Anonym (Green) skrev 2020-04-29 15:13:46 följande:
Usch! Min svärmor är lite sådär också..den svärmodern du har är en mardröm. Kan berätta lite om min svärmor, jag vart gravid 2017 - jag var 18 (going on 19), när jag och min sambo talade om det för hans mamma...Det var då min graviditet förstördes och jag mår dåligt än idag. "Jag ringer och bokar tid,du ska ha abort!" röt hon. Min sambo var 21 och hon förhäxade honom med sina ord och pratade (han var en morsgris) försökte lura honom, sa att vi inte skulle klara det och att jag blev gravid bara för att jag skulle "ta honom ifrån hans familj och ha honom för mig själv". Jag vart så besviken, så ledsen och sårad då min sambo sa att hans mamma kanske hade rätt, att han och hans mamma skulle följa med mig till kliniken och göra en abort. Jag vart hjärndöd den dagen, mitt hjärta gick i miljardtals bitar. Jag var helt tom och kände ingenting. Jag bara grät...och kunde inget annat än känna hat för hans mamma. Månader gick och magen växte, jag hade ingen. Absolut ingen. Och mitt i graviditeten, sjätte månaden, från ingenstans fick jag ett samtal av min sambo "Förlåt, vi kan försöka..." och jag kände fortfarande ingenting. Vi älskade fortfarande varandra, typ...trodde jag. Han gjorde det iallafall, efter att han behandlat mig som skit som sin mamma så svalnade det rejält. men han lyssnade för mycket på sin mamma. Häxan. Hela tiden höll hon på...han förändrades som person, pratade bara om vad hans mamma sagt och om hur hon vill ha det osv. och när jag som sagt hörde min sambo säga dom orden så var jag glad, fast den glädjen var så liten...typ som om man hittade en kupong i tidningen, typ "aha titta, 30% rabatt på kolsalladen". Men jag läktes aldrig. Men när vi träffades så sa jag "Så du ställer upp?" varav han svarade "Ja, vi kan köra adoption istället...mamma sa att det var ett alternativ, för det går väl?". Och då sa det pang igen, det fanns inga känslor i mig. Ingenstans och jag orkade inte längre. Jag kunde inte känna kärlek för det lilla som växte i mig...min lilla flicka. Jag sa hela tiden varje natt då jag smekte min mage "Förlåt för att jag inte kan älska dig". Jag hatade mig själv. Jag hatade alla, jag hatade livet och jag ville dö. Jag bodde längst upp i en byggnad, jag hade planerat att hoppa ut...och dö. Fast jag kunde inte det, jag ville ge mitt barn en chans i livet. Jag spelade med min pojkvän angående adoptera-grejen, han ville det så mycket att jag var tvungen att boka kontakt med socialen och säga att jag ville adoptera bort henne. Klart som fan att jag inte skulle göra...men gjorde det för min sambo's skull. Jag hade ingen annan än honom. Veckan innan bf...det vill säga efter 9 månader som var rena helvetet, så kom han till mig och sa "Jag är så ledsen...min mamma har sagt si och så, förgiftat mig med sina ord, jag vill verkligen försöka och vara en bra pappa.", det var allt jag ville höra från början av graviditeten. Min största önskan gick i uppfyllelse, han skulle ställa upp. Men vart jag glad? Fan heller. Det tog tid för mig att försöka älska honom igen...tillslut gick det. Han var med mig på förlossningen och han var så glad. Jag minns inte hur jag mådde. Och när hon var i min famn då hon kom ut...då kände jag ingenting. Sen ringde min sambos mamma och sa "Du har varit jätteduktig, vet du va, du får bo hos oss, du får det, vi har fixat grejer..." och jag bara nickade. Followed the stream. Det har jag gjort sedan dess, låtsas som om att allt är bra. Jag hatar henne, jag hatar henne så mycket och jag hatar den min sambo en gång var, han är inte den mannen längre, han är en bra pappa och Gud vet att han älskar mig, varje gång jag berättar om hur vilken skitstövel han var så blir han ledsen...gråter och säger hur ledsen han är. Han gillar inte sin mamma längre, hon är en häxa. Ändå får hon träffa min dotter hela tiden...hon ger henne en massa gåvor, åker ut på små resor och brukar ha henne på landet. Hon älskar henne. Men jag vet vilken häxa hon är och jag kommer aldrig att förlåta henne, jag vill aldrig träffa på hans släktingar heller. Inte för att dom gjort illa men...hon är alltid där. Jag vill inte att hon ska få träffa vår dotter, att hon ens ska kalla henne för farmor. Men jag vill att min dotter ska må bra...det är det som räknas. Min dotter är 3 snart och hon förstår allting...ibland vill jag säga till henne "När du var i mammas mage så ville farmor att du skulle dö, farmor är inte snäll, farmor är farlig och äcklig". Men vilken mamma hade jag varit då? Hur som haver...det var det mest traumatiska som hänt i hela mitt liv och det påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna, ibland har jag för mig att jag inte älskar min dotter...ibland intalar jag mig själv att jag är ett monster som gav henne liv för att jag behöll henne. Och jag gråter varje dag när jag ser på min dotter (gråter nu...) för jag vet att dessa tankar inte är verkliga, de är falska och kommer ifrån hennes äckliga farmor. Jag har visst kärlek för min dotter. Jag älskar inte mig själv...jag älskar inte mina släktingar...jag älskar min sambo fast ändå inte...jag försöker så gott jag kan med att känna men det går inte. Jag känner bara hat och sorg, vad är glädje? Vad är skratt? vad är kärlek?
långt svar...ville bara få det sagt.
Alltså fy fan stackars dig, vad du fick genomlida helt ensam och så ung dessutom!
Min mamma avskydde min sambo i början av vårt förhållande fast han var världens tålmodigaste och snällaste mot henne. När vi berättade för henne att vi skulle ha barn (det var planerat och vi var överlyckliga) var hennes första kommentar "Gör abort för fan!" Den kommentaren smärtade mig fruktansvärt hårt, jag kom aldrig riktigt över det. Och det var bara en liten spontan kommentar - när mamma lugnat ner sig såg hon fram emot barnbarnet och var en hängiven mormor, och började gilla min sambo så jag har bara smakat en liten smula av det du fått gå igenom. Stor kram till dig.
