Kämpigt!

Jag sitter här o ältar, försöker förstå. Skriver det här inlägget för att kanske få höra lite andra perspektiv på det hela.

För 2 år sedan träffade jag en man som tog mig med storm, som överröste mig med kärlek och var helt fantastisk. Allt gick väldigt snabbt där i början, av misstag blev jag gravid och vi beslutade att behålla barnet. Vi flyttade ihop och vi förlovade oss. Tilläggas bör att han har en son sedan innan på 6 år och jag hade min sen innan på 8 år.

Tiden gick och graviditeten löpte på.

Men ju närmre förlossningen vi kom ju mer ändrades hans beteende mot min son. Allt han gjorde var fel o han kunde ge mig och alla som ville lyssna långa föreläsningar om hur mycket fel det var på honom.

Sa såklart till honom, talade om att det här fick han sluta med om vi skulle kunna fortsätta tillsammans.

Vår gemensamma son föddes. Då ändrades han ännu mer, hjälpte inte till med någonting i vardagen, bara satt i soffan o glodde i sin telefon eller drog iväg med kompisar. Min son snäste han endast åt o särbehandlade barnen så att min son började må dåligt.

Vi flyttade naturligtvis isär.

Efter mycket om och men så beslutade vi att försätta vårt förhållande, med ultimatumet att han aldrig mer fick komma inärheten av min stora o att vi därför bara skulle kunna träffas när han var hos sin pappa osv.

Detta var i september. Vi har träffats när vi kunnat och vi har pratat o smsat varje dag.

Sedan februari har vi inte kunnat ses så mycket eftersom livet hamnar imellan, sonen har varit hemma mer osv.

Fortfarande har vi skickat kärleksfulla meddelanden till varandra dagligen, pratat så ofta vi kunnat. Han är väldigt fin med ord och skickade hela tiden långa fina sms om att jag var den enda för honom, han skulle vänta i all evighet på att få vara med mig o vår son om det så skulle dröja år för han har aldrig varit så lycklig som med mig.

I onsdags fick jag ett meddelande om att han setts med en annan tjej. Ifrågasatte naturligtvis detta o undrade i ilskan om man inte avslutar det man han innan man träffar någon annan o ifall det inte vore lämpligt att tala om sånt för mig.

Fick bara till svar att vi fick ses o prata imorgon o att han självklart skulle ha pratat med mig.

Blir ännu mer föebannad för han förnekar inte o svaret han gav tolkar jag som att det är sant. Så jag provocerade väl honom.

När vi ses på torsdagen är han kall o anser att jag gått för hårt på honom fast han faktiskt inte gjort nåt. Vilket han heller inte hade för personen jag fick meddeladet av erkände sen att det var påhitt för att skapa lite drama.

Hur som så gör han slut med mig där och då. Säger att han inte längre ser nån framtid för oss. Frågar honom varför, om han inte älskar mig längre o han svarar att jo, men det hade inte med saken att göra. O sen gick det liksom inte att prata mer med honom. Så vi skilldes åt med en känsla av att det bara var väldigt konstigt.

Igår hamnade vi i ett sms-bråk där jag ville att vi skulle prata o reda ut alla frågetecken. Får till svar att han helt enkelt inte känner nåt föe mig längre.

Det golvade mig. Från att ha älskat mig o talat om att det var vi mot världen o att han alltid skulle stå vid min sida. Till det där? Kan man ens bara sluta känna allt det där från den ena dagen till den andra?

Hjälp mig bena ut frågetecknen så gott det går är ni snälla. För jag fattar ingenting.

Finns det nån väg tillbaka ens?