Jag tycker man måste utgå lite från hur barnen hanterar det söta. Det är också lättare att bestämma över ensambarn än barn som har syskon.
Vår son har aldrig varit så lockad av godis, han slutar äta socker själv efter en stund när det räcker och har varit så från att han var liten, då vi hade lördagsgodis. Han ville hellre ha en förrätt till än efterrätt på restaurang t.ex.. Och då finns inget stort behov att reglera godiset. Dock har vi lärt honom att man äter godis mitt på dagen efter lunchen, och inte istället för mat eller sent på kvällen så att det stör sömnen, och det verkar ha satt sig som vana.
När han fick uttagskort själv och lite högre månadspeng vid 13 släppte vi alltså kontrollen på godisinköp, för så fort barnen kan ta sig runt och handla själva så har du ingen kontroll i vilket fall. Han är tonåring nu och äter godis när han vill, har inga hål i tänderna och är normalviktig.
Hans jämnåriga kusin som är flicka har varit väldigt sötsugen sen hon var liten. På släktträffarna gick hon i skytteltrafik och hämtade mer godis och chips från den stora skålen hela tiden och gömde även godis och mat på sitt rum. Det kulminerade i fetma vid 9 år och att föräldarna fick ta ett ordentligt tag med både motion och kost, men de redde ut det. Nu i högstadiet så har hon blivit vegan och äter inget alls istället, och klagar att hon är trött jämt/lågt järnvärde. Så flickor är nog svårare på många sätt tror jag, det är en tuff balans mellan sockergris och risk för ätstörning.
När vår son har kompisar här i vanliga fall bjuder vi på mat och kanske en efterrätt, inte godis.
Vi har inget fredagsmys, det finns inte plats i kaloribudgeten för det då vi tycker om god mat. Chips köps bara till storhelg/födelsedagsfest.
På storhelger då vi firar med vänner äter alla godis och snacks som de vill, men vi begränsar det till den dagen samt dagen efter. Finns det något kvar då åker det in i skåpet igen ett tag. Tar vi med onyttigheter till vänner på fest så lämnas normalt resterna där, om de inte uttryckligen vill bli av med dem.