Konstigt med viss ömkan för "oviktig" person?
Fick alldeles nyss av en slump nys om att en av mina föräldrar knivhuggits till döds.Bakgrund: mina föräldrar var knarkare och spelmissbrukare och hade plockat på sig höga "svartskulder" genom åren, som betalades av i låg takt och omfattning då de envisades med att inte sälja huset jag växte upp i.
De gav mig mat och en (smutsig) säng, men brydde sig aldrig om mig utöver det (men betedde sig rätt sällan direkt illa mot mig heller), så vart oerhört lättad över att komma ifrån dem för ca. 4 år sedan, att slippa se röken av dem igen.
Har alltså aldrig känt något för någon av dem.
Med detta i åtanke undrar jag: är det märkligt att jag någonstans nästan tycker synd om offret, i egenskap av medmänniska allmänt? Trots att alla broar var brända för min del hade en del av mig hoppats för deras skull att de, iom att de gick isär och sålde huset (varpå jag kom ifrån dem), skulle lyckas bryta sig loss från den destruktiva spiralen och skaffa sig en någotsånär dräglig tillvaro. Nu rök istället en av dem; kan bara anta att det är någon av alla lånehajar som nu "klippt" vederbörande (de kom återkommande hem till oss och hotade mina föräldrar).
Vad kan detta bero på? Är jag helt enkelt för empatisk av mig, eller kan det vara något helt annat?
Tacksam för alla tankar.
