• Anonym (Börjar tappa hoppet...)

    Varför kan jag inte sluta tänka på henne...

    Jag var utbytesstudent under ett år i ett land. Jag var fast besluten om att inte falla för någon tjej där men tydligen så kan man inte riktigt bestämma över såna saker, men jag intalade mig någonstans att jag kunde det...

    Jag har innan henne varit nära en tjej och förutom det så har det bara varit meningslöst sex. Men med denna tjejen i den staden, som var en stor stor stad jämfört med där jag bor nu men också rent generellt, så levde jag ett liv jag alltid drömt om. Alltså menar verkligen ett liv som jag alltid drömt om...
    När vi dejtade så insåg jag då risken med att komma nära henne och ville göra slut, men hon bestämde sig för att hon skulle flytta hit med mig. Nu för runt ett halvår sedan gjorde vi slut efter att ha haft långdistans i cirka ett halvår med och vi var ihop i totalt i 1 år. Seperationen var ett gemensamt beslut och det som suger är bara att jag verkligen hatar att det inte kunde fortsätta...

    Jag var typ lättad när vi gjorde slut för jag visste att vi höll kvar i gamla minnen och levde på hoppet av en lycklig framtid. Men bara för att inte diskutera ämnet så är det 100% så att vi inte borde ha fortsatt och det var med mycket smärta och tårar som vi tog beslutet. Både hon och jag gillade verkligen varandra. Efter att vi har gjort slut så har vi båda två haft lite av ett händelselöst liv, speciellt i samband med corona nu. Men det som jag stör mig mest på var hur mitt liv var exakt som jag drömt om med henne. Jag är också ganska säker på att det kunde ha varit någon annan än henne, det handlade mest om att dela det livet med någon jag verkligen älskade, men ända sedan när jag kom hem igen så var det exakt som jag lämnade det. Har aldrig riktigt levt som jag vill här, har alltid bara suttit av tiden eftersom att jag inte kan leva så som jag vill här och när jag kom hem så fanns samma jobb, samma gamla kontakter(som jag insåg inte var värda särskilt mycket jämfört med många jag träffade där), samma rum som jag växt upp i, ja allt samma som jag lämnade det. Kunde lika gärna somnat en kväll och drömt om hela det äventyret och sen vaknat i exakt samma liv...

    Jag har nu varit hemma i ett år och jag har uppgraderat mitt liv ganska så rejält, men jag har under dessa 6 månader inte ens hittat en tjej som jag finner attraktiv. Jag försöker bara jobba på mig själv, men inte en dag går utan att jag drömmer mig tillbaka till den tiden. Jag är inte bekväm med att hon träffar någon annan heller. Jag är på ett sätt glad för hennes skull om hon blir lycklig igen såklart, men samtidigt så vet jag att vi hade varit det, men enbart om vårt liv där hade fortsatt och inte här.

    Mitt mål just nu är att fortsätta växa och flytta till den staden igen. Hon bor ej kvar där men älskar verkligen den staden och vill bara ha det livet igen, men tanken på vad jag hade drar ständigt ner mig när jag sedan befinner mig i nuet igen. Hon är den första som jag verkligen älskat och byggde och levde mitt drömliv vid hennes sida och det går som sagt inte en dag utan att jag inte tänker tillbaka på det...

    Jag har även läst liknande trådar men jag orkar knappt längre... Vill bara må bra igen och vara lika taggad inför livet som jag var då...

  • Svar på tråden Varför kan jag inte sluta tänka på henne...
  • Anonym (Heli)

    Hej. 
    Svårt. Jag uppfattar det som en rest i att du saknar ett annat liv, det liv du hade, samt förstås, henne. Men det lät som att ni båda kom fram till beslutet, det var det bästa? Just då kanske. Sedan tar det tid att komma över någon man upplevt de här sakerna med, jag har inga svar. Jag tyckte ditt inlägg var fint och vill stötta dig. Kanske ni möts igen? Du skriver att du vill tillbaka till staden. Kanske är det det du ska göra, oavsett vad som händer med er, eftersom livet i den staden gjorde dig levande vilket livet där du befinner dig nu inte gör? Var glad över det ni hade, oavsett vad som händer. Skriv gärna mer om du vill skriva av dig. 

  • Anonym (Börjar tappa hoppet...)
    Anonym (Heli) skrev 2020-05-03 21:55:48 följande:

    Hej. 
    Svårt. Jag uppfattar det som en rest i att du saknar ett annat liv, det liv du hade, samt förstås, henne. Men det lät som att ni båda kom fram till beslutet, det var det bästa? Just då kanske. Sedan tar det tid att komma över någon man upplevt de här sakerna med, jag har inga svar. Jag tyckte ditt inlägg var fint och vill stötta dig. Kanske ni möts igen? Du skriver att du vill tillbaka till staden. Kanske är det det du ska göra, oavsett vad som händer med er, eftersom livet i den staden gjorde dig levande vilket livet där du befinner dig nu inte gör? Var glad över det ni hade, oavsett vad som händer. Skriv gärna mer om du vill skriva av dig. 


    Tack för det stöttande orden!

    Ja alltså det var just då eftersom att våra liv kunde gå bredvid varandra då medan det just nu och i den närmsta framtiden inte ser särskilt ljust ut för det.

    Den staden är något jag jobbar för att komma tillbaka till just nu. Jag har minst 3 år kvar men funderar på att plugga en påbyggnad på ännu ett år, så totalt 4, men minst 3, innan jag kan flytta dit igen. Allt med den staden väckte mig till liv. Vill ha en lägenhet i en sådan skyskrapa igen som vi bodde i och leva det uteliv som den staden öppnar upp för och gå på all stand up och ja, jag allt egentligen. Livet här är bara så mycket mer lagom, vädret så mycket tråkigare, folket så stängda och ja, helt enkelt svårt att vara på denna sidan av staketet när man sett den andra sidan...

    Men samtidigt så orkar jag inte vara i detta konstanta stadie av saknad av henne, vårt liv och den staden. Kan inte leva i ett ständigt "så nice vi hade det" och "så nice jag kommer ha det sen" för livet här blir nästan som ett fängelse där jag måste sitta av tiden. Jag är övertygad om att bli förälskad här såklart också ger en hel del av det jag saknar, men sånt går dels inte att tvinga fram och vill inte göra det av fel anledning samt att jag är lite rädd för att jag är rädd för att känna så som jag gör nu om jag skulle vilja lämna sen, men har träffat någon här och ska behöva välja mellan den staden och det livet och ett liv här med en person som jag kanske kommer att börja älska.

    Så jag har hållt mig borta från allt sånt. Kanske behöver jag bara läka, men känner mig både driven och motiverad för att jobba emot det, så jag både pluggar och jobbar nu, men samtidigt så känner jag hur min själ, den delen som verkligen lös upp för första gången, håller på att släckas igen och jag är bara på detta ständiga "inget" med några ups, några downs, men i princip inget. Bara tuggar mig igenom dag efter dag, som har blivit vecka efter vecka och nu snart månader. Som sagt det gör inte riktigt ont längre, bara tråkigt att jag vet hur jag hade det men inte har det nu. Jag är ändå ung och har ett helt liv framför mig, men alltså behöver att dessa 3-4 år på något sätt kan lysas upp, men kan inte vara fast i det förflutna och hoppas på framtiden, jag missar nuet och varenda gång jag besöker nuet så flyr jag till antingen det förflutna eller framtiden igen. Känner mig bara broken och stör mig som fan på det....
  • Anonym (Igen?)

    google-translate?

    Vem är det som roar sig med att maskinöversätta från engelska och posta det här?

  • Anonym (Heli)

    Vadå Google Translate? Missat något?

    Iallafall. Jag fattar. Det att befinna sig i nuet och se fram emot det som kommer sen, vilket i ditt fall är flera år. Det måste kännas väldigt plågsamt. Du är ung, skriver du, och att ta vara på tiden, det som händer nu, hur lätt är det när du egentligen är någon annanstans. Som jag skrev tidigare har jag inga svar, det har väl ingen, och jag önskar jag kunde skriva något som kunde hjälpa dig i allt detta, jag lider trots allt med dig, för jag känner igen känslan. Finns det något som kan få dig att uthärda? 

  • Anonym (Igen?)
    Anonym (Heli) skrev 2020-05-03 22:43:02 följande:

    Vadå Google Translate? Missat något?


    Fejk-tråd.
  • Anonym (Börjar tappa hoppet...)
    Anonym (Igen?) skrev 2020-05-03 22:50:35 följande:
    Fejk-tråd.
    Detta är verkligen ingen fejk tråd och jag förstår inte vad det är som gör att du tror att jag har använt mig av google translate?

    Jag har skrivit på svenska och är genuint nyfiken på vad det är som fick dig att dra den slutsatsen?
  • Anonym (Börjar tappa hoppet...)
    Anonym (Heli) skrev 2020-05-03 22:43:02 följande:

    Vadå Google Translate? Missat något?

    Iallafall. Jag fattar. Det att befinna sig i nuet och se fram emot det som kommer sen, vilket i ditt fall är flera år. Det måste kännas väldigt plågsamt. Du är ung, skriver du, och att ta vara på tiden, det som händer nu, hur lätt är det när du egentligen är någon annanstans. Som jag skrev tidigare har jag inga svar, det har väl ingen, och jag önskar jag kunde skriva något som kunde hjälpa dig i allt detta, jag lider trots allt med dig, för jag känner igen känslan. Finns det något som kan få dig att uthärda? 


    Kanske det, men det skulle i så fall vara att fortsätta blicka framåt och jobba inför framtiden. Liksom se till att den blir så som jag vill ha den. Men samtidigt så är det inte mycket till liv då det i mina ögon kan jämföras med att sitta i fängelse på något sätt...

    Men men, får väl helt enkelt hitta något sätt att leva med det i så fall, men hade såklart varit mer givande att göra något under tiden som gjorde nuet roligt det med. Ska göra mitt bästa för att hitta det, men har inte haft så mycket framgång vad gäller det tidigare.
  • Anonym (Igen?)
    Anonym (Börjar tappa hoppet...) skrev 2020-05-03 23:02:41 följande:
    Detta är verkligen ingen fejk tråd och jag förstår inte vad det är som gör att du tror att jag har använt mig av google translate?

    Jag har skrivit på svenska och är genuint nyfiken på vad det är som fick dig att dra den slutsatsen?
    Grammatik, ordval, sätt att utrycka sig. Klart maskinöversatt.
Svar på tråden Varför kan jag inte sluta tänka på henne...