Att bo med vems släkting som helst kan vara jobbigt (oavsett om det är svärmor, syskonbarn eller sambos barn). Till er som tycker att hon borde vetat vad hon gav sig in på så undrar jag om ni har bott med någon annans släkting en längre tid? Till Ts så skulle jag vilja ge rådet att bli särbos.
Synen på barnuppfostran borde väl rimligen vara en ganska allvarlig dealbreaker? Varför känns det som att den viktigaste frågan aldrig diskuteras innan man blir ihop?
Tänk så många problem singlar och bonusfamiljer skulle slippa om man fokuserade på dealbreakers vid dejting istället för träning, resor och hobbys...
Bonusbarn ska vara minst 50% av ens resterande liv, varför tar man då inte reda på hur det ska funka redan på dejtingstadiet? Övergår helt mitt förstånd. Och ja.. Om vissa saker kommer som en "överraskning" har man flyttat ihop för fort och fokuserat på fel saker, även om det tagit 1,5 år..
Precis.
Det vore också bra att alla blivande bonusföräldrar skulle tvingas bo med någon random utvald människa i minst några veckor så de får lite förståelse hur det är att tvingas bo med någon mot sin vilja.
Eller bara försöka föreställa detta som en övning.
Väldigt många bonusföräldrar förstår inte att de har ett val men inte barnen.
Absolut. Huvudproblemet är oftast att barnets föräldrar ( oftast pappa precis som du säger ) dumpar över all ansvar på bonusföräldern ( oftast bonusmamman ) och barnen att lösa situationen , och det går sällan bra.
Sen utnämns bonusmamman eller barnen till skurken trots att det är oftast föräldern som sabbade situationen från början.
Sen flyr ofta bonusmamman , och pappan gör om samma misstag med nästa och nästa sambo , och barnen blir mer och mer skadade och fientliga varje gång. ;(
En av mina bekanta gick på parterapi precis när de flyttade ihop med sammanlagt 3 barn från tidigare.
Inte för att de hade problem då , utan för att få hjälp med att undvika problem.
De är den enda familjen jag känner som har en bra och fungerande bonusfamilj och är tillsammans nu mer än 10 år senare.
Har barnen och bonusföräldrarna redan börjat hata varandra för att allt går så dåligt är det oftast för sent...
Det är också viktigt att man försöker se saker från de andras perspektiv , lite empati , även om det är tydligen otänkbart för vissa . ( Paula... )
Precis allt just nu. Biomamman som bestämmer alldeles för mkt och infekterar ALLT av oklar anledning, den äldsta är egoistisk och elak, den yngsta kväver en med allt kläng och gnäll. Sambon har ett jobb där han är borta ofta, har hänt att han tagit för givet att jag bara ska ställa upp som ?barnvakt? pga han inte har någon annan som kan hjälpa. Boendet är trångt. Med tiden (5 år) har allt bara tagit ut sin rätt = orkar inte mer.
En vettig förälder kan se skillnad på relation till en vuxen kärleksrelation och relationen till sina barn.
Att man har ett ansvar att se till sina barns mående så innebär det inte att barnen alltid går först.
Vi som inte är separerade vet att vår kärleksrelation till varandra är lika viktig som vårt föräldraskap
En som alltid placerar sin relation på andra plats kommer troligen genomgå en separation.
Jag blir faktiskt glad över att så många har börjat överväga särboskap i stället för samboskap, när det finns barn inblandade! Svårare än så behöver det ju inte vara! Håller mänskligheten på att växa upp? :)
Samtidigt bör folk sluta att skaffa det "gemensamma lilla kärleksbarnet", som man tror ska "knyta ihop bonusfamiljen" - fastän det oftast bara leder till mer konflikter. Inte minst med de större barnen, när allt plötsligt måste anpassas till det minsta barnets behov.
Sedan blir det separation igen, och de vuxna sitter där mer barn med flera olika partners, och hela livet en enda röra...
Nej, bestäm er för hur många barn ni vill ha, skaffa dessa med EN partner - en noggrant utsedd vettig person. Blir det ändå skilsmässa - så blanda inte in barnen i era nya relationer, utan sköt dem när barnen inte är där!
Inte ovanligt, ja, men det betyder inte att det är det vanliga utan det vanliga är att det inte är nån dans på rosor. Vet flera barn i åldrarna 13-16 som just nu genomlider skilsmässa och jag vet absolut vad alla dessa barn valt om dom haft nåt att säga till om. Till och med den vuxna dottern på 23 år skulle helst velat se hennes föräldrar tillsammans. Dom tycker inte alls det är fantastiskt när föräldern träffar nån ny hur många gulliga uppdateringar som föräldern än lägger ut på sociala medier.
Jag har ingen aning vilka mina tillkortakommanden är angående den biten. Mitt liv fungerar bra nu, mina barn och jag trivs med tillvaron. Det är för värdefullt för att riskera.
Dessutom kan ju hon också har barn som tycker det är jobbigt att bli påtvingad en ny vuxen i tillvaron.
Många trådar på FL handlar ju om hur olycklig bonusmamman är för att livet inte blev vad de trodde. Föräldern och den nya partnern kan ju vara ansvarsfulla och gemensamt komma överens om att inte flytta ihop.
Varför slösa bort sitt liv på en tillvaro där man ska ångest inför varannan vecka? Det smittar av sig och jag tror även att föräldern och barnen känner av ångesten. Så till slut har alla ångest över barnveckan. Barnen kanske har ångest även över veckan med den biologiska mamman och hennes nya kille.
Nej, andra får gärna krångla med sådan. Mina barn är viktigast för mig, såklart. Och jag förväntar mig att singelmammor med barn känner precis likadant.
Jag har aldrig sagt att storfamiljer är fel. Jag (som har erfarenhet av arbete i äldrevården) skulle tycka att det vore alledels utmärkt, om vi skulle kunna gå tillbaka till att leva närmare varandra i familjen och släkten igen. I stället för att lämna bort gamla och funktionshindrade på institution.
Mors nya älskare, ingår dock inte i det paketet (och har aldrig gjort)...
Nu kommer jag ihåg från ett annat forum, där du beklagade dig över att du hade misslyckats få igång amningen med din son, p.g.a. att dina styvsöner var så jobbiga att du inte fick någon ro med bebisen. Mamman ville inte ta dem mer än vanligt i början, så de måste vara hos dig och din sambo fast du var nyförlöst. Och annat liknande. Men det är möjligt att du har glömt det...
Ja, det måste jag ha glömt. Men jobbiga har de aldrig varit. Självklart har de gått igenom puberteten och inte änglar alla gånger.
Men vi hade det jobbigt pga varken jag eller barnen hade en vrå att dra sig tillbaka på. Men DE var inte jobbiga, men situationen var jobbig.
Konflikten mellan sambon och exet gav vissa konsekvenser i början.
Det tog absolut några år innan vi alla landade. Men visst kunde jag bli irriterad på dom och de på mig (sin mamma, sin pappa, sitt syskon, på varandra).
Men jag har en sambo som lyssnade på mig och lyssnade på sina barn. Vi hittade och fann lösningar. Jag åkte t.ex iväg själv med sonen för att få landa när det kändes för jobbigt.
Sedan var det en period med två pubertala och en i trotsåldern som var pest.
Troligen lika jobbigt för deras mamma. Men sonens pubertet var inte lättare, fast då var det en och ingen trotsig treåring så det var lättare att hantera.
Det får vara jobbigt, för föräldrar, för nya partners, för barnen. Det är inte konstigt, alla har det, oavsett vilken familj man lever i. Vi tog oss igenom detta, utan bråk och skrik och landade starkare och tryggare med varandra.
Utifrån mina erfarenheter så brukar jag svara.
Så fortfarande är min åsikt att det är föräldern som bär ansvaret och nej det är ingen dans på rosor och hade jag och sambons barn inte tyckt om varandra, vi hade en bra bas, så hade det nog inte fungerat. För ändå bland pubertetshormoner, en knasig treåring så tydde de sig till mig och framför allt. De ville komma till oss, fast mer på sina villkor.
Om någon - direkt eller indirekt - hade förstört så att jag inte hade kunnat amma mina barn, då hade jag aldrig förlåtit vederbörande. Oavsett om det var ett barn eller en vuxen. För amningen är så viktig på alla sätt.
Men snälla rara. Har inte påstått nånstans att det är ett måste. Men jag förstår inte hur man kan gå in i en relation där det finns ett bagage i form av exempelvis barn och sen förvänta sig att det ska gå smärtfritt och varje kväll ska bli dejt night.
Sen är inte detta för alla, fullt naturligt.
Men det är inte så konstigt att familjer ser ut ofta som dom gör när man läser bland kommentarerna. Dåliga upplevelser och bonus föräldrar som hatas. Med den inställningen.
Och i ett forum kan man väl ändå inte förvänta sig att endast få svar av dom som håller med en.
Menar absolut inget illa eller negativt, men det är viktigt att se sig själv och sin situation utifrån och tänka efter en extra gång.
Och är det försent nu och skadan är skedd, ja då är det ju inte mycket att göra åt saken.
Men, framför allt. För att en bonus relation ska fungera måste ens partner vara med och stötta upp till 100.
Blir det brist så är det inte så konstigt att det blir dåligt.