn och väljer att leva så mycket som möjligt närvarande här och nu.

Brukar boka tid med mig själv för att älta gamla oförrätter och att oro mig för framtiden. Brukar sätta av en kvart i veckan till detta och sedan mentalt säga till mig själv när tankar på oförrätter eller grubblerier dyker upp att det för tar vi på torsdag 19.00 till 19.15.

För mig var det mycket enklare, mitt försök varade bara ett halvår. Jag var naiv och gick på allt skitsnack om "mänskliga misstag", "tänk på barnen" och bara man kan prata öppet med varandra så kan man överkomma alla hinder...så korkad som jag var så förlät jag. Ett halvår senare kryper det fram att hon inte alls pratat öppet och fullkomligen skitit i både mig och barnen och fortsatt vara otrogen för hon var ju käääär ju (men det hade hon såklart glömt nämna). Och eftersom betänketiden då var över så vart det skilsmässa och idag är jag enormt glad över att jag inte slösade bort ännu mer tid på henne för hon var/är verkligen en vidrig människa, det tog tyvärr bara lite tid för mig att inse det. 

Jag behöver inte boka tid med mig själv för att inse att jag aldrig mer kommer vara så naiv och lättlurad.