Hur våga släppa taget? Separera med barn.

Skulle ni kunna ha barnet nåt annat än 50/50, skulle det hjälpa om du hade barnet mer? Hur är din erfarenhet av honom och hans barn när ni blev ihop? Lät han dig hjälpa honom mycket med barnen? Känner du dig otrygg i att han tar in nån för mycket och för snabbt i ert barns liv? Jag kan förstå att man knyter näven i fickan för sitt barns skull. Starkt av dig att bli särbo i alla fall

Har inga direkta råd annat än att du vet vad du bör göra. Du är starkare än du tror. Ville mest säga att jag har läst och att jag tycker synd om den situation du har hamnat i.

Skickar en stor kram!

Finns det något annat du kan göra - när du mår som du gör ? Ni kanske kan bo någorlunda nära varandra så att varannan vecka - eller hur ni gör - blir enklare ?

Ja, jag fick komma in tidigt. Så här i efterskott och med mer mogna tankar lite väl fort kanske. Jag skulle gärna ha barnet mer än 50% men tror inte pappan medger det. Och jag är ju samtidigt mån om att barnet har en nära pappakontakt och liv tillsammans.

Behöver få skriva av mig lite. Jag är på randen till att säga att det är slut, samtidigt som jag ?vet? att jag inte kommer våga säga det...

Long story short (eller ganska långt):

Tillsammans med min man ca 10 år. Han har två kids sedan tidigare som bor varannan vecka och vi har en gemensam femåring. Bonusbarnen och deras mamma har det varit jobbigt med till och från under alla år men det är nog helt normala typer av problem som kan uppstå i en bonusfamilj antar jag. Men, problemet är upprepade otroheter från sambons sida (vet ej hur långt han gått men det har varit flera som han sex-chattat med, snack om att träffas och åtminstone en har han haft sex med). Jag har dock av någon anledning hängt kvar vid hans sida trots att jag konfronterat honom flera gånger. Tånker alltid: nästa gång är sista gången...

Oklart hur jag har blivit så nedbruten att jag inte vågar ta steget vidare. Men det har varit en rad saker: dödsfall i min familj så jag är rätt ensam på min sida, sjukdom, karriärbyte, barnet som kom lite oplanerat ganska sent i livet mm. Samt han har en manipulativ sida och är väldigt duktig på att lägga över skulden på mig. Kvar är en liten skrumpen version av mig som inte är samma glada, starka och pigga variant som förr. Och jag VET ju att jag borde lämnat för länge sedan. Vilket gör att jag får ännu sämre självkänsla. 

Vi har träffat familjeterapeut vid ett par tillfällen men han är inte så pigg på det. Och t.o.m terapeuten uttryckte (när jag träffade henne själv) att hon blev oerhört provocerad av hans sätt att skuldbelägga mig för situationen som blivit. 

För ett tag sedan tog jag dock mod till mig att skaffa en egen lägenhet och kräva att vi provade att vara särbo. Jag bor där några dar i veckorna. Barnet har växlat lite var han har bott men det är alltid jag som tagit huvudansvaret. Han har nog inte lidit av detta så mycket eftersom vi fortfarande gör saker ihop, har det trevligt tillsammans och inga bråk direkt. Bonusbarnen har nog blivit lite bättre sen dom ?slipper? mig lite. Eftersom jag inte är så glad länge och inte orkar kämpa med den biten så helhjärtat eftersom mina tvivel och förstörda tilliten till min man står i vägen. 

Men jag vill inte längre. Orkar inte mer tror jag? Vill inte vara intim. Det hela handlar ju om att jag inte vill förstöra för mitt underbara barn som är så stabil och lycklig som det är. Mannen är inte elak fysiskt på nåt vis. Utan hjälpsam och charmig och har försökt att laga och lappa. Men inte alltid så närvarande förälder. Inte så bra ork/kunskap/vilja att ge näringsriktig kost, byta lakan, ger godis i överflöd, sitter mkt med mobilen eller sysslar med hobbies istället för att umgås med sina barn. Vi har lite olika syn på vad pengar och tid ska läggas på. Dessutom är bonusbarnen är inte alltid så trevliga i sitt sätt/språk. 

Nu vet jag ju att jag klarar ekonomin att ha egen lägenhet (även om det är tight). Men HUR FASEN vågar jag släppa taget om mitt barn som är det enda viktiga i mitt liv??!! Låter honom bli ett skilsmässobarn med växelvist boende. Känns som han snabbt (med tanke på hans historik) kommer hitta nån annan kvinna som ska bli del av barnens liv. Och HUR SKA JAG VÅGA säga att enough is enough? Jag vågar inte prata alls längre. Biter bara ihop, knyter handen i fickan, svär och gråter lite för mig själv och grunnar i min ensamhet.

Du hade inga egna barn då och kan inte beskyllas för att veta hur du borde ha gjort. Problemet är om han som förälder anser att det är rätt att dra in någon för snabbt och för tidigt. Jag kan förstå att du ser annorlunda på det idag. Men det är ett problem ifall han inte har insett det.

Det vanliga är väl att man delar 50/50 så slipper man diskutera hur man delar upp ekonomin. Men det skadar ju inte att önska. Bra relation hänger inte på den mängd tid man umgås.