Inlägg från: Anonym (Jobbigsvärmor) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jobbigsvärmor)

    Svärmor kommer få oss att göra slut

    Hej! Jag och sambon har varit tillsammans i några år och har världens bästa relation, vi trivs helt enkelt extremt bra tillsammans och allt fungerar så perfekt som det bara kan göra i en relation, förutom EN sak- svärmor.

    Min mamma har i alla år haft problem med min farmor, vilket bland annat fick henne att gå in i väggen i en längre period och gjorde att jag sa upp kontakten med farmor- som ändå inte fattar och beter sig som en typisk djävulssvärmor OCH min förra relation slutade i skilsmässa pga att jag vägrade skaffa barn med honom så länge som hans mamma inte betedde sig normalt (sprang ständigt in i vårt hus oanmäld trots otaliga tillsägelser, kom hem med inredning/mattor och skulle bestämma hur vi skulle ha det och dök ständigt upp ÖVERALLT oinbjuden).

    Så jag är extremt känslig för dethär med djävulssvärmödrar, men nu har jag fan hamnat här igen!

    Till en början gick det ganska bra med svärmor, visst hade hon svårt att klippa navelsträngen men hon hade ändå respekt.

    Men så blev jag gravid, och då började helvetet. Hon ska lägga sig i precis ALLT. Vi letar exempelvis ny bostad och svärmor tycker då att vi ska bo på hennes gata. Jag sa bestämt nej då jag tidigare bott i området och inte trivs där och förklarade trevligt precis varför det inte är något för mig. Har nu fått ta diskussionen med henne ÅTTA gånger (dvs varje gång jag träffat henne sen vi började leta bostad och då bland annat på en husvisning som hon ?spontant dök upp på? där hon KRÄVDE att hennes barnbarn inte skulle bo i det området för att HON tycker det kör för mycket bilar!?) och nu har hon alltså gått runt till alla sina grannar och försöker övertala dessa till att sälja till oss trots att jag förklarat ÅTTA gånger (diskuterat i över en timme varje gång) att vi INTE vill bo där.

    Jag kommer från en annan ?stad? ca 30 min körning ifrån där vi bor nu och hade gärna flyttat tillbaka dit (bättre skolor, större, finns faktiskt restauranger som serverar annat än pizza osv) detta fick henne att börja GRÅTA!! Hon hävdar att vi då nekar henne en relation med sitt barnbarn. För 30 minuters körning!?

    Hon kommer hem oanmäld till oss och bara kliver rätt in via ex altanen och kommenterar min städning, köper inredning vi inte vill ha (pga hon tycker vi har det färglöst- JA Vi VILL HA DET SÅ!!) och hon vill bestämma att våra husdjur inte ska vara i säng/soffa för att HON tycker det är äckligt.

    Nu när jag är gravid så blev hon arg över att jag redan köpt hem allt och att hon inte fick köpa något (jag gav ändå henne en önskelista med lite filtar och så hon kunde köpa om hon ville men nej hon ville köpa mer) och så skulle hon gå igenom allt jag köpt och se att var ?ordentligt?.

    Då hon inte förstod sig på babyskyddet (som är snurrbart men dock inte går att ?låsa? på fel håll) så skulle hon läxa upp mig i att man minsann inte får ha bebisar framåtvända. Nej, jag är inte efterbliven och vet såklart detta, mina syskon som jag umgås extremt mycket med har barn så jag har fått lära mig det mesta där samt har såklart läst på nu när vi ska bli föräldrar. Hon går även och kollar hur jag bäddat spjälsäng/vagn och ska bädda om det ?på sitt sätt?.

    Jag har valt att vara vegetarian, sambon är det till 90% (han äter ibland kött ?ute? eller när han är bortbjuden) och vi har därför valt att även vårt barn ska vara det fram tills att hen kan ta ett eget beslut. Den diskussionen tog för oss ca 10 min sen var vi klara med det. Med svärmor däremot har jag nog fått diskutera detta i sammanlagt 5h nu, för hon tycker att detta är fruktansvärt och tänker då minsann inte följa mina löjliga regler när hon är barnvakt. Hon äter själv knappt kött för att hon inte gillar det, men stör sig på att jag har en åsikt om att det är hemskt för djuren och måste alltså därför ?trotsa?.

    Hon säger också hela tiden att detta är HENNES barn, att vi är så unga och inte vet vad vi ger oss in på, att hon kommer få ta över för att sambon inte kommer hjälpa mig och jag inte kommer orka osvosv och refererar alltså alltid till bebisen som SIN.

    Jag gråter nästan aldrig och har haft världens enklaste graviditet utan hormonsvängningar osv, MEN har alltså gråtit vid 3 tillfällen den senaste tiden pga henne. Jag börjar alltså känna att mitt ofödda barn är ett misstag och längtar knappt till förlossning för jag vet att hon kommer förstöra ALLT det mysiga med att få barn genom att lägga sig i och ständigt trycka ner mig. Tror att relationen med min sambo kommer ta slut pga detta, jag orkar helt enkelt inte mer.

    Har såklart pratat med sambon om detta otaliga gånger och han säger att han vet att hon är ?helt dum i huvudet? men att det inte går ta diskussioner med henne. Han tycker att jag bara ska ignorera allt hon säger/gör för det är så han hanterar det. Han har växt upp med bara henne (hon har dock ?ny? familj nu) och är väldigt lojal och känner någon slags tacksamhetsskuld samt är väldigt överbeskyddande med henne så han uppskattar inte när jag säger ifrån och erkände idag att hon sagt att hon ogillar mig för att jag har en ?för stark personlighet?.

    Säger då till honom att han får ta diskussionerna med henne, förklara att det inte är hennes barn och när hon ska lägga sig i bostad/mat osv säga att VI har tagit diskussionen och är klara med den så hon behöver inte lägga sig i, men detta vill han inte göra för han säger att hon kommer fatta att det kommer från mig även om han säger det och då kommer hon börja hata mig vilket han inte vill.

    Vad ska jag göra? Hur ska jag få henne att backa? Hur ska jag få honom att sätta ner foten? Orkar verkligen inte mer!!!

  • Svar på tråden Svärmor kommer få oss att göra slut
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Avenia skrev 2020-04-29 07:20:46 följande:

    Är du redo för barn? För jag tror att du behöver sätta ner foten så det stänker om det! Svärmor kommer att komma och ta barnet ur din famn. Det måste du vara beredd på, och du behöver sitta och förbereda dig på vad du ska göra i olika situationer. Svärmor har tagit makten över ditt liv. Du har svårt att säga ifrån, det är därför svärmor får så stor makt. Hur gammal är du? Inte för att det egentligen spelar roll, men du måste skaffa dig pondus. Säg ifrån. Planera olika scenarier, det är det bästa tipset jag kan ge.

    Min svärmor är som din, men din är lite värre. Jag hade också svårt att säga ifrån i början. Ja, de 15 första åren faktiskt. Hon klampade in och var respektlös. Hon tog det inte bra när jag satte gränser, men allt har blivit bättre sedan dess. Hon är lite som en hund som man måste uppfostra. Gör man inte det så beter sig hunden som den vill.


    Problemet är snarare tvärt om, jag har svårt att hålla tyst och har flertalet gånger satt ner foten, därav att hon sagt till sambon att hon ?ogillar min starka personlighet?.

    Hon blir oerhört kränkt när man säger ifrån och bara enkla kommentarer som när hon kommenterat städning eller våra djur och jag svarat ?duger det inte så behöver du inte komma hit, ingen tvingar dig / vilken tur att du har en soffa hemma utan katter att sitta i då, du kan ju gå hem till den nu? får henne att kolla ledset på sambon och så är jag plötsligt den elaka. Det gör dock att hon inte dyker upp igen på läääääänge, tog nog ett halvår sist!

    Varje gång jag sätter ner foten så säger sambon att jag överreagerar, att jag ska tänka på att hon har gått igenom mycket, att hon bara menar väl eller att jag är respektlös. Han blir helt enkelt jätteledsen/arg varje gång jag säger ifrån.

    Jag kommer inte acceptera att hon håller på såhär när vi har barn, därav att jag tror att det kommer sluta i att sambon och jag gör slut- jag tänker inte ha henne i vårt liv på detta sätt och han accepterar inte att jag säger ifrån= ständiga bråk. Och det är det jag vill undvika.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (suck) skrev 2020-04-29 03:40:42 följande:

    Så länge pappan vägrar klippa navelsträngen och säga ifrån så kommer ingenting att hända. Om du inte drar det extremt och anmäler för inbrott och stalking kanske.


    Har också sagt detta om navelsträng, men sambon säger att det inte handlar om det utan det är hennes personlighet, och det har han delvis rätt i.

    Hon behandlar även sin man som ett barn/som någon mindre vetande och han får inte göra något som han vill. Han gillar exempelvis att laga mat och är bättre än henne på detta, ändå ska hon stå och övervaka, kommentera hur tunt han skivar potatisen eller hur mycket lök han har i.

    Jag har också märkt att hon beter sig såhär respektlöst även mot främlingar, hon lyckas liksom ALLTID kränka folk.

    Sambon gillar min familj väldigt mycket och dom står varandra väldigt nära, så hans mamma får absolut inte träffa min familj för honom eftersom han inte vill att hon ska kränka dom eller vara elak. Vilket han har rätt i, det hade hon till 100% gjort, men dom hade ju kunnat ta det.

    I tonåren sa sambon till väldigt mycket och på ett väldigt hårt sätt, hon fick i samma veva problem med spriten i några år och sambon har tagit på sig skulden för detta, därför är han så rädd för att säga ifrån. Har försökt förklara för honom att det fanns 100 olika anledningar till detta och att det inte var hans fel, men det är därför han säger att hon är så känslig och har så svårt för att säga ifrån.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (öh) skrev 2020-04-29 08:41:09 följande:

    Unga? Du har ju varit gift innan, så hur gamla är ni?


    27 och 30 så inte överdrivet unga.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Avenia skrev 2020-04-29 07:20:46 följande:

    Är du redo för barn? För jag tror att du behöver sätta ner foten så det stänker om det! Svärmor kommer att komma och ta barnet ur din famn. Det måste du vara beredd på, och du behöver sitta och förbereda dig på vad du ska göra i olika situationer. Svärmor har tagit makten över ditt liv. Du har svårt att säga ifrån, det är därför svärmor får så stor makt. Hur gammal är du? Inte för att det egentligen spelar roll, men du måste skaffa dig pondus. Säg ifrån. Planera olika scenarier, det är det bästa tipset jag kan ge.

    Min svärmor är som din, men din är lite värre. Jag hade också svårt att säga ifrån i början. Ja, de 15 första åren faktiskt. Hon klampade in och var respektlös. Hon tog det inte bra när jag satte gränser, men allt har blivit bättre sedan dess. Hon är lite som en hund som man måste uppfostra. Gör man inte det så beter sig hunden som den vill.


    Har ni förresten en bra relation idag, du och din svärmor?

    För det är det jag är rädd för, att det för alltid kommer bli spänt.

    Jag och min svärmor hade en bra relation i början och jag har tyckt att det har varit trevligt att åka dit. Vill gärna känna så igen.

    Familjen är väldigt viktig för mig och både jag och sambon har som sagt en väldigt stark relation med min familj och dom kommer därför naturligt bli en stor del av vårt barns liv- jag vet helt enkelt att dom den första bebistiden kommer förstå att första prio inte är att städa och inte kommer döma det minsta för detta och dom vet såklart både min och sambons gränser och vad vi tycker är okej att hjälpa till med eller inte.

    Jag VILL verkligen känna samma sak med sambons familj, jag VILL att dom är en del av vårt barns liv och jag VILL inte bli irriterad/arg/orolig varje gång dom ska komma hit.

    Jag hade därför velat på ett snällt sätt förklara hur jag fungerar och att jag blir ledsen när hon antar att jag inte kan saker om bebisar eller säger att barnet är hennes. Men vet inte hur jag ska göra detta på ett lagom sätt...
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    springintheforest skrev 2020-04-29 07:43:59 följande:

    Herregud.

    Det där låter helt sjukt. Om din och sambons relation ska överleva behöver ni sätta ner era fötter tillsammans.

    Ni är en egen familj och snart ska ni bli tre. Ta inga diskussioner alls med din svärmor, vad ni beslutar är er sak och inget som hon har med att göra.

    Du får berätta för din sambo att antingen blir det en ändring på detta IDAG eller så kommer ni inte att hålla. Om han är för mesig och inte "vågar" göra något kan det tyvärr inte bli bra. Detta måste komma från er båda. Nu. Inte senare.

    För övrigt låter det bra att flytta 30 minuter bort. Minst.

    Stå på dig annars gör andra det!


    Problemet med att flytta är att vi båda nu har mindre än 5 minuters promenad till jobbet- desto längre flytt innebär alltså desto längre pendling, behov av 2 bilar mm.

    Vi trivs väldigt bra med att slippa detta och tycker därför det är tråkigt att man ska behöva lägga extra tid på det istället för tid med vårt framtida barn.. :(

    Jag har sagt till honom att svärmor kommer vara anledningen till att vi gör slut och förklarat att det var en väldigt stor del i att min förra relation tog slut och han säger då att om det går så långt så kommer han välja mig alla dagar i veckan MEN att han inte vill sätta ner foten och riskera att dom slutar prata då han värderar relationen med sina syskon som bor hemma så högt...

    Han är överbeskyddande med sina syskon och vill gärna hålla koll då han själv for så illa när hon hade problem med spriten och är rädd att detta ska drabba även dom. Han vill därför ha ett stort hus nu med rum till syskonen så att dom har en plats att kunna slappna av lite på, men det är ju inte det enklaste att hitta tyvärr...

    (Ja han har väldigt mycket yngre syskon och ja svärmor fick honom väldigt tidigt och dom VÄLDIGT sent.)
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Usch) skrev 2020-04-29 09:46:37 följande:

    Vad jobbigt. Låter verkligen som att din sambo är lite av problemet här. Han och hans mamma har en osund relation tyvärr. Och den drabbas du av. Så familjeterapi är mitt råd. Jag har själv en särbo där jag känner att svärmor kan komma att bli ett problem om vi flyttar ihop. Hon ringer min särbo minst en gång om dagen. Hon styr och ställer över hans 5 åriga son. Kan tex avboka barnbarnets läkarbesök över särbons huvud. Har åsikter om hur vi träffas med hennes barnbarn, och min särbo försvarar alltid sin mamma. Säger att hon bara omtänksam och gullig. Jag tänker nej hon är dominant och ni har inte klippt navelsträngen. Ibland när han besökt mig har det tagit tid. Då har han pratat med mamma i bilen får man höra sen. Hon är överdrivet daltig med barnbarnet och tyvärr lyssnar särbon på hennes råd. Jag har bara haft med henne och göra i 7 månader men är redan less på henne.


    Absolut är han en del av problemet då han inte vill sätta ner foten (som sagt till stor del pga hennes tidigare spritproblem), men jag kan ändå förstå honom. Att han är rädd att hon ska börja dricka igen om han sätter ner foten och därmed förstöra resten av syskonens ?barndom? tror jag att han på sätt och vis har en poäng i då hon blir otroligt sårad när man säger ifrån och spriten är hennes tröst. Sen kan man ju aldrig förutspå vad som kommer hända, men jag kan också se scenariot framför mig.

    En mammagris är han liksom inte, HON ringer varje dag men han svarar sällan och dom träffas inte ofta. Vi träffas kanske varannan vecka (mest för att han vill träffa syskonen) och hon dyker inte upp här för tillfället eftersom jag satte ner foten för ett litet tag sedan och sa att hon inte behöver vara här om det inte duger, vilket brukar resultera i ungefär ett halvår då hon inte hälsar på här utan vi bara hälsar på hos henne. :)

    Så vi har inte henne här hela tiden och det är inte ett problem dagligen, men jag tror det kommer bli värre när bebis kommer. Annars hade hon ju inte tyckt att det är så viktigt att vi bor så extremt nära henne?

    Hon blir också väldigt ledsen när hon känner sig ?exkluderad? vilket hon tycker att hon blir om vi tex inte säger vilken husvisning vi ska på, därför försöker sambon uppdatera henne om såna saker så att han slipper hennes gnällande senare. Detta upplever jag dock som ett problem för vet hon vart vi ska befinna oss så kommer hon dyka upp där och säger man det i efterhand så ska det ältas sååå många gånger att jag tycker att det är bäst att säga så lite som möjligt till henne.

    Men då tycker sambon att inte heller min familj ska få veta något- men dom är ju liksom normala människor så att berätta saker för dom är inte ett problem så jag förstår inte riktigt varför... han har ju liksom inte heller problem med min familj och vill gärna prata igenom saker med dom och ringer själv dom och frågar om råd med hus/bilar osv.. Men ja han tycker ändå det blir orättvist att han inte får berätta för sin mamma då helt enkelt..
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Ignoramus skrev 2020-04-29 10:13:01 följande:

    Det där låter EXAKT som min svärmor. Jag har varit krasslig och sitter i karantän och enligt 1177 är det sannolikt corona. Ljusglimten i allt detta var att jag i min enfald trodde att det skulle få ett slut på de ständiga oanmälda besöken. MEN INTE. Inte ens regeringens rekommendationer kan hindra den här kvinnan från att dyka upp på daglig basis. Hehe men nu verkar hon själv ha blivit smittad, så nu blir det väl lugnt i några veckor...

    För att återvända till din tråd, så bered dig på att det kommer bli hundra resor värre när barnet väl är här. Du MÅSTE tala med din man! Vad tycker han om hennes beteende?

    Min sambo stör sig typ lika mycket på hennes beteende som mig, men blir ändå sur när jag kritiserar henne (?mitt barn, andras ungar?) så det händer fan ingenting. Dessutom är hon så ordentligt inrullad i sin offerkofta att det är ett smärre mirakel att hon har någon syreupptagning överhuvudtaget.

    Hon kritiserar ALLT i vårat hem hundra gånger per besök, och när min sambo säger åt henne att sluta börjar hon gråta (!) för att vi inte accepterar den hon är. Och så slutar det med att sambon säger ?ja och hon har ju egentligen rätt, hon är ju faktiskt bara sån och vi får acceptera det.?

    ?NEJ?!? HON FÅR LÄRA SIG ATT BITA SIG I TUNGAN OM HON VILL KRITISERA NÅGOT, VI SKA VÄL FÖR FAN INTE BEHÖVA ACCEPTERA DET HÄR? HON BETER SIG ILLA OCH BEHÖVER SKÄRPA SIG, DET ÄR INTE ETT DUGG SYND OM HENNE.?


    Oj, herregud!

    Min sambo tycker själv att hon är extremt jobbig men hans förhållningssätt är oftast att inte svara henne över huvud taget. Om han får samma fråga flera gånger flera gånger för att hon inte blev nöjd med svaret så kollar han bara ner i bordet tills hon ställer en annan fråga typ. Om hon tjatar om något för ?personligt? så låtsas han inte höra.

    Han tycker att även jag ska göra så, men det känns väldigt konstigt för mig, hon kommer ju tänka att det är något fel på mig eller att jag fått en hörselskada? Jag hade inte fattat någonting om någon plötsligt kollar ner i bordet och inte svarar när jag pratar med personen haha..
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Ida) skrev 2020-04-29 10:17:34 följande:

    Men varför ger du dig in i diskussioner med svärmor om hon är envis och tjatig? Jag har många äldre släktingar som har åsikter om både det ena och det andra men jag ger mig aldrig in i några diskussioner med dem utan brukar bara byta samtalsämne, svarar lite kort eller låtsas hålla med.

    Min svärmor har ex många åsikter om var jag och min sambo ska bo och kan tipsa om bostäder i områden som inte alls intressanta för oss. Då brukar jag bara svara att "Ja det området är fint, vi får se vart vi flyttar i slutändan" och sen byta samtalsämne. Likaså får vi massor av saker av svärmor till vårt barn och då brukar jag bara tacka artigt och vill jag inte använda saken så ger jag bort den till någon vän eller lämna in på stadsmissionen. Mitt råd är helt enkelt att sluta gräla och diskutera med svärmor för det leder ju uppenbarligen inte till något gott.


    Jag brukar diskutera det med henne första gången hon frågar och sedan svarar jag oftast bara kort, är mer att jag vill få henne att förstå att det oavsett är vårt beslut och att det hon säger inte spelar någon roll, men absolut har du rätt i att jag inte borde lägga så mycket tid på att diskutera med henne, ska tänka på detta!
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Avenia skrev 2020-04-29 10:21:31 följande:

    Ok, jag förstår. Bra att du säger ifrån. Men kommer ni någonsin till kärnan? Dvs att du frågar svärmor raka frågor som hon MÅSTE svara på. Annars blir det bara att man käftas, onödigt. Fråga henne t.ex "varför kan du inte respektera vårt privatliv?", "skulle du inte bli upprörd om någon lade sig i ditt liv som du lägger dig i vårt?" eller "jag vill att du slutar kritisera saker, förstår du det?".

    Din sambo är nog tyvärr ganska omogen. Ledsen för din skull. Men om det är så att han inte är engagerad i barnet eller i ert liv så kanske du ska göra slut och då också slippa svärmor.


    Jag har sagt ifrån exempelvis när hon klagar på ?min? städning samt typ ?vilken tur att det inte är ditt barn och att det är vi som bestämmer då? när hon inte håller med om exempelvis matval, men nej jag har inte direkt provat frågor eftersom det känns som att det kommer göra henne ännu mer kränkt och sambon inte kommer uppskatta det. Hon vet dock om att det stör oss och säger ofta ?ja jag ska ju inte lägga mig i men...?, ?ja, nu vet jag att du blir arg för att jag säger detta men...?

    Håller inte med om att sambon är omogen utan han har som sagt snarare problem med att han är rädd för att hon ska börja dricka och bryr sig om sina syskon.

    Vad har du fått att han inte är engagerad i barnet ifrån? Han är så engagerad som en pappa kan vara under en graviditet.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Svårt) skrev 2020-04-29 10:27:43 följande:

    Jag vet inte om jag tolkar det hela rätt. Men jag får den uppfattningen att du är lite "djävulssvärdotter". Du vill ha det på DITT sätt. Exakt som din mamma ville, mot farmor då. Jag säger inte NU att det ät fel att vilja ha det på SITT sätt. Men det känns, och det är nu det kommer, som att det ät ditt förhållande. Dina tankar. Dina åsikter. Och inte så mycket din sambos. Vem vet, han kanske faktiskt tycker det är du som är den oresonliga i detta sammanhang och inte hans mor? Därav alla långa samtal du får ha med din svärmor, eftersom hon känner att det är DU och inte NI i era beslut.

    Nu kan jag ha fel. Men vad är oddsen för att det ska vara fel på både din farmor och dina båda svärmödrar? Och angående att ge barnet veg, förstår jag att hon är orolig. Det är ju bara att läsa lite snabbt på Internet så förstår de flesta att veg och små barn inte hör samman...


    Om man kollar hur många liknande svärmorstrådar det finns så tror jag att oddsen för att det är fel på både min farmor och båda dessa svärmödrar ganska stor skulle jag säga.

    Min pappa har varit ytterst lite engagerad i vårt liv och istället lagt sin tid på sina hobbys så ja, mamma har tagit dom flesta beslut, men pga att han inte har velat.

    Sambon tycker också att mamman lägger sig i för mycket och är extremt jobbig och väljer som sagt oftast att bara ignorera henne/inte svara, så jag tvivlar på att han egentligen tycker att det är jag som har fel.

    Vi har som sagt diskuterat alla beslut gällande barnet- allt från vilken barnvagn vi ska ha till klädstil, föräldraledighet osvosv. Sen har jag varit mer intresserad av vissa saker och därför har han mest godkänt det (han bryr sig tex inte jättemycket om vilken färg det är på spjälsängen eller babynestet) men han får ju bestämma lika mycket gällande VÅRT barn.

    Kanske inte varit tillräckligt tydlig med att jag skrev inlägget för att få hjälp med att VILJA ha en stark relation med även hans familj då den är lika viktig som relationen barnet kommer ha med mig familj. Om jag ständigt stör mig på hans mamma kommer inte hon kunna träffa barnet så ofta som vi alla vill att hon ska kunna, därför vill jag ha hjälp med en lösning som passar oss alla.

    Gällande kosten så tänker jag inte ens ta diskussionen, men nej vegetariskt är inte farligt för barn. Som mvc sa till min kompis ?dom flesta barn som äter vegetariskt äter bättre än barnen som matvägrar och i princip äter ljus macka och pannkakor konstant men får i sig en köttbulle då och då?. :)

    Men vill inte höra mer om detta då det inte är vad mitt inlägg handlar om.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Green) skrev 2020-04-29 15:13:46 följande:

    Usch! Min svärmor är lite sådär också..den svärmodern du har är en mardröm. Kan berätta lite om min svärmor, jag vart gravid 2017 - jag var 18 (going on 19), när jag och min sambo talade om det för hans mamma...Det var då min graviditet förstördes och jag mår dåligt än idag. "Jag ringer och bokar tid,du ska ha abort!" röt hon. Min sambo var 21 och hon förhäxade honom med sina ord och pratade (han var en morsgris) försökte lura honom, sa att vi inte skulle klara det och att jag blev gravid bara för att jag skulle "ta honom ifrån hans familj och ha honom för mig själv". Jag vart så besviken, så ledsen och sårad då min sambo sa att hans mamma kanske hade rätt, att han och hans mamma skulle följa med mig till kliniken och göra en abort. Jag vart hjärndöd den dagen, mitt hjärta gick i miljardtals bitar. Jag var helt tom och kände ingenting. Jag bara grät...och kunde inget annat än känna hat för hans mamma. Månader gick och magen växte, jag hade ingen. Absolut ingen. Och mitt i graviditeten, sjätte månaden, från ingenstans fick jag ett samtal av min sambo "Förlåt, vi kan försöka..." och jag kände fortfarande ingenting. Vi älskade fortfarande varandra, typ...trodde jag. Han gjorde det iallafall, efter att han behandlat mig som skit som sin mamma så svalnade det rejält. men han lyssnade för mycket på sin mamma. Häxan. Hela tiden höll hon på...han förändrades som person, pratade bara om vad hans mamma sagt och om hur hon vill ha det osv. och när jag som sagt hörde min sambo säga dom orden så var jag glad, fast den glädjen var så liten...typ som om man hittade en kupong i tidningen, typ "aha titta, 30% rabatt på kolsalladen". Men jag läktes aldrig. Men när vi träffades så sa jag "Så du ställer upp?" varav han svarade "Ja, vi kan köra adoption istället...mamma sa att det var ett alternativ, för det går väl?". Och då sa det pang igen, det fanns inga känslor i mig. Ingenstans och jag orkade inte längre. Jag kunde inte känna kärlek för det lilla som växte i mig...min lilla flicka. Jag sa hela tiden varje natt då jag smekte min mage "Förlåt för att jag inte kan älska dig". Jag hatade mig själv. Jag hatade alla, jag hatade livet och jag ville dö. Jag bodde längst upp i en byggnad, jag hade planerat att hoppa ut...och dö. Fast jag kunde inte det, jag ville ge mitt barn en chans i livet. Jag spelade med min pojkvän angående adoptera-grejen, han ville det så mycket att jag var tvungen att boka kontakt med socialen och säga att jag ville adoptera bort henne. Klart som fan att jag inte skulle göra...men gjorde det för min sambo's skull. Jag hade ingen annan än honom. Veckan innan bf...det vill säga efter 9 månader som var rena helvetet, så kom han till mig och sa "Jag är så ledsen...min mamma har sagt si och så, förgiftat mig med sina ord, jag vill verkligen försöka och vara en bra pappa.", det var allt jag ville höra från början av graviditeten. Min största önskan gick i uppfyllelse, han skulle ställa upp. Men vart jag glad? Fan heller. Det tog tid för mig att försöka älska honom igen...tillslut gick det. Han var med mig på förlossningen och han var så glad. Jag minns inte hur jag mådde. Och när hon var i min famn då hon kom ut...då kände jag ingenting. Sen ringde min sambos mamma och sa "Du har varit jätteduktig, vet du va, du får bo hos oss, du får det, vi har fixat grejer..." och jag bara nickade. Followed the stream. Det har jag gjort sedan dess, låtsas som om att allt är bra. Jag hatar henne, jag hatar henne så mycket och jag hatar den min sambo en gång var, han är inte den mannen längre, han är en bra pappa och Gud vet att han älskar mig, varje gång jag berättar om hur vilken skitstövel han var så blir han ledsen...gråter och säger hur ledsen han är. Han gillar inte sin mamma längre, hon är en häxa. Ändå får hon träffa min dotter hela tiden...hon ger henne en massa gåvor, åker ut på små resor och brukar ha henne på landet. Hon älskar henne. Men jag vet vilken häxa hon är och jag kommer aldrig att förlåta henne, jag vill aldrig träffa på hans släktingar heller. Inte för att dom gjort illa men...hon är alltid där. Jag vill inte att hon ska få träffa vår dotter, att hon ens ska kalla henne för farmor. Men jag vill att min dotter ska må bra...det är det som räknas. Min dotter är 3 snart och hon förstår allting...ibland vill jag säga till henne "När du var i mammas mage så ville farmor att du skulle dö, farmor är inte snäll, farmor är farlig och äcklig". Men vilken mamma hade jag varit då? Hur som haver...det var det mest traumatiska som hänt i hela mitt liv och det påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna, ibland har jag för mig att jag inte älskar min dotter...ibland intalar jag mig själv att jag är ett monster som gav henne liv för att jag behöll henne. Och jag gråter varje dag när jag ser på min dotter (gråter nu...) för jag vet att dessa tankar inte är verkliga, de är falska och kommer ifrån hennes äckliga farmor. Jag har visst kärlek för min dotter. Jag älskar inte mig själv...jag älskar inte mina släktingar...jag älskar min sambo fast ändå inte...jag försöker så gott jag kan med att känna men det går inte. Jag känner bara hat och sorg, vad är glädje? Vad är skratt? vad är kärlek?

    långt svar...ville bara få det sagt.


    Men herregud! Jämför med detta så är ju min svärmor ingenting!

    Hoppas verkligen pappan försöker gottgöra dig till 1000%.

    Du ska absolut inte behöva träffa din svärmor alls, och hade faktiskt förstått om du inte orkar med att din dotter träffar henne heller. Hoppas att allt känns bättre snart!
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Jodu) skrev 2020-04-29 17:09:26 följande:

    Ts, du är ändå rätt provocerande i det du säger tillbaka till farmor. Det hon gör är inte rätt, men det betyder inte att du behöver vara sarkastisk eller otrevlig tillbaka.

    Du kan säga vad du vill, men av det man läser så måste:

    1. Du och din sambo sätta gemensamma gränser

    2. Din sambo måste ta ett snack med sin mamma

    3. Byt lås

    4. Argumentera aldrig/käfta inte emot när farmor börjar. Säg ingenting. Elda inte på. Konversationen ebbar ut väldigt fort om bara den ena pratar.

    Köper hon ngt, tacka och ta emot. Be om kvitto eller sälj det? Oavsett vad du tycker så kommer denna kvinna bli ditt barns farmor. Du bör som förälder göra det du kan för att barnet kan ha en god relation till släktingarna på bägge sidor.

    Får ni ett tufft barn med kolik och dylikt kommer du älska all avlastning du kan få, se farmor som en resurs istället.


    Självklart behöver jag inte vara otrevlig tillbaka, men man tappar ju tillslut tålamodet och orkar inte och känner att det räcker.

    Hon har inte nyckel hit, hon går oftast via altanen och kollar in genom fönstren eller under vår/sommar då vi har öppet så går hon rakt in via altanen/uteplatsen.

    Sambon vill absolut inte att hon är barnvakt då han inte litar på att hon håller sig nykter men vi har en massa stöd från min familj osv så avlastning är definitivt inte ett problem.

    Som jag skrev i något av tidigare inlägg så skrev jag detta inlägg just för att få tips om hur jag ska hantera henne utan att bli irriterad och just för att vårt barn ska kunna ha en relation med henne, men jag håller faktiskt inte med dig om att det är mitt ansvar som förälder att vårt barn har en relation med båda sidor eller att det är så jäkla viktigt, blodsband är galet överskattat och att säga upp kontakten med min farmor som är en galet giftig människa har inte haft minsta lilla negativa påverkan på mitt liv. Gjorde det när jag var 13 år men önskar att mina föräldrar hjälpt mig med det ännu tidigare.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Wench85 skrev 2020-04-29 16:02:52 följande:

    Det låter som en otroligt jobbig relation! Utifrån vad jag läser skulle jag rekommendera att försöka ett nytt förhållningssätt. Att försöka argumentera, förklara, resonera osv funkar ju inte. Jag skulle försöka avsluta samtalet direkt. Utan att försöka "bli överens" om frågor som inte är hennes frågor.

    Svärmor säger att ni ska flytta till hennes gata. Du har diskuterat detta med henne i över åtta timmar. Kommer en nionde timme göra någon skillnad? Jag tror icke det Jag skulle hitta en formulering som avslutar diskussionen och upprepa den likt en papegoja. Typ:

    "Jag och Maken beslutar var vi vill bo och vill inte diskutera det mer." 

    Svärmor: Men det är ett så himla fint område här.

    "Jag och Maken beslutar var vi vill bo och vill inte diskutera det mer." 

    Svärmor: Vill ni inte att barnet ska få en bra uppväxt?

    "Jag och Maken beslutar var vi vill bo och vill inte diskutera det mer." 

    Svärmor: Ni kommer vilja ha hjälp med barnvakt.

    "Jag och Maken beslutar var vi vill bo och vill inte diskutera det mer." 

    osv.

    Och synka med din man, så när hon vänder sig till honm svarar han:

    "Jag och Frun beslutar var vi vill bo och vill inte diskutera det mer." 

     

     


    Bra tips! Ska prova! Tack! :)
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Silverjenny skrev 2020-04-29 19:21:30 följande:

    Ni borde flytta till en annan stad så hon inte kan bara dyka upp hur som helst. Flytta åtminstone till din hemstad som låg 30 minuter bort, om inte hellre ännu längre bort. Det är inte värt att riskera vare sig bebislycka eller ert förhållande för att hålla svärmor på gott humör, risken är dessutom stor att det hela kommer att eskalera när barnet väl är fött. Tycker du hon är jobbig och springer i vägen nu och har åsikter om allt - vänta bara tills "hennes barn" är fött. Du får nog vara glad om du får hålla i det ibland och möjligen välja färg på ett par bebisstrumpor.

    Ta din familj och fly!


    Vi jobbar båda 5 minuters promenad från där vi bor nu, ju längre vi flyttar desto längre behöver vi alltså pendla- något som vi inte är särskilt intresserade. Tycker inte att vi ska behöva ?offra? en timme av vårt liv på pendling bara för att komma ifrån svärmor, det känns inte som en riktig lösning för mig...

    Så långt hade varken jag eller sambon accepterat att det går- men det kommer vara det hon vill och därför vill jag redan nu veta hur man hindrar detta på bästa sätt utan att göra henne för kränkt/ledsen. Jag tänker dock inte kompromissa för mycket gällande vår lycka utan om man försöker ?snällt? och hon fortsätter så får man ju helt enkelt sätta ner foten på ett hårdare sätt.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Laura) skrev 2020-04-29 13:24:45 följande:

    Kan det vara en idé att din sambo får gå och prata med någon angående hans relation med hans mamma? För det är inte normalt att behöva trippa runt på tå och tro att man var anledningen till någon annans alkoholproblem. Svärmor är en vuxen kvinna. Hon behöver också ta ansvar för sina egna handlingar. 

    Jag skulle flytta längre bort om jag var er. Synd med pendlingen, men för ert förhållande och sanity behöver ni nog lite avstånd mellan er och svärmor tills ni kan ha ett hälsosamt förhållande med henne.


    Har föreslagit detta men har är tyvärr inte intresserad av att prata med någon. :/
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (F) skrev 2020-04-29 21:16:33 följande:

    FLYTTA!!! Innan barnet är fött! Lämna din mesiga värdelösa sambo och stick hem till din hemstad. När barnet är fött är det svårare att flytta på grund av vårdnaden.


    Men herregud, har ju förklarat att han har sina anledningar till att inte vilja säga ifrån och man får ju ha lite förståelse för andra människor. Skulle då rakt inte flytta ifrån honom eller starta någon vårdnadstvist. Han kommer bli en superbra pappa men bryr sig för mycket om sina syskon för att riskera att dom ska växa upp med någon med ett alkoholmissbruk pga något han påverkat.

    Han vill heller inte säga ifrån på ett sätt som får henne att ogilla mig mer och jag vet att han skulle välja mig och vårt barn framför sin mamma om situationen skulle bli så fruktansvärd, men jag skulle aldrig vilja sätta honom i den sitsen.

    Ville som sagt ha tips om hur man sköter detta på smidigaste möjliga sätt och har nu fått en hel del tips på hur jag ska svara på hennes kommentarer. Tack för det allihopa!
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Mindfulness) skrev 2020-04-29 22:42:23 följande:

    Det verkar som om du är traumatiserad från dina tidigare erfarenheter och på så sätt är mer känslig och öppen för att ta kommentarer som hårda pikar eller kritik?

    Nu säger jag inte att din svärmors beteende inte är gränslöst, men om du känner som om detta äter upp dig inifrån kan det bli svårare att hantera allt när hon kommer på spontanbesök eller tipsar om ett ställe att flytta till. Det påminner dig om dina trauma från förr och skadan är större. Svärmor kommer du inte kunna ändra på och troligtvis inte heller din sambo. Vad kan du göra själv för att försöka distansera dig från din svärmors ord och handlingar så att du kan må bättre?

    Jag har en utländsk svärmor i en kultur där ålder styr allt, så utifrån ett svenskt perspektiv är hon nog ett par hundra gånger galnare än din. :) Jag har lyckats finna mig i det och börjat att se det charmiga med en överengagerad svärmor. Jag vet att min bara vill väl.


    Tror att du har helt rätt i att jag är extra känslig för detta, men har tyvärr inte minsta susning om hur jag ska få det att påverka mig mindre, börjar liksom koka direkt vid minsta lilla kommentar och när vi sedan kommer hem blir jag jätteledsen (det senare pga hormoner för tillfället antar jag).

    Tror det som stör mig mest är att hon ständigt ska tävla om sambon, hon vet att hon varit en värdelös mamma till honom och behöver bekräftelse på att han ändå älskar henne typ. Och gärna då att han älskar henne mer än mig, och det fortsätter trots att han visat att den tävlingen vinner hon inte. När hon då inte vinner så kan hon plötsligt vända och börja fjäska för mig och istället påpeka alla fel sambon har enligt henne och pikar om att jag kan hitta bättre, sen jag blev gravid handlar pikarna istället om att jag därför kommer behöva henne (vilket jag inte gör då sambon inte har dessa brister samt jag har en handfull andra som stöd vid behov.)

    Men det hela gör ju bara att han får fortsätta ta hand om henne (nu för tiden mest hennes känslor då), precis som han fått göra hela sin uppväxt.

    Tror att hon har svårast för att acceptera att han är vuxen och har ett eget liv, hon kan inte alls se det som något bra utan vill fortfarande ha med honom på sina familjesemestrar mm.
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym skrev 2021-04-11 23:53:22 följande:

    Hur har det gått ts?


    Inte kollat tråden och således inte gett några svar, förlåt! Men svarar nu ifall någon är intresserad.

    Sonen är nu ca 1,5 år och barn nr 2 bakas. :)

    Vi valde att köpa hus på samma ort som svärmor bor då vi inte ville pendla till jobb, tar väl ca 5 min för svärmor att köra hit.

    Vi har DEFINITIVT haft rent kaosartade argumentationer, inte så mycket kring sonen dock utan mest kring hur hon tycker att vi ska inreda/renovera vårt hus.

    Har fortsatt stå på mig väldigt mycket och tycker idag oftast synd om henne. Hon säger absolut klumpiga saker och har ett helt otroligt bekräftelsebehov. Hon försöker tex kräva att få vara barnvakt, för att hon tycker det är tråkigt att umgås med sonen när han gillar mig mer (han är inte extremmammig eller blyg utan leker gärna med dom flesta, problemet är bara att hon aldrig faktiskt typ sätter sig på golvet och leker med honom så att dom får en riktig relation, hon bara köper grejer eller kommer inom och sitter i soffan och dricker kaffe samtidigt som hon kollar lite på att han leker typ) och som jag nämnde i tidigare inlägg är varken jag eller sambon bekväm med att hon är barnvakt eftersom hon är så labil psykiskt samt ofta tagit till flaskan.

    Hon är väldigt arg över att hon upplever att min mamma har mycket starkare relation med sonen - ändå träffar inte min mamma honom jättemycket mer pga hennes långa arbetstider och långt till jobb, men hon engagerar sig verkligen i honom och han ääälskar sin mormor. Mamma har passat honom 2 kortare stunder (hon är den enda som varit barnvakt) och detta har svärmor varit ordentligt sur över, men både jag och sambon bara ignorerar det när hon säger det.

    Angående huset har vi helt olika syn på ekonomi - jag och sambon vill inte ha en massa lån utan renoverar löpande (finns inget akut som behöver göras i huset utan endast rent estetiska saker. Badrum osv är renoverade, fönster, tak, dränering, värmepump osvosv är nytt.. Köket är fult men fullt fungerande (ganska nya vitvaror) så vi kommer förmodligen inte renovera det förrän barnen är så stora att man slipper massa barnlås eller märken från bobbycars haha. Men svärmor tycker att det är helt sjukt att vi inte vill göra allt direkt, tycker att vi ska låna mer, säger att hon skäms inför sina kompisar som vet att vi bor här (vilket är intressant för tomten är välskött, huset är målat för 2 år sedan och man ser från vägen en snygg altan byggd för 3 år sedan- så vet inte vad hennes kompisar kan klaga på, dom springer ju inte direkt i vårt kök).

    Vi har iallafall hittills renoverat 5 rum, har då lagt mycket tid på bredspackling, lagt pengar på snygg platsbygd förvaring, höga fina lister, mycket vägglister, designeluttag osv som hon har klagat så extreeeemt på när jag berättat om planer/när vi renoverat. Hon gav oss ett presentkort och sa exakt vad för möbler vi skulle köpa för det, jag sa då att det var jättesnällt och att vi nog absolut hittar något fint att handla för pengarna men att det hon föreslog inte passade med stilen vi ska ha i huset. Det resulterade i att hon dagligen ringde och terrade sambon (som oftast inte svarade) och tjatade om att vi skulle köpa det hon ville och placera det där hon sa. Tillslut fick jag stressköpa annat för presentkortet så att jag kunde säga att möjlighet till hennes förslag inte längre fanns. MEN när vi varit färdiga med renovering/inredning i rummen har hon förvånat sagt ?oj här ser ju ut som i mina inredningstidningar. Så får aldrig jag till det, jag tänker inte på att lister o sånt gör så mycket..? för att sedan återgå till att klaga på köket, att hon inte gillar vårt färgval i trappen eller att hon tycker att vårt plankgolv är omodernt. Så ja, arg har jag definitivt varit, men också skönt att hon i slutändan sett att jag haft rätt.

    Har varit lite likadant gällande sonen- hon klagar på att han är för fäst vid mig för att sedan säga att det gjort henne så ledsen att hennes barn aldrig saknat henne när hon lämnat på förskola, och att dom gråtit när hon hämtat. Hon säger att hon tycker att jag är en så bra mamma och att hon önskar att hon haft ett sånt fokus och tålamod när hennes varit mindre - samtidigt som hon alltid ska ifrågasätta mig och gå igenom skötväska/packning när vi är på utflykter..

    Hon springer inte ner dörrarna här och jag har lärt mig att oftast skratta åt hennes absurda kommentarer (värre är det för personalen på hennes mammas boende där hon dagligen är och beter sig illa, läxar upp personal över helt oväsentliga grejer, extrastädar när dom precis är klara osv..) och vi försöker ha sambons småsyskon här så mycket det bara går - dom blir alltid väldigt nedvärderade och dåligt behandlade av sin mamma och behöver ofta en paus och att få lite ?normal? tid. Även svärmors man börjar uppenbarligen tröttna och har börjat jobba väldigt mycket mer alternativt hänga här för att slippa henne (han säger att han ska hjälpa oss med saker men oftast lagar jag mat/bakar till honom och låter honom prata av sig lite haha)

    Kan ju inte avslöja allt för mycket detaljer ifall svärmor mot alla odds skulle hitta inlägget, men en helt absurd grej hände iallafall när svärmors mans dotter för lite sedan råkade ut för en olycka och var nära döden - och svärmor inte brydde sig för det är ju inte hennes barn och dom hade inte tid att åka till sjukhuset osv för hon skulle ju åka och shoppa. Hans barn/barnbarn är verkligen värda NOLL för henne och hon beter sig rent vidrigt mot dom. Kommenterar att deras bilar är skabbiga, att deras jobb är äckliga och anmärker om någon gått upp i vikt osv.

    Hon är väldigt nedvärderande även mot sambon och säger hela tiden att han är oansvarig och inte hjälper till tillräckligt - trots att detta är något jag ALDRIG sagt. Det enda hon vet är att han är väldigt svårväckt - han har således aldrig tagit någon natt, men jag har aldrig haft problem med att ta nätterna (i 99% av fallen har ju liksom uppvaken varit pga amning - så vad ska sambon dessutom göra haha) men ständigt kallar hon honom en dålig pappa. Ändå har han alltså jonglerat renovering och jobb med barnlek, umgås extremt lite med kompisar (förutom kompisar med barn som man umgås gemensamt med då), lägger knappt tid på hobbyn längre (runt 3 timmar i veckan kanske..) eftersom han hellre lägger tiden på sonen, städar mycket då han har full respekt för att det inte är lätt att få städning gjord samtidigt som sonen vill ha uppmärksamhet och ja, jag vet verkligen inte vad mer jag skulle kunna begära av honom som pappa. Sonen är överförtjust i honom, frågar alltid vart han är när han jobbar och sådär. Så sambon är rätt trött på hennes ständiga nedvärdering och ignorerar mest henne.

    SJUKT långt inlägg- men sammanfattningsvis: svärmor är alltså fortfarande djävulen MEN vi låter inte det påverka våra liv så mycket och det blev faktiskt definitivt inte värre för att vi fick barn.

    Vi är lyckliga och stör oss TILLSAMMANS på svärmor även om sambon fortfarande vill att man är väldigt ?snäll? mot henne då han är rädd att alkoholproblem osv ska komma tillbaka.

    Önskar alla övriga med hemska svärföräldrar all lycka och en stor KRAM!
  • Anonym (Jobbigsvärmor)
    Anonym (Moa) skrev 2020-04-30 19:12:47 följande:

    Ja det där låter inte kul alls.

    Det enda jag kan hålla med om är att små barn bör få i sig kött ibland. De behöver verkligen proteiner när de växer och det är inte alltid helt lätt utan kött.

    Min dotter har två vänner som är vegetarianer och mycket korta till växten.


    Sonen får i sig protein från källor som inte är kött. Han har hela tiden legat högt på längd/viktkurvan och om man jämför med min systerdotter som är 1,5 år äldre än honom, äter kött och har en pappa som är 6 cm längre än min sambo (han är alltså ca 1.92 lång, sambon är inte extremkort haha) och syrran är ett par cm längre än mig - så väger sonen nästan ett kilo mer och är endast 4 cm kortare. Så jag oroar mig inte särskilt mycket över varken proteinbrist eller korthet faktiskt. ;)

    Men som tidigare sagts - det var ju inte detta inlägget handlade om. :)
Svar på tråden Svärmor kommer få oss att göra slut