Mår illa av att min familj inte finns längre. Vi är skilda och det är mitt fel.
Jag kunde inte hjälpa det. Hade ingen attraktion och jag ville inte vara nära. Det var borta.
Vi gick i rådgivning. Han flyttade.
Jag saknade nåt. Vi var vänner men inget mer.
Och nu har han träffat nån annan.
Att familjen inte finns.. samvetet mot barnen.
Visst jämför jag mig också med den nya. Men det är ensamheten som stör mer.
Ingen attraktion. Kändes bara jobbigt när han ville ha sex. Drog mig undan liksom.
Kanske förhastat men just då kunde jag bara inte..
Har inte sörjt klart.
Jag vet inte vad jag känner. För barnen, trygghet, familjeliv och slippa ensamhet - ja.
Den känslan jag mest har är ångest.
Kan inte förstå att det blev så här... sån ångest
Inte så lätt att träffa någon annan. Mår för dåligt också.
Egentligen att det saknades nåt.. Vi hade det bra o lugnt. Inga bråk eller så.
Men var mer vänner än älskande. Vänner är viktigt att vara men åtrå är också viktigt. Tycker jag. Fast jag sitter med ångest.