• inteknarkstoffe

    Ni som blev slagen av pappa

    Jag själv växte upp med en relativt våldsam och arg pappa. Han misshandlade mig aldrig, men hans sätt att bestraffa mig och försöka lära mig var ibland med våld.

    Mitt första minne som jag kan komma på nu är då jag hade duschat och inte lyckades få på mig kalsongerna ordentligt så blev min pappa från ingenstans väldigt arg och slog mig i bakhuvudet och mer eller mindre dumförklarade mig.

    Ibland var det som att det bara slog slint för honom och hans sätt att ta ut sin ilska var att slå/skrika på mig eller mamma, har inte ett enda bra minne av min pappa från min barndom utan först vid 15 års ålder började det dyka upp något enstaka minne som är bra.

    När jag tänker på min uppväxt så inser jag ganska snabbt att jag har alltid varit rädd för min pappa. Trots att han flyttade långt bort då dom separerade då jag ändå var ganska ung så brukade jag alltid böna och be mamma att inte berätta för pappa då jag gjort något dumt, även fast han omöjligen skulle kunna göra något åt saken mer än att skrika över telefonen.

    Men trots detta så är han den personen jag söker mig till då jag är nere. Jag kan prata med mamma men av någon anledning så får jag hellre råd av honom för hans standardsvar är "det blir bättre" varken mer eller mindre. Men jag kan inte förstå hur det kommer sig egentligen, varför är just han den personen jag vill ha råd av och varför hatar jag honom inte? Jag har en massa känslor som man skulle kunna beskriva som hatiska känslor men känner inte att jag hatar honom på djupet.

    Är det någon som känner igen sig i detta och hur har eran våldsamma pappa påverkat ert liv?

  • Svar på tråden Ni som blev slagen av pappa
  • Wolfie13

    Beklagar din historia :( hemskt. Har en liten son och skulle aldrig låta någon behandla honom så. Vad säger din mamma om detta?

    Ett barn vill alltid bli älskat och accepterat av sina föräldrar, därför hatar du honom inte... Ett barn är även i beroendeställning och därför alltid i "underläge" från början.

    Du borde berätta hur han fick dig att känna som liten.....

  • Barbro45

    Du upplever din pappa som stark, en känsla du har kvar från din barndom. Därför är det helt naturligt att du söker dig till honom när du behöver stöd. Det är den bilden av honom som den lilla pojken inom dig har.

    Du har inte levt nära honom under din uppväxt, där är det din mamma du haft. Henne har du sett stark, glad, ledsen, förtvivlad, sorgsen. Alla de känslor en människa har. Pappa har alltid varit stark.

    Det är alltså rätt naturligt att det är till honom du söker dig.

    Varför din pappa var våldsam mot dig och din mamma är svårt att veta. Troligen var det så din pappa själv växte upp. Det är ingen ursäkt för hans beteende, men en förklaring. För din egen skull kan du fråga din pappa om hans uppväxt. Det brukar vara lättare att acceptera och förstå om man har en bakgrund. Kanske får du en ursäkt från honom, kanske inte. Låt inte det betyda så mycket för dig.

    Det som hänt kan inte förändras, du funderar nu på hur och varför det påverkar dig. Bra, det gör att du försöker se till att inte föra det vidare till dina egna barn och relationer.

    Din mamma tog sig ur, starkt av henne. Hon skyddade dig, Kanske kan du också prata med din mamma om din tidiga barndom, hon kanske kan berätta om hur hon hade det då. Sånt som hjälper dig vidare i din bearbetning av din barndom.

  • inteknarkstoffe
    Barbro45 skrev 2020-04-08 05:59:04 följande:

    Du upplever din pappa som stark, en känsla du har kvar från din barndom. Därför är det helt naturligt att du söker dig till honom när du behöver stöd. Det är den bilden av honom som den lilla pojken inom dig har.

    Du har inte levt nära honom under din uppväxt, där är det din mamma du haft. Henne har du sett stark, glad, ledsen, förtvivlad, sorgsen. Alla de känslor en människa har. Pappa har alltid varit stark.

    Det är alltså rätt naturligt att det är till honom du söker dig.

    Varför din pappa var våldsam mot dig och din mamma är svårt att veta. Troligen var det så din pappa själv växte upp. Det är ingen ursäkt för hans beteende, men en förklaring. För din egen skull kan du fråga din pappa om hans uppväxt. Det brukar vara lättare att acceptera och förstå om man har en bakgrund. Kanske får du en ursäkt från honom, kanske inte. Låt inte det betyda så mycket för dig.

    Det som hänt kan inte förändras, du funderar nu på hur och varför det påverkar dig. Bra, det gör att du försöker se till att inte föra det vidare till dina egna barn och relationer.

    Din mamma tog sig ur, starkt av henne. Hon skyddade dig, Kanske kan du också prata med din mamma om din tidiga barndom, hon kanske kan berätta om hur hon hade det då. Sånt som hjälper dig vidare i din bearbetning av din barndom.


    Jag vet mycket om hans uppväxt, och den var allt annat än bra. Otroligt trasig.. En pappa som dog då han var kring 10, en mamma som efter det försökte begå självmord upprepade gånger och som inte heller jobbade så dom levde fattigt också. Utöver det så har min pappa även varit på FN tjänst då jag var ung så jag kan mycket väl förstå var all ilska kommer ifrån.

    Vi har de senaste åren börjat prata mer och träffas då och då, nu är han en helt annan människa egentligen.. skulle man träffa honom så skulle man aldrig kunna misstänka att han en gång var som han var. Han är väldigt känslosam och har enorm ånger just för att han lämnade oss och flyttade.. på något sätt så tappar jag nästan respekt för honom just för att han kommer tillbaka och söker förlåtelse. För mig så spelar inte ursäkten någon roll längre hur som helst och ska jag vara ärlig så har jag aldrig känt att jag har behövt en ursäkt.

    Varje gång vi dricker tillsammans så brukar det ofta bli känslosamt då vi båda är dåliga på att prata om känslor men just då dyker det upp och speciellt från hans sida. För mig så drar det bara upp dåliga minnen och ofta känner jag att det enda jag vill göra är att en gång för alla göra upp och slåss, inte att jag slår honom utan att han gör motstånd utan jag vill slå honom med allt mitt hat och jag vill att han ska göra allt han kan för att slå ner mig.
    Är skumma tankar men jag vet inte.. är svårt att beskriva vad man känner för gubben..
  • Barbro45
    inteknarkstoffe skrev 2020-04-08 19:54:10 följande:
    Jag vet mycket om hans uppväxt, och den var allt annat än bra. Otroligt trasig.. En pappa som dog då han var kring 10, en mamma som efter det försökte begå självmord upprepade gånger och som inte heller jobbade så dom levde fattigt också. Utöver det så har min pappa även varit på FN tjänst då jag var ung så jag kan mycket väl förstå var all ilska kommer ifrån.

    Vi har de senaste åren börjat prata mer och träffas då och då, nu är han en helt annan människa egentligen.. skulle man träffa honom så skulle man aldrig kunna misstänka att han en gång var som han var. Han är väldigt känslosam och har enorm ånger just för att han lämnade oss och flyttade.. på något sätt så tappar jag nästan respekt för honom just för att han kommer tillbaka och söker förlåtelse. För mig så spelar inte ursäkten någon roll längre hur som helst och ska jag vara ärlig så har jag aldrig känt att jag har behövt en ursäkt.

    Varje gång vi dricker tillsammans så brukar det ofta bli känslosamt då vi båda är dåliga på att prata om känslor men just då dyker det upp och speciellt från hans sida. För mig så drar det bara upp dåliga minnen och ofta känner jag att det enda jag vill göra är att en gång för alla göra upp och slåss, inte att jag slår honom utan att han gör motstånd utan jag vill slå honom med allt mitt hat och jag vill att han ska göra allt han kan för att slå ner mig.
    Är skumma tankar men jag vet inte.. är svårt att beskriva vad man känner för gubben..

    Det är rätt naturligt att du vill få ut alla känslor all ilska all ångest som den lille grabben inom dig en gång kände. Att den lilla grabben till slut få slå tillbaka och vinna till slut. 


    Du vill få honom att förstå, i grunden förstå vad han utsatte dig för. Det verkar ju som han nu på äldre dar att han inte har varit den bästa pappan direkt. Ett öppet och ärligt samtal mellan er kan säkert vara nyttigt, för er båda. Det kommer att göra ont, mycket smärta kommer att komma upp igen, ni kommer att behöva ha flera samtal för att komma till ett avslut så att ni kan gå vidare. Det här  är inga samtal man har när man är berusad. Det är inga samtal man kan utan handledning. Tror du att du vågar dig på något sånt tillsammans med din pappa.
    Ett annat sätt är att skriva av sig, skriv till din pappa, utan att han får läsa det. När man skriver ner, alltså sätter ord på det man känner och det man varit med om kan man ofta släppa det. Man går tillbaka och läser det man skriver och inser efter ett tag att det inte berör en på samma sätt längre. 

Svar på tråden Ni som blev slagen av pappa