Utredning autism snart 2-åring - någon i samma sits?
Hej,
Jag letar efter någon att bolla och dela erfarenheter med. Ni som misstänkt autism såhär ?tidigt? hur har era barn varit och hur har det gått för er med utredning och i vardagen? Jag vet att spektrat är stort och att alla är olika, men jag saknar någon att bolla med på denna resa. Nu: lång utläggning om vår son:
Min son är 22 månader och remiss har skickats till logoped och hab/psykolog för utredning med misstanke om autism. Vi har redan gjort en första bedömning hos barnläkare samt utökat hörseltest (som väntat hör sonen bra).
Det som bidragit till såpass ?tidig? utredning är i vårt fall att sonen tappat förmågor. Vid 18-månaderskollen uttryckte jag oro för både språk (sa endast mamma) och samspel men bvc viftade bort det som normalt. Men när jag förklarade att sonen tidigare sagt fler ord samt härmat djurläten och gester men sedan slutat, då tog de oss på allvar och bokade in ett möte med barnläkare/psykolog. Sonen var 20 månader vid det mötet och kunde varken peka ut kroppsdelar eller hämta något som läkaren bad om. Eller ?kunde och kunde?, han brydde sig i alla fall inte om att inkludera dem i hans lek.
Idag är han 22 månader och ofta i sin egen värld. Han lyssnar ibland men oftast inte till sitt namn. Han pratar ingenting men låter/skriker/tjoar mycket. Han har dock aldrig svarat på en fråga med att tex nicka eller ruska på huvudet. Ibland låter det som att han säger nej och kroppsspråket visar tydligt nej när han inte vill och är upprörd. men i en vanlig lugn vardagssituation svarar han aldrig på frågor och har tex aldrig ropat på oss.
Han utvecklades motoriskt normalt och kan springa, klättra, hoppa. Han leker med klossar, Lego, bläddrar i böcker och tycker om film men det är mycket upprepning. Visar i stort sett alla ?varningsflaggor? som radar upp saker, stimmar med både armar och snurrar, håller för öron och ögon, går på tå, är inte intresserad av andra barn, sparsam ögonkontakt, rymmer ifrån oss utan att kolla att vi är med, gränslös.
Och det jobbigaste: hyperaktiv med ett himla humör. Han är intensiv och blir väldigt arg. Det i kombo med att han inte pratar eller går att nå gör vardagen tuff. Han pekar och visar med kroppen att han tex vill se film. Sedan kan han bli fly förbannad på tre sek om filmen inte sätts på eller om det är fel film. Samma med det mesta i vardagen. Han tycker om att vara ute men får utbrott av att klä på sig och gå ut. Är helt besatt av mobiler och plattor och är vi hemma hos någon måste de gömmas annars skriker han efter någons mobil och blir okontaktbar.
Vi jobbar med både bildstod och takk sedan några månader med har väldigt svårt att nå fram. Vi förbereder och visar bild på kläder och lekpark innan vi går ut, samma med badbalja innan bad osv. Men upplever ändå inte att vi når fram.
Han kan hämta saker på beställning och förstår tex ?sitt ner? eller ?lyft foten? och kan efter lite träning peka ut kroppsdelar och ?var är katten? i pekböcker. Ordförståelse finns (när dagsformen är med) men upplever inte att han förstår meningar eller riktigt innebörden vad man säger. Säger jag ?mammas öra? pekar han tex på sitt eget öra.
Så.. nu har jag skrivit av mig. Är det någon som känner igen sig? Nu eller förr? Hur har ni det? Hur har utredning gått och hur har barnet utvecklats? Har era barn ?hittat? språket igen? Har de blivit lugnare med åldern? Kan ni kommunicera? När släppte det?
Det svåraste för oss är verkligen dessa utbrott och besatthet av saker. Svårt att veta vad som är autism, vad som är adhd (bvc har pratat om ev dubbeldiagnos och att det kan vara vanligt att få även adhd i framtiden) och vad som är vanlig snart 2-årstrots. Vi har slutat åka hem till vänner då vi inte orkar att han ställer sig och skriker efter tv eller telefoner eller rymmer ifrån oss och får dessa utbrott när vi fångar in han.
/ trött mamma
Det låter som att ni har det tufft och jag hoppas att ni får bra hjälp så att er son kan utvecklas i rätt riktning!
Jag har tre barn och jag vill bara säga att förutom det du skriver om bristande tal och talförståelse så är väldigt mycket av det du beskriver så som vi har det här hemma. Äldsta här är 8 år, sen har vi en 5-åring och en tvååring. Alla barnen är normala och har inga diagnoser. Främst i tvåårsåldern har de varit rent utsagt hemska tyvärr. Extrema utbrott, besatta av mobiler och paddor, vägrar klä på sig när de ska gå ut. Känner helt igen det du skriver om att de blir förbannade om man råkar sätta på fel film eller om det råkar ta en sekund för lång tid. Då är det totalt kaos sen.
Jag känner även igen det där med att gå på tå, rada upp saker, rymma iväg utan att ha koll på var vi föräldrar är, hålla för ögon och öron.
8-åringen och 5-åringen här hemma är helt normala barn, det har man ju märkt vid den åldern. Tvååringen är extrem med utbrott, och beter sig såsom jag har skrivit ovan. Rada upp saker är hennes favoritsyssla. Det står raddor med olika saker över hela vårt hem. Men eftersom jag har två äldre barn att jämföra med så är jag inte alls orolig, hon verkar tvärtom vara den som är mest intelligent och tidigaste i utvecklingen av dem alla.
Femåringen är inte supersocial. Han är social ibland, med syskonen främst. Vissa barn är ju inte så sociala. Inte vissa vuxna heller.
Det jag vill säga är att det kanske inte är så katastrofalt med er son som det kan kännas när man inte har annat att jämföra med. Jag förstår er oro, och talutveckling och talförståelse är ju väldigt viktigt, och att det sociala samspelet fungerar. Men det andra du beskriver låter som vilken tokig tvååring som helst. De är som rabiata fyllon i den åldern tycker jag. Helt galna!
Hoppas ni får bra hjälp!