Pappan vill behålla?

Givetvis min egna sambo som är otroligt upptagen med "sina måsten" för att förtydliga det. Rätt galet att folk tror det handlar om otrohet när man skriver sin sambo och att han är upptagen 

För papporna är det ju rätt "gott" eftersom dom inte alls behöver axla de tunga bitarna på samma sätt. Min sambo säger att jag bara alltid är så negativ. Han blir dessutom förbannad över att jag läser på "nätet" om hur det kan vara.. Tex förlossningsskador etc och säger "sluta läs massa skit på nätet" .. och menar på att det inte är så. Men det är någonstans skönt att få verklgiheter som man annars ofta inte går ut med. Och eftersom världen bara går i rosa, violett och guld för min sambo som tror att allt är mysigt och bra och en liten bebisbubbla  så känns det som att jag behöver smasha in baksidan och allt som inte kommer vara små rosa moln och enhörningar. Jag har aldrig drömt om barn- någonsin. Har väl dock på senare tid känt att jo men klart jag vill ha barn- men jag kommer vara livrädd och aldrig känna mig riktigt redo.. Jag gillar att ha kontroll. Och min största mardröm är en hemsk förlossning, att jag spricker, bestående men och ärr på kroppen och att jag ska tycka illa om mig själv efteråt. Vill inte ha några fula bristningar. Och jag är livrädd för att inte få något liv efteråt och bli en sliten flerbarnsmorsa som står och röker under köksfläkten och halsar energidryck och lever i en relation med en man som aldrig är hemma- utan jobbar jämt och som aldrig tar sitt ansvar.. Haha okej nu målade jag upp mitt skräckscenario. Det kommer säkerligen inte vara så (och nej jag röker inte heller).. 

Men jag är livrädd för att hamna i en situation där pappan inte axlar 50% av all tid och ansvar. Karriär och mitt egna liv är otroligt viktigt för mig. Det är inte  mindre viktigt för mig än för alla män bara för att jag råkar vara kvinna..  Jag älskar v erkligen min sambo som är fantastisk och omhändertagande och jordnära och ekonomisk å allt det där. Men otroligt upptagen och nästan aldrig hemma.. Och att då bära ett barn för hans skull utan att man rett ut exakt om vilka uppoffringar han kommer göra och om han verkligen till 100% kommer bära sin del av ansvaret. Sin del av alla vab, hemmadagar, pappadagar, kvällar etc så jag också kan få fortsätta ha en karriär och en fritid(egentid) på samma villkor som honom. Jag ska inte per automatik vara hemma bara för att jag har en livmoder... 

Finns det i någon värld där pappan verkligen tar sin del av ansvaret? Dvs 50%?

Var lite det jag var rädd för bla. Att han inte skulle ta samma ansvar, engagemang, tid osv. Läsa på. Förstå vad kroppen går igenom. Att han skulle komma att krävas på 50% av ansvaret. Han är ju dessutom rätt anti att "allt ska delas lika" utan menar på att det gör vi ju sen- vad som är bäst för familjen. Om det är han som är hemma 90% eller jag kvittar. Men med dom tankarna vet jag ju att det som är "bäst" kommer alltid vara till hans fördel. Det är alltid jag som ska sköta sånt som han "inte har tid för" etc. Väldigt enkelt att kunna ta beslut om barn när han inte blir drabbad rent fysiskt själv. Allt är sådana självklarheter. Det han klarar sig med är att göra en "insättning"- för att sedan ta håltimme i 9 månader å sedan "gulla lite" när han har tid och lust- å resten lämnas till mig med argument om att "han ändå inte kan amma".. Förespråkar naturlig förlossning etc för allt ska ju vara som det "ska" enl naturens alla lagar. Amning mm ska fungera bara för så har det ju alltid varit. Å någonstans tror jag att han förväntar sig trots upprepade diskussioner i ämnet att det är jag som ska vara hemma- för han kan ju inte amma. Å det finns ju inget finare än å va hemma med sina barn- bara det att jag inte är någon "hemma-person". Jag vill jobba, göra rätt för mig, ha lika stor rätt till mitt eget liv, mina intressen som han har. Samma villkor, samma ansvar. 

Gjorde ju abort i slutänden. Var mkt ambivalent och ångrade tom mig i massor några dagar efteråt. Måste vara hormonerna som spökade. Nu några veckor senare har hormonerna avtagit och jag känner inte alls lika starkt på samma vis som jag gjorde direkt efter aborten. Skulle såklart göra allt för mitt barn. Men ska jag ha barn ska den blivande pappan också vara beredd att göra allt. Offra allt. Ta sitt ansvar för något som han varit delaktig i att sätta till världen om jag ska genomgå fysiska förändringar och uppoffringar.

Nä, det är en svår situation..