Sen abort i v. 21 - beslutet och processen

När jag ställdes inför detta beslut i november 2019, visst jag inte vad jag skulle ta mig till. Aldrig hade jag trott att just jag skulle drabbas, graviditeten som hittills hade fortlöpt så otroligt, otroligt bra. 

Utöver panikångestattacker som hade sin grund i en bottenlös sorg, kände jag mig under denna period innan beslutet så oerhört ensam. Min partner, min familj och mina vänner, sjukvården och MVC, vad vet dem? Deras blickar är fulla av sympati, men också tacksamhet över att inte vara i min situation. Det finns i princip ingenting skrivet, mer än ett (förvisso väldigt bra) blogginlägg som hamnar högst upp vid en Googlesökning. Jag tror att det finns betydligt fler än jag som tyvärr ställs inför detta beslut, och känner samma panik och ensamhet som jag. Därför tänkte jag dela med mig lite av vad jag tycker är den värsta dagen i mitt liv, och hur jag mår i dag, fem och en halv månad efter avbrytandet. 

Jag hade RUL 19+2 efter en problemfri graviditet. Hade inga graviditetssymptom förutom gaser i magen och konstant nattlig urination. KUB i vecka 12 visade en sannolikhet på 1 av 15 678 att vår lilla ängel skulle ha någon av de kromosomavvikelser KUB är avsedd att identifiera. Vi beslutade att inte göra NIPT. Vid RUL upptäcktes en eller flera fysiska avvikelser och världen rasade samman. Vi fick extremt god hjälp av sjukvården, med stöd både från MVC (Läkarhuset Odenplan) och Fosterdiagnostiskt Centrum på Nya Karolinska. Från den där onsdagen på RUL, var vi på läkarbesök på en eller annan avdelning varje dag i en och en halv vecka. Det spelar förstås ingen roll för läsaren av detta inlägg, men för mig hade det stor betydelse att få veta att det var en liten pojke vi väntande. Det meddelade läkaren som var först att undersöka honom dagen efter RUL. Så otroligt fint och vackert och fantastiskt att det låg en liten pojke där inne, kändes jag samtidigt som tårarna sprutade när läkaren bekräftade avvikelserna och berättade om vägen framåt. Va, händer detta mig? Det kändes som att hela världen rämnade under mig, jag kan knappt andas. Jag och min partner hade nog etthundratusen frågor vardera. Var skulle man börja? Jag visste bara att drömmen om ett friskt barn, den var borta och hade "tagits ifrån mig" med ett knyck.

På fosterdiagnostiskt centrum på NKS dit vi blev remitterade omedelbart (eftersom graviditeten var så långt gången) fortsatte ultraljud i timtal + ett FVP. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag ska inte berätta om det, för detta inlägg vänder sig egentligen till dig i samma situation, och du vet nog precis hur dåligt man mår. Kanske har du bestämt dig, eller så har du inte. 

Jag vill inte riktigt gå in på detaljer kring vilka avvikelser vår fina lilla ängel hade, men avvikelserna berodde på ett väldigt ovanligt kromosomfel som upptäcktes i fas två av resultatet av FVP. Min enda önskan var att kunna få alla svar och kunna fatta ett informerat beslut, men jag hade typ fyra dagar på mig innan abortgränsen. Fullständigt panikartat. Jag beslutade mig snabbt efter att jag fick de negativa prosvaren. Detta eftersom 1) det inte var säkert hur han skulle må och utvecklas under resterade graviditet och det gav mig om möjligt ännu mer panik, och 2) det var osäkert vilken hjälp han skulle kunna få efter födseln och under livet. Tanken på att ge honom sitt livs match redan från start, gjorde mig skräckslagen. Jag kommer aldrig få ett svar. 

Ett piller en måndag (20+6) och sedan skulle förlossningen ske på onsdagen. Jag ställde upp på en undersökning som Danderyds sjukhus höll, nämligen att första dosen med Cytotec på onsdagen skulle tas i hemmet (annars tas de normalt på sjukhuset). Då kunde jag och min partner "ta det lite lugnt, äta frukost och sedan åka in till förlossningen i lugn och ro". 30 minuter efter att jag "fört upp" dessa piller i hemmet kan jag inte längre stå på två ben. Smärtan är oerhörd, jag har kaskadkräkningar och en sprutande diarré konstant (vad är det som händer?!?). Hur ska jag ta mig till sjukhuset? Jag kan ju inte lämna toaletten? Min partner var stressad och föreslog att vi skulle "ställa in" innan han påminde sig om att det inte finns någon väg tillbaka och bar mig ner till en taxi. Jag kräktes hela vägen till Danderyds sjukhus och när jag kom fram kröp jag in på en toalett på helt fel avdelning. Jag kunde inte ta mig en meter. En sjuksyster hämtade mig till slut i en rullstol och körde upp mig till gyn där förlossningen skulle ske. Vid det laget hade jag börjat frysa så mycket att jag höll på att gå i bitar. Jag skakade på riktigt som ett asplöv. Inne på mitt rum klädde jag av mig alla kläder och kröp in i duschen och duschade skållhett. Efter 20 minuter var jag tvungen att ta duschpaus för att de skulle sticka i armen och ge mig smärtstillande och något mot kräkningarna. Jag kräktes allt jag fick i mig, och allt som fanns i mig och fortsatte bajsa likt aldrig förr. Detta OCH en enorm smärta i mage och rygg. Jag kunde inte prata, knappt se, utan hade fullt fokus på att överleva. Det kändes som jag skulle dö. 

Den fysiska persen var inget som någon hade informerat mig om. När min älskade son kom ut 18:30 på kvällen, hade det gått 10,5 timmar. Klockan 18:30  jag kändes som hela livet kom tillbaka. Smärtan försvann och jag visste att kampen ingen hade förberett mig på, äntligen var över. Jag log av lättnad i två timmar, sedan bröt jag ihop fullständigt. 

Jag valde att titta på honom, hålla honom, klappa honom. Dagen efter ville jag inte lämna sjukhuset utan ville ha med honom hem. Sakta med säkert började det gå upp för mig vad jag hade varit med om, och att jag skulle behöva lämna min älskade son på sjukhuset. Han var så liten, och så otroligt fin. Min mamma, min partner och jag höll en minnesceremoni på sjukhuset tillsammans med en präst, det kändes så bra, och samtidigt helt fruktansvärt fel.

Detta inlägg är förstås inte lätt för mig att skriva. Jag har absolut utelämnat vissa detaljer, men samtidigt gett ganska många, men det finns framför allt några saker jag vill säga med inlägget, nämligen 1) det är helt sjukt och helt fel att ställas inför ett sådant här beslut, 2) det blir lättare med tiden, men saknaden är fortfarande helt enorm och det tär att aldrig ha fått säga hur mycket jag älskar honom till honom, 3) du kommer nog aldrig riktigt få svar på om det var rätt beslut, dina "ifs" and "buts" kommer finnas kvar, 4) det är ditt beslut, 5) en sådant sent avbrytande kan innebära enormt mycket fysisk smärta, vilket jag aldrig blev informerad om, 6) om det känns rätt, ta barnet till dig rent fysiskt, ta bilder och be om fotavtryck och handavtryck, du kommer eventuellt vilja minnas.

I dag mår jag bättre och känner mig till slut redo för en ny graviditet, om den skulle inträffa. De glädjer jag mig åt. Sorgen kommer alltid finnas kvar, men känns lite lättare att bära.

All styrka önskar jag er som på något sätt känner igen sig i något av detta.